Värre än vanligt…

Arkiv för 10 juli 2017

Vägen tillbaka talas det sällan om

Nu är jag inte superintresserad av krigshistoria, men världskrigen och då andra världskriget, eftersom det ligger närmast, tycker jag är rätt intressanta att läsa om. Vad jag saknar är ordentliga redogörelser för hur civilbefolkningen hade det. Hur var det att leva under ockupation av främmande makt, hur var det att vara kvar som småsyskon när äldre bröder stupade i kriget, hur påverkades folk av ransoneringar och livsmedelsbrist osv? Frågorna kan bli många, svaren är få, men jag är mer intresserad av sådant än långa militära redogörelser.

Genom åren har ett antal långfilmer och teveserier på temat gjorts. En del har byggt på verkliga händelser, andra har varit uppdiktade historier. Många av dessa har varit bra, medan andra har varit lite väl stereotypa. Därför blir jag glad när serier som Liten fransk stad visas. Den känns trovärdig och välgjord och människorna har egenskaper och personligheter.

Till min stora glädje har även Tyskland börjat göra filmer och serier av hög kvalitet kring ämnet. Hur det gick där vet vi ju, men det är viktigt att få berättelser även från den sidan och det är skönt att slippa se imitationer av tyska officerare som understundom använder tyska ord med kraftigt engelskt uttal. Kanske gör minnena inte längre ont, kanske beror produktionerna på att de kvarvarande som minns den tiden var barn då och inte hade något med själva krigshandlingarna att göra. De som skulle kunna protestera och kritisera lever inte längre.

De tyska serier jag sett på teve har också varit gjorda ur ungdomars perspektiv. Då som nu var ju ungdomarna framtiden, så det är inte så konstigt, men hur tog de sig vidare i sina liv? På den tiden var inställningen ”om man inte talar om det, så har det heller aldrig hänt”. Satt de och kämpade med sorger och trauman när ingen kunde se och höra dem? Förträngde de vad som hänt och levde för framtiden? Den fransk-tyska filmen Frantz som visas på bio nu ger ett finstämt prov på hur det skulle kunna ha varit efter första världskriget och hur en person som varit med i krig kan må efteråt. Hela filmen är väldigt vacker, så gå gärna och se den – bra film kan man aldrig få för mycket av.

Eftersom vi ändå talar om bra film om det här ämnet, så kan jag också rekommendera en norsk film (jag tycker att norsk film är väldigt bra), nämligen den om motståndsmannen Max Manus. Den kom för rätt länge sedan, men finns på dvd.

Varför är det så intressant med civilbefolkningens upplevelser då? Jo, dels är sådana små berättelser lätta att ta till sig, dels kan man alltid lära sig något av dem; det är historia på gräsrotsnivå om man kan uttrycka det så. Berättelser om dagen D och Ardenneroffensiven i all ära, men de små sakerna berör mer och ger andra perspektiv. Det finns tyvärr gott om konflikthärdar i världen idag och även om dagens teknik gör krig än hemskare än det var då, finns det kanske något att lära ur berättelserna från förr som kan hjälpa även idag.

Med krig och ockupationer följer även andra hemskheter om vilka man talar tyst. Sovjetiska soldater våldtog till exempel ett skrämmande stort antal tyska kvinnor. Siffrorna om hur många det var varierar med källorna, men jag är av uppfattningen att en våldtagen kvinna är en för mycket. Värst var att Stalin inte brydde sig det minsta om vad hans trupper sysslade med. Liknande handlingar lär ha förekommit under de militära aktionerna när det forna Jugoslavien rämnade. Vad är det för primitiva beteenden som släpps loss egentligen?

En som skrivit en bok i ämnet är Jens Orback som i boken Medan segern firades berättar om sin tyskfödda mammas upplevelser av kriget och efter kapitulationen. Den är både varm och bitvis hemsk på samma gång och kanske är det motsägelserna som gör det intressant att läsa. Det är en berättelse om hans mammas familjs upplevelser och öden, men det finns många intressanta berättelser som aldrig berättats och som heller aldrig kommer att berättas, för om man inte talar om det så har det ju aldrig hänt.