Värre än vanligt…

Arkiv för juli, 2017

Norrlänningar

Något jag har svårt att förstå är varför man gör teveserier där norrlänningar alltid framställs som några som alltid går omkring i skogshuggarkläder och underförstått är att burken med stor stark eller ett bräddfyllt nubbeglas inte är långt borta. Något större mått av intellekt framställs de inte heller med. De ska visserligen vara humorserier, men efter fem minuter undrar jag var det roliga tagit vägen. Förr all del, replikväxlingen kan vara kul ibland, men vad är det för kul med att upprepa konceptet gång efter annan? Vad är det för roligt med att indirekt sätta en etikett på ett antal invånare i det är landet?

Klart att det kan finnas enstaka individer som åtminstone delvis stämmer in på schablonbilden, men jag har inte träffat några sådana. Ej heller har jag träffat någon norrlänning som verkat leva efter devisen ”snus, mus och brännvin”. De jag har träffat har varit trevliga, varma och vänliga människor som varit intressanta att prata med. Den norrländska påstådda tystheten anser jag vara en myt. Res dit istället och se hur det är i verkligheten! Sedan kommer du att välja att se andra program istället och jag tror att det kommer att vara ett bättre val.


Vägen tillbaka talas det sällan om

Nu är jag inte superintresserad av krigshistoria, men världskrigen och då andra världskriget, eftersom det ligger närmast, tycker jag är rätt intressanta att läsa om. Vad jag saknar är ordentliga redogörelser för hur civilbefolkningen hade det. Hur var det att leva under ockupation av främmande makt, hur var det att vara kvar som småsyskon när äldre bröder stupade i kriget, hur påverkades folk av ransoneringar och livsmedelsbrist osv? Frågorna kan bli många, svaren är få, men jag är mer intresserad av sådant än långa militära redogörelser.

Genom åren har ett antal långfilmer och teveserier på temat gjorts. En del har byggt på verkliga händelser, andra har varit uppdiktade historier. Många av dessa har varit bra, medan andra har varit lite väl stereotypa. Därför blir jag glad när serier som Liten fransk stad visas. Den känns trovärdig och välgjord och människorna har egenskaper och personligheter.

Till min stora glädje har även Tyskland börjat göra filmer och serier av hög kvalitet kring ämnet. Hur det gick där vet vi ju, men det är viktigt att få berättelser även från den sidan och det är skönt att slippa se imitationer av tyska officerare som understundom använder tyska ord med kraftigt engelskt uttal. Kanske gör minnena inte längre ont, kanske beror produktionerna på att de kvarvarande som minns den tiden var barn då och inte hade något med själva krigshandlingarna att göra. De som skulle kunna protestera och kritisera lever inte längre.

De tyska serier jag sett på teve har också varit gjorda ur ungdomars perspektiv. Då som nu var ju ungdomarna framtiden, så det är inte så konstigt, men hur tog de sig vidare i sina liv? På den tiden var inställningen ”om man inte talar om det, så har det heller aldrig hänt”. Satt de och kämpade med sorger och trauman när ingen kunde se och höra dem? Förträngde de vad som hänt och levde för framtiden? Den fransk-tyska filmen Frantz som visas på bio nu ger ett finstämt prov på hur det skulle kunna ha varit efter första världskriget och hur en person som varit med i krig kan må efteråt. Hela filmen är väldigt vacker, så gå gärna och se den – bra film kan man aldrig få för mycket av.

Eftersom vi ändå talar om bra film om det här ämnet, så kan jag också rekommendera en norsk film (jag tycker att norsk film är väldigt bra), nämligen den om motståndsmannen Max Manus. Den kom för rätt länge sedan, men finns på dvd.

Varför är det så intressant med civilbefolkningens upplevelser då? Jo, dels är sådana små berättelser lätta att ta till sig, dels kan man alltid lära sig något av dem; det är historia på gräsrotsnivå om man kan uttrycka det så. Berättelser om dagen D och Ardenneroffensiven i all ära, men de små sakerna berör mer och ger andra perspektiv. Det finns tyvärr gott om konflikthärdar i världen idag och även om dagens teknik gör krig än hemskare än det var då, finns det kanske något att lära ur berättelserna från förr som kan hjälpa även idag.

Med krig och ockupationer följer även andra hemskheter om vilka man talar tyst. Sovjetiska soldater våldtog till exempel ett skrämmande stort antal tyska kvinnor. Siffrorna om hur många det var varierar med källorna, men jag är av uppfattningen att en våldtagen kvinna är en för mycket. Värst var att Stalin inte brydde sig det minsta om vad hans trupper sysslade med. Liknande handlingar lär ha förekommit under de militära aktionerna när det forna Jugoslavien rämnade. Vad är det för primitiva beteenden som släpps loss egentligen?

En som skrivit en bok i ämnet är Jens Orback som i boken Medan segern firades berättar om sin tyskfödda mammas upplevelser av kriget och efter kapitulationen. Den är både varm och bitvis hemsk på samma gång och kanske är det motsägelserna som gör det intressant att läsa. Det är en berättelse om hans mammas familjs upplevelser och öden, men det finns många intressanta berättelser som aldrig berättats och som heller aldrig kommer att berättas, för om man inte talar om det så har det ju aldrig hänt.

 


Lust att skriva

När semestern precis börjat, fick jag en plötslig lust att skriva. Skrev en lång drapa på annat ställe idag, men det var inte tillräckligt. Sedan sist har jag samlat på en del ämnen och nu börjar de vilja komma på pränt. För min egen framtid behöver jag inte längre oroa mig så värst mycket, för det är nog så att det mesta av framtiden numera ligger bakom mig. Det stör mig inte alls!

Vad som däremot stör mig alltmer är svenskämnets nedmontering i skolan, kanske också i kombination med moderna mobiltelefoner och surfplattor, för någonstans måste det vara katastrofalt fel när begåvade unga människor med framtiden för sig skriver allt sämre och sämre. Jag kunde förstås nöja mig med att konstatera att tiderna förändras och vi med dem, men samtidigt vet jag att språk är makt och att behärska ett språk i såväl tal som skrift ger så många möjligheter och det vill man ju att de unga ska ha.

Första insikten som måste till är att det finns ett talspråk och ett skriftspråk. Postverkets kampanj ”Skriv som du talar” på 70-talet var nog välment, men inte så genomtänkt. Talspråket har stöd i kroppsspråk, tonfall, mimik och röstläge. Ta bort de faktorerna och språket skulle vara svårt att förstå. Därför har vi ett skriftspråk som skiljer sig något från det talade. Det är alltså fråga om att kompensera bristen på andra tydlighetsförstärkare som vi har skriftspråket.

Idag ser jag alldeles för ofta särskrivningar, låt vara att jag misstänker en och annan särskrivningsgroda härstamma från en ”padda”, månader och veckodagar skrivs med versal som begynnelsebokstav (rätt i engelska, men fel i svenska) och understundom originell meningsbyggnad. Direktöversättningar från engelskan börjar också göra sig gällande i språket, låt vara att viss språklig import alltid har förekommit i svenskan och att en del av denna kommer att permanentas. Det engelska ”even though” dyker allt oftare upp som ”även fast” vilket skorrar falskt i mina öron. I min värld är det korrekta ”även om” eller ”trots att”. Svenskans ”fastän” är förstås också ett alternativ, men något säger mig att det är ett ord på utdöende.

En annan import från engelskan är ”att känna sig bekväm med” vilket ska tolkas som att tycka att något är acceptabelt. Känna sig bekväm förresten… Att tycka att det är bekvämt kan jag till exempel göra när jag sitter i soffan och slappar. All direktöversättning är inte av godo.

Vi är också duktiga på att hitta på egna språkliga fel. Av någon anledning börjar ordet ”väl”, till exempel i en mening som ”Det kan du väl göra” stavas ”väll” av många. Enligt SAOL är väll en metod att sammanfoga metall som användes innan dagens svetsteknik kom. Ordet ”förrän” misshandlas allt oftare genom att skriva ”fören” eller ”förens”. En användbar synonym skulle ”innan” kunna vara och då blir stavningen genast logisk. Att konsekvent säga ”vart” och slänga ”var” är ett annat fel. Vart uttrycker rörelse riktning (liksom hit respektive dit), var uttrycker befintlighet och så gör här respektive där.

Man kan förstås tycka att det är småsaker som man inte borde reta upp sig på och till viss del kan jag hålla med, men när det börjar sättas i system kommer saken i ett annat läge. Jag tror inte att det har blivit något fel på dagens ungdomars förmåga att lära, ej heller tror jag att begåvningsnivån sjunkit i Sverige – det är nog snarare tvärtom. Det jag invänder mot är att en stor skara riskerar att framstå som okunniga och att vi får en liten klick som utgör någon sorts språklig elit. Hur är det utomlands?

Att kunna skriva i yrkesmässiga sammanhang fordrar att man lärt sig grunden, det vill säga att kunna stava och bygga meningar korrekt. Tids nog ska man lära sig och förstå att texter vänder sig till olika läsare. Det är skillnad på att skriva ett brev till en kompis och att skriva en reklamation, anställningsansökan eller ett informationsblad. Det tar tid att lära sig och fordrar övning, övning och åter övning. Jag minns hur mycket jag fick traggla mig fram i början innan det blev som jag ville ha det. Nu går det åtminstone lättare.

Språket förändras ständigt, det är sant. En modernisering av stavningen ”skall” till ”ska” har jag inget att invända mot, liksom att emottagare blir mottagare – däremot tycker jag att det ser snyggare ut att skriva ”ta emot”, om inte annat är det lättare att säga. En del ord blir föråldrade och försvinner ur språket. Ord som eljest har försvunnit ur vardagsspråket, men förekommer fortfarande i juridiska texter. Det kan lika gärna försvinna ur dem med, för det går precis lika bra att använda ”annars”. En rolig sak i sammanhanget är att ordet nu fått en renässans, om än med förändrad betydelse. Man kan vara ”lite eljest” i betydelsen att vara lite udda. Förmodligen är jag precis så, men jag bryr mig inte.

Ord som annorstädes och därstädes kan också få försvinna utan att det gör mig något. Däremot finner jag fortfarande härom och därom användbara. De besparar läsaren en hel del trista omskrivningar för att nå samma resultat. Vitsen med sådana ”fina ord” är att man med ett ord kan få in en halv mening i dem och sådana ord kan öka tempot i texten.

Det händer ibland att någon sticker ut hakan och säger att engelskan bjuder på fler möjligheter än svenskan och att det svenska språket därför är futtigt. Sättet att resonera på är inte nytt; redan Tessin hävdade att han kunde uttrycka sig mer nyanserat på franska än på svenska. Kanske kunde han det, jag vet att han åtminstone fick erkännande för sin korrekta franska. Själv tycker jag just att det spännande med svenskan är alla olika betydelser som ligger i många av våra ord som en sorts kompensation för att vi helt enkelt inte har något annat ord. För mig är det en spännande upptäcktsfärd. Kanske inte så mycket nu som förr, men ändå.

Jag ska inte sticka ut hakan hur mycket som helst. Min svaghet är grammatik. Jag tror jag var sjuk när lärarinnan började introducera klassen i dess hemligheter. För mig var det alldeles för strukturerat och abstrakt för att fungera ihop med min hjärna. Emellanåt gör jag små försök att lära mig och förstå det mest elementära av den och lite har jag lärt mig, men det går trögt.

Kunskaper i grammatik hade jag naturligtvis haft nytta av i språkstudierna, så vad gjorde jag istället? Jag måste ha hittat på en metod för att kompensera mig, men det var nog en omständlig och krävande metod. Förmodligen lärde jag in grammatiskt korrekta meningar och lärde mig att använda dem i rätt sammanhang och med rätt tempus, men den metoden fordrar onekligen att man redan har en hel del kunskaper. Att ta ut satsdelar ur en mening går fortfarande inte alls, men hade varit bra att förstå knepet för att lättare få en korrekt meningsbyggnad.

Lika självklart är att jag har utvecklats med åren och med tilltagande erfarenhet. Det jag skrev som ung hade jag skrivit på helt annat sätt idag eftersom jag är äldre. Man blir bara bättre och bättre ju mer och ju längre man håller på, men jag fick åtminstone en god grund att utvecklas från i skolan och det är jag glad för. Vissa delar av skrivandet har jag knappt utvecklat alls, till exempel säljtexter och då bra sådana, liksom texter som handlar om ämnen jag inte är insatt i. Sådant kan vara hämmande för skolelever när de ska välja bland uppsatsämnen, för om läraren inte tänkt sig in i sina elevers värld blir det svårt att få en plattform till nästa kunskapsnivå för dem.

Nu när jag har fått avreagera mig känns det genast mycket bättre och mitt råd till alla är att fortsätta att skriva och upptäcka skillnaden mellan rätt och fel och bra och bättre. Att stimulera viljan att utveckla sig och hitta nya vägar in i textens underbara värld, för inte sjutton ska förmågan att skriva bra texter vara förbehållen en klick nördar i framtiden!