Värre än vanligt…

Författararkiv

Nä se det snöar!

När jag kom upp hit såg jag att snöskoveln stod kvar vid entrén och jag tyckte det såg fånigt ut. Bestämde mig därför att ställa undan den någon gång under påskhelgen. Igår kväll började det snöa och så höll det på långt in på eftermiddagen. Snöskoveln var inte alls så malplacerad längre och jag skottade faktiskt gångvägen från gatan in till huset.

Skitväder eller ej – ut och promenera ska jag ju göra, så det gjorde jag idag med. Kameran fick följa med och idag blev det en promenad nedåt Bångbro industriområde till. Fördelen med att vara här uppe är ju att det finns så många möjligheter att enkelt variera promenaderna. Allt jag behöver göra är att ta på ytterkläderna och gå ut ur huset.

Nu var det ju blötsnö som föll ymnigt så det var rätt ”klafsigt” att vara ute och gå, men gummistövlar med raggsockor i löser sådana problem. Lätt surrealistiskt kändes det att lyssna på fåglarnas vårsånger med plogbilarnas dundrande skrapljud i bakgrunden. Det är nog viktigt att få bort snön från vägar och gator för det slår om till minusgrader på nätterna. Får det blöta frysa är risken stor att vi har ett ökenlandskap imorgon bitti. Nog för att det blir plusgrader på dagen, men ändå.

På vägen hem slutade det snöa och istället tittade solen fram. Överallt plaskade och droppade det. Nu börjar kvicksilvret sjunka, men vi fick en vacker kväll att njuta av – trots att det låg snö överallt. Jag som hade tänkt göra lite saker i trädgården när jag nu hade en hel långhelg framför mig, men det lär inte kunna bli så mycket av den saken nu. Så det kan bli när aprilvädret slår till.

 


Det går framåt

Sist jag skrev något här gick jag väl och väntade på att operationen skulle bli av. Det blev den också och den gick bra. Återhämtningen förpestades dock av flera infektioner typ blodförgiftning efter varandra. Fyra stycken hann jag med innan läkarna hittade en metod för att ta sig förbi det där. Nu är det över två månader sedan jag låg på sjukhus, men innan dess låg jag inne i ungefär en vecka och var hemma ungefär lika lång tid innan det var dags att åka in igen. En ganska trist tillvaro, men skam den som ger sig.

Nu har jag jobbat halvtid sedan mars och det går också bra; det blev så tråkigt att bara gå hemma. Eftersom jag bott i samma lägenhet i över tjugo år, vet jag mycket väl hur det ser ut där. Några timmars arbete varje dag ger dagarna en viss form och ett innehåll. Nu känns det bättre och bättre dag för dag. Det enda är vad läkarna kallade en sensorisk störning i höger underben, men den blir också bättre och bättre dag för dag. Jag går inte längre med käpp och stödskenan jag fick har jag också slutat använda på fysioterapeutens inrådan. Det går bra ändå. Dagliga promenader om minst 30 minuter har jag blivit ordinerad och det har jag inget emot. Jag gillar att promenera och ofta får kameran göra mig sällskap.

De som jobbar inom vården vill jag gärna utse till vardagshjältar. De har inte så feta löner, men gör ett enormt jobb för att patienterna ska ha det så bra som möjligt. Snälla, vänliga och hjälpsamma för jämnan oavsett vilken tid på dygnet de råkade jobba. Sådana människor förtjänar all respekt och alla positiva ord de kan få!

Till Kopparberg har jag också börjat åka. Första besöket sedan första advent blev i slutet av februari. Lite sent för julgransplundring, men då togs i alla fall julpyntet bort. Här är det lätt att variera promenadvägarna och jag njuter för fullt av att kunna åka hit igen.

Att hinna ikapp i trädgården har länge varit en önskan och förmodligen är det något som få villaägare uppnår. Förra året blev det inte så mycket gjort åt den saken, men i år så kanske…? Å andra sidan ska jag faktiskt försöka återhämta mig efter operation och bonusvistelser på sjukhuset, så vi får väl se hur det blir med den saken. Jag har åtminstone hunnit beskära äppelträden lite grann och få bort en del fjolårsskräp. Några buskar som började växa sig för stora har jag också givit en omgång. En rönn som började må riktigt dåligt och såg ut att luta mer och mer med tiden tog en granne ned åt mig härom veckan. Han fick förstås trädet, det vill säga veden, som tack för hjälpen. Det ser riktigt snyggt ut nu. Om vädrets makter står mig bi, kan jag kanske göra några timmar i trädgården imorgon.

Nu vill jag önska er en riktigt Glad påsk!

 


Apropå det där med prylar

Vårt begär efter prylar är inget nytt. Jag hittade det här klippet på YouTube. På sextiotalet var det sådant som bil, disk- och tvättmaskin som var begärliga saker – nu är det sofistikerad hemelektronik som gäller.

Ännu en viktig skillnad mellan då och nu finns det: de saker som köptes för surt förvärvade slantar då användes så länge de höll ihop. Nu kasserar vi fullt brukbara prylar för att det kommit en nyare version eller så blir man tvungen att byta efter några år då alla uppdateringar gör att även om det tekniskt sett inte är något fel, är den så långsam, så långsam. Undrar om någon funderat på det växande elektroniksopberget?

 


Frid i sinnet

_mg_4050-b

Alla är vi olika, men några likheter inbillar jag mig också att vi har. Behovet av att ladda upp batterierna igen så vi orkar lite till. Uppladdningen kan se ut på olika sätt och för mig är det en promenad i naturen som ger störst effekt. I mitt fall räcker det inte med att sticka till första bästa närbelägna grönområde, även om det har sin verkan. Bäst effekt nås i den tystnad som bara finns ute på landsbygden.

I lördags tog jag bilen och gav mig iväg på utflykt. Den här gången styrde jag kosan mot Södermanland där tio av barndomens somrar tillbringades. Någon nostalgitripp var det inte tal om och några spöken från svunna tider var jag inte intresserad av att se. Jag ville bara njuta av tillvarons tystnad, men vad var det som gav mig den impulsen?

Det började  tidigare i veckan när jag åkte tunnelbana. Utöver de ljud som uppstår naturligt i tunnelbanan var det mest tut, ring och pling för hela slanten. Så gott som alla satt med sina mobiltelefoner och jag får nog erkänna att det skrämde mig att se hur beroende folk tycks ha blivit av dessa tingestar. Eftersom jag trivs bäst med att vara tvärtemot får min mobil så gott som alltid ligga i fickan. Jag kan även erkänna att jag inte alltid tar med den när jag ska gå ut. Jag vill ofta vara närvarande i ”här och nu” och det tycker jag inte att jag är om jag surfar eller spelar spel eller vad sjutton de nu gör. Musik tycker jag om att lyssna på, men då vill jag ha möjlighet att lyssna ordentligt och upptäcka den musik som spelas.

Rätt vad det är hör jag ett instrument eller en stämma jag inte hört tidigare och sådana upptäckter roar och intresserar mig. Sådana upptäckter känns mindre troliga att göra om musiken spelas som ett nervöst tidsfördriv. Klart att musikerna och/eller artisterna vet hur jag lyssnar eller inte lyssnar på resultatet av deras ansträngningar i inspelningsstudion, men för mig känns det som att jag respekterar dem mer om jag lyssnar uppmärksamt och är närvarande i lyssnandet. Kanske är man sådan om man har en släng av konstnär i sig?

Jag stannade bilen på några lämpliga ställen och gick ut med kameran i beredskap på en kortare promenad där bekanta vyer och syner återsågs medan jag lyssnade på den tystnad som bröts av vindens diskreta sus i trädens kronor och en och annan bil. Doft av fuktig jord i näsan och lite fotografisk inspiration då och då. Mycket mer än så behöver jag inte. Skulle aldrig falla mig in att plocka upp mobilen för att kolla e-posten eller Facebook; det får vänta tills det är rätt tillfälle för sådant. Det kanske är något fel på mig som varken förstår behovet, än mindre fastnat för den flugan. Jag har visserligen en smartphone, men funderar på varför. Jag var nyfiken, men inser nu att det inte är något för mig. Här och nu – klick så var en bild tagen, inte med mobilkameran utan med systemkameran. Redigera bilden när jag kommit hem. Att saker måste få ta tid har livet lärt mig.

Så håller utflykten på i några timmar, jag varvar ned och hämtar kraft av allt det vackra jag ger mig tillfälle och möjlighet att uppleva. Funderar på några framtida fotoprojekt. Jag har inte tid eller lust att vara sjuk längre, det finns så mycket jag vill göra. Vill åka upp till Norrland, flera vändor, för att dokumentera och beskriva med kameran. Håller på att försöka studera och lära så mycket som möjligt. Vill inte titta på företeelsen ”glesbygd”, istället vill jag skildra livet där, visa hur människorna lever och har det, vilka historier de har att berätta och så vidare. Storhetsvansinne? Kanske, men jag vill göra ett försök, för det känns viktigt för mig. Skulle jag även råka besöka platser där ingen mobiltäckning finns ser jag det som en bonus!


Var gick det snett?

_mg_3983-b

Jag känner mig tvekande när jag ska till att börja skriva på det här inlägget, för politik finner man inte bland mina intressen, men jag har å andra sidan gormat och orerat om ”Svenska revolutionen” så det är väl bäst att ta skeden i vacker hand och sätta igång med skrivandet. Hur det hela började, det vill säga den historiska bakgrunden, brukar breda ut sig för att snabbt försänka läsaren i djup sömn långt innan denne kommit till det roliga. Det enda som skiljer det här inlägget från många andra är att jag för omväxlings skull ska försöka snabba på.

Det var en gång ett land som hette Sverige och så heter det fortfarande. Sverige var länge och väl ett fattigt land i Europas norra utkanter med minst sagt skiftande levnadsstandard beroende på var i landet man bodde och hur god ekonomi man råkade ha. Så en dag kom det en statsminister, Per-Albin Hansson hette han, som började tala om ”Folkhemmet”; det var uppenbarligen en vision han hade, ett Sverige där alla skulle ha goda chanser till ett drägligt liv om man tog vara på dem och gjorde rätt för sig. Ja, ungefär så i mycket kraftig sammanfattning.

Statsminister Hansson hade oturen att gå bort knall och fall, men det hindrade inte efterträdarna från att fortsätta på den inslagna vägen. Begreppet ”Folkhemmet” ersattes så småningom av ”välfärd” i olika konstellationer genom åren. Någonstans på vägen började staten ta över allt fler funktioner i samhället, på gott ibland och på ont ibland ska man tillägga. Den offentliga sektorn brukade vara ett samlingsbegrepp för många av de funktionerna – dess belackare brukade ibland tala om den ofantliga sektorn – och den finansierades nästan helt via skatterna.

Med tiden kom den att börja bli något av en stat i staten med eget synsätt och egna värderingar. Byråkratisk i vissa fall, ineffektiv i andra fall, men funkade gjorde den med reservation för att priset kunde vara i högsta laget ibland. Så kom 90-talet, Sverige gick med i EU och nya vindar började blåsa. Nu skulle allt konkurrensutsättas och offentliga upphandlingar göras så entreprenörer fick komma med sitt nytänkande och identifiera och lösa problemen. Identifiera problem? Inte sjutton visste jag att de hade namn och personnummer! Summan av kardemumman var att nu skulle konkurrensutsättningen göra att allt skulle kosta samhället och därmed oss mycket mindre, för konkurrensen skulle göra att verksamheterna tvingades bli så effektiva som möjligt för att klara sig i konkurrensen. Som bonus skulle kvaliteten på verksamheterna bli bättre, för när man handlar upp får man bättre kvalitet, hävdade man från politiskt håll.

Teorin som så har jag inga problem med, men lägg då märke till att endast som teori. Att dogmatiskt okritiskt omsätta den i handling bäddar för katastrof förr eller senare. Det fanns många verksamheter som kunde konkurrensutsättas utan problem. Att till exempel sjukhus repareras och underhålls av olika entreprenörer har jag inga problem med, ej heller att taxinäringen avreglerades eller att apoteken drivs av olika företagskedjor. Att välfärdssamhället struktur, uppbyggnad och funktion ständigt måste revideras är också logiskt, att fortsätta göra som man alltid gjort gör att all utveckling avstannar och rätt vad det är ligger landet välfärd i ofärd.

Plötsligt började en cirkus där regeringar och partier av alla färger kappades om att få ha ett finger med i syltburken. De enda som möjligen höll sig undan i möjligaste mån var väl Vänsterpartiet, men vad för utveckling har skett där efter Maos lilla röda? De kommande konkurrensutsättningarna satte igång en rationaliseringsvåg inför krympningen av den offentliga sektorn. Även om dess verksamheter fanns kvar, kunde huvudmannaskapet drastiskt ändra skepnad och hos en del huvudmän rullade huvudena friskt när bolag i offentlig regi blev till en beställningsorganisation med få anställda. Resten skulle entreprenörerna fixa. Även personalen på golvet fick sin släng av sleven med motiveringen att vi måste klara anbudet.

En och annan kunde i ärlighetens namn försvinna utan att det gjorde särskilt mycket i vissa verksamheter, medan det fick konsekvenser i andra. Från att sätta verksamheten i allra första rummet, sattes nu istället ekonomin där och inte bara där – den var det enda kring vilken tankarna kretsade. Många med lång erfarenhet av verksamheten och god yrkeskunskap därtill offrades glatt på Mammons altare utan tanke på eventuella konsekvenser. Allt skulle bli mycket effektivare med konkurrensens hjälp och vadsomhelst var bättre än ett stelbent monopol.

Idag har pendeln svängt från en ytterlighet till en annan; rätteligen borde den haft tid på sig att hamna ungefär mittemellan dessa, men så har det inte blivit. Istället håller vi på att bli ett av Europas mest avreglerade länder enligt nyhetsprogrammen. Personligen skulle jag vilja säga fragmentiserade, men jag vill undvika att gå in på enskilda fall, för att hålla mig till kända fakta i koncentrat.

Ingen kan väl vara ovetande om att det svenska järnvägunderhållet har släpat efter rejält. Av nu sittande regerings vallöfte om att återförstatliga järnvägsunderhållet bidde det knappt en tummetott, för vad de tagit tillbaka sägs motsvara en procent. Trafikverket för dialog med entreprenörer och underhållsansvariga för övriga sträckor. Det låter bra, men kritisk som jag är undrar jag hur många med gedigen kompetens de har kvar? De flesta föredrar numera att endast anställa personer med ekonomisk kompetens, för dem med gediget kunnande om verksamheten är bara besvärliga när de emellanåt väljer att protestera.

Det står var och en fritt att välja bostadsform efter tycke, kassa och smak och därför bjuder städerna på hyresrätter, bostadsrätter och småhus för invånarna att välja bland. Rätt som det var, tyckte Alliansstyret i Stockholm att fler skulle äga sin bostad genom att ombilda en stor del av hyresrätterna till bostadsrätter. Jag ser inget fel i att hyresfastigheter ombildas till bostadsrätter, men när allmännyttans bestånd av hyresrätter reas ut av principskäl tycker jag att det är fel. Där försvann åtskilliga sköna slantar som tillhörde alla. Diskussionen fördes även i det hus jag bor i, men det blev inget av med ombildning. Jag minns dock att jag hade visst intresse av att utreda saken så långt att vi åtminstone visste vad det skulle kosta oss. Samtidigt är det en sanning med modifikation att säga att man äger sin bostad om man bor i en bostadsrätt; det är rätten att bo där man köper – man blir kort och gott en föreningsmänniska genom sitt boende.

Ett annat fall var försäljningen av Serafimerlasarettet som såldes för ett synnerligen lågt pris till en verksamhetsutövare som var smart nog att sälja verksamheten en kort tid senare, men då till ett betydligt bättre pris. Någon politiskt ansvarig stod inte att finna och vår press brukar vara synnerligen duktiga på att finna syndabockar, såväl inbillade som verkliga.

Just det här med att politiker inte tycks kunna ställas till svars för sina beslut finner jag mycket märkligt. I mitt jobb har jag ansvar för vad jag gör och gör jag fel måste jag vara beredd på att ta både ansvar för och konsekvenser av det felaktiga. Ett aktiebolags styrelse arbetar också under ansvar och beviljas ansvarsfrihet av bolagsstämman. Samma gäller för ideella föreningar, vilka det finns gott om i vårt avlånga land, för i dem får styrelsen ansvarsfrihet av årsmötet. Har man inte skött sina kort riktigt kan det bli riktigt livat. Varför finns inte motsvarande i svensk politik när hela systemet bygger på att vi alla ska följa lagar, regler, goda seder och bruk? Numera tycks politiker fällas genom förseelser begångna i den privata sfären såsom att de inte betalat tevelicens, trafikbrott och liknande. Nej, det är givetvis inte rätt att göra sådant, men att mediedrevet går för sådana saker när det är fullt möjligt att göra betydligt större tavlor i politiken och komma undan med det, känns aningen skevt.

Marknadslösningar tycker jag bör, för att inte säga ska, tillämpas där naturliga förutsättningar finns och dessa beror på typ av verksamhet. Vissa grundläggande verksamheter som till exempel kommunikationer, vård och omsorg samt utbildning bör, oavsett politisk uppfattning, det allmänna ansvara för fullt ut för. Någon konflikt i att samarbeta med privata läkarmottagningar ser jag inte, det kan avlasta vården och de kan lägga sina resurser på mer avancerade behandlingar där det är naturligt att ett sjukhus sätter in sina resurser.

Att göra något bara för de heliga principernas skull anser jag vara galet. Nu höjs röster mot att vissa riskkapitalbolag gör vinster till exempel på att driva skolor – ”Inga vinster i välfärden” är den diskreta parollen. Om de inte får göra vinst, eller en måste arbeta mot en maximerad sådan, vad är då meningen med att driva företag? Det intressanta i sammanhanget är väl snarare vad vinsten används till? Om den återinvesteras i verksamheten kommer det ju dess anställda och brukare till del och det kan väl inte vara något negativt med det? Om den till stor del går till andra ändamål bör man snarare ställa sig frågan om verksamheten verkligen ska läggas ut på anbud och det har ju hänt att utbildningsföretag har gjort konkurs. För skolverksamhet skulle stiftelser kanske vara intressanta att titta på. Att stiftelser driver skolor lär vara vanligt förekommande i Amerika.

I förra veckan konstaterade man i ett teveprogram om stress och sömnsvårigheter att dessa problem ökat drastiskt i Sverige sedan mitten av 90-talet, det vill säga när vi började införa offentliga upphandlingar. Nu har politikerna börjat undra vad arbetsgivarna gör åt saken. Min slutsats är just att politikerna själva förefaller vara inkapabla att dra några slutsatser om saken. De har ju onekligen ett visst ansvar för det samhälle de har skapat och det fel vi själva gjort är att vi väntat och fortfarande väntar på att någon ska lösa problemet åt oss. Det lär inte hända med mindre än att vi tydligt säger ifrån och kräver förändringar. Värst är att stressen kryper ned i åldrarna. Om barn och ungdomar drabbas, hur går det då med framtiden är frågan jag, lätt oroad, ställer mig.

Hur effektivt är det med offentliga upphandlingar då? Jag skulle vilja säga marginellt, om alls effektivt. Entreprenör A är inne på sista året som utförare av verksamheten, sedan ska entreprenör B ta över. A kör verksamheten som vanligt, men med ett minimum av investeringar och anställningar, vilket är både logiskt och förståeligt. Entreprenör B tar över och presenterar en organisation de tror på. Det brukar de vara rätt ensamma om, men efter ett år brukar det se ut ungefär som det gjorde innan, för det fungerar bäst så. Entreprenör B hade sålunda ingen kunskap om verksamheten och dess kostnader och räknade därför på ett anbud som inte stämde överens med verksamheten.

Man kan naturligtvis försöka omförhandla kontraktet, men det lär inte falla i god jord eftersom risken för protester och överklaganden skulle vara uppenbar. Kanske har man ett eller flera moderbolag som kan hålla verksamheten flytande genom kapitalinjektioner? Så kan man hanka sig fram, men jag tycker att konkurrensen därmed snedvrids och därför är det ingen ärlig metod med undantag för att täcka vissa sällan förekommande investeringar eller kostnader. Då kan det vara befogat.

Nu blir det räknenissarnas uppgift att försöka minska förlusterna så långt möjligt är och ju färre man har som kan verksamheten desto bättre tycks de ha som motto. Allt som görs ska vara effektivt och göras av så få som möjligt. Just administration tycks vara en ko man gärna slaktar, för administratörer är enbart lik i lasten. Att verksamheten behöver en viss administration för att fungera verkar inte spela någon roll och ju obefintligare desto bättre. Vidare är det även så att man tar inte bara över verksamheten; man blir också arbetsgivare med den uppsjö av arbetsgivaransvar detta medför. Arbetsmiljö, utveckling av denna och, inte att förglömma, även den psykosociala arbetsmiljön. Det brukar visserligen göras årliga undersökningar, för därtill är man nödd och tvungen, men vad händer med materialet sedan? Finns det någon som har tid och möjlighet att göra något av det? Jag tror många vill, men mer än så hinner de aldrig.

Ett rimligt krav borde vara att beställare – politiker och tjänstemän – själva har en god uppfattning om vad som är en realistisk kostnad för att driva verksamheten, liksom att med ledning av denna kunna sortera bort uppenbart orealistiskt låga anbud från upphandlingsprocessen. Skambud gagnar ingen! Priset brukar personal och kunder/brukare få betala. Det syns inte i någon resultat- eller balansräkning, men förtroendekapital som naggats i kanten kostar mycket att återställa.

Ett annat rimligt krav är att kontrakten kan utformas så de är överskådliga och därmed begripliga. Stödstrumpor som såldes av en leverantör till Landstinget till det facila priset av 6.000:- paret för att den smarta leverantören hittade en möjlighet i kontraktet har väl inte undgått någon. Nu har kontraktet sagts upp – rätt beslut – och Landstinget överväger att driva inköpsverksamheten i egen regi. Det tycker jag de ska fortsätta med. Förr fanns något som hette Landstingets Inköpscentral. Den behöver inte återuppstå som om inget hade hänt, men något åt det hållet tror jag är ett klokt beslut.

För att minska sjukskrivningarna orsakade av stress och arbetsmiljörelaterade problem, är det hög tid att titta på konsekvenserna av upphandlingar och rationaliseringar. Det är ett omfattande arbete där förutsättningarna förändras med tiden. Att en sjuksköterska vill känna tillfredställelsen att ha gjort ett bra arbete när han eller hon går hem är inget orimligt krav. Alla som jobbar med människor vet att människor är olika. En patient som har levt ett långt liv och kanske är ensam, har mycket att berätta och prata om. Ibland måste de kunna få ta sig tiden att bemöta en sådan patient på ett passande sätt, till exempel genom att slå sig ned och lyssna och prata en stund. De gör inte sådant för att vara ineffektiva genom att lata sig några minuter, de gör det för att de vet att patienten mår bättre av det. Ett svårt sjukt barn har med största sannolikhet två mycket oroliga föräldrar. Att ta sig tiden att besvara deras frågor och därigenom försöka lugna deras oro gör inte barnet friskt, men tillvaron blir något lättare att uthärda för föräldrarna. De med kunnande och erfarenhet vet detta och gör sina beräkningar med hänsyn till sådant. Den som inte har något kunnande om verksamheten vid ett sjukhus eller någon medicinsk kompetens lär sannolikt räkna helt fel. Risken är dock stor att den som åstadkommer schablonartade beräkningar vinner de styrande och ställandes gillande eftersom dennes siffror ser bättre ut.

Sedan måste det förstås finnas någon gräns för hur mycket som är rimligt att ta med i de realistiska beräkningarna. Att ta ut svängarna för alla eventualiteters skull är inte heller rätt, men någonstans däremellan ligger sanningen. Alla som jobbar i offentlig verksamhet måste förstå att det är skattepengar och det inte kan finnas hur mycket personal som helst 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan och ej heller kan det finnas hur mycket förmåner eller fördelar som helst. Den gamla inställningen om att det får minsann kosta, bara jag inte behöver engagera mig, är förkastlig och lika förkastligt är att behöva byta arbetsgivare med jämna mellanrum och behöva lära upp en ny ledning vad det egentligen handlar om. Det är ju med verksamheten och arbetsplatsen man känner lojalitet – inte med någon dagslända till entreprenör.

Därför hävdar jag lika envist som bestämt att alla måste börja förstå vansinnet och protestera mot det för att vända den negativa hälsoutvecklingen, för av alla varianter av slöseri är den med humankapital den allra grövsta. Alla goda krafter måste ta initiativ till att så sker, för det kommer inte någon annan och gör det åt dig. Enstaka punktinsatser är förvisso goda, men ständigt återkommande tror jag har en bättre effekt. Den svenska revolutionen måste börja nu!

 


Ungefär som jag trodde

_mg_3982-b

Idag gjorde jag en snabb och allt annat än vetenskaplig undersökning, jag talade bara med några personer, men utfallet var ungefär som väntat: de flesta lever kvar i tron att man får 80% av lönen vid längre sjukskrivning, oavsett inkomst. Så är det inte längre. Jag minns att det nämndes som en nyhet när taket för sjukförsäkringen sänktes, men den diskussion jag upplevde om detta var mest standardretoriken om att de rika bara blir rikare medan de fattiga bara blir fattigare kontra att man måste ta ekonomiskt ansvar för landet och tänka på hur varenda krona används. Det där har vi hört förr och därför blir man snabbt blasé istället för nyfiken – som man borde bli – på hur man påverkas av beslutet.

I medlemsavgiften till fackföreningen ingår inget skydd mot inkomstbortfall vid långvarig sjukskrivning, utan det traditionella inkomstskyddet vid arbetslöshet. De fackföreningar som finns representerade på min arbetsplats erbjuder dock tilläggsförsäkringar man kan teckna till låg kostnad. Vad man kunde se hos mitt försäkringsbolag har jag haft sådan en gång för länge sedan. Varför har jag den inte kvar nu då? Jo, jag bytte arbetsplats och var borta några år. På den tiden fanns inte den fackföreningen representerad där, så jag bytte även fack.

När jag återvände gick jag tillbaka som medlem i den fackförening jag tillhört, utan att reflektera över sådana försäkringar och jag minns inte om frågan ens väcktes då. Det får gälla som en efterkonstruktion, för det var tio år sedan och jag minns inte längre exakt vad som hände eller vad vi talade om i sammanhanget. Situationen med sjukpenningen var en annan då, så det kanske inte var något som upplevdes som alarmerande eller hotande.

Nu vill jag uppmana alla som har möjlighet att teckna sådana försäkringar via sin fackförening att också göra det. Det är lätt för dig som försäkringstagare att få grepp om vad försäkringen täcker och det är inte mycket du betalar i försäkringspremie. Talar du med en försäkringsförsäljare kan det vara svårare för dig att veta om du har ett bra försäkringsskydd eller inte. Beskedet om att ”Nej tyvärr, då skulle du istället haft den här försäkringen eller tillägget” kommer att vara det sista du vill höra om det skulle bli aktuellt. Vill du komplettera med privata försäkringar ser jag ingen konflikt i det, men se upp så du inte blir dubbelförsäkrad på en eller flera punkter!

Det här inlägget får omfatta det mest akuta, resten får jag ta en annan dag. Imorgon tror jag att jag ska ägna tid åt att försöka träffa en kompis och umgås ett tag, för livet kan inte kretsa kring sjukdomen dag ut och dag in. Att försöka göra något trevligt, att se något annat än bostaden eller omgivningarna kring denna, eller vad som nu är möjligt, är minst lika viktigt för att må så bra det går.

 


Uppladdning

_mg_3978-b

Idag har jag dragit igång lite saker med kontaktsjuksköterskans hjälp. Bland annat har jag begärt att få kontakt med kuratorn, så får vi se vad det ger. Det borde vara ett mer effektivt sätt att få reda på vilka möjligheter som eventuellt finns än att hålla på att luska och forska själv.

Såsom varandes hemma och sjukskriven har jag kollat veckans extrapriser i livsmedelsaffären så nu har jag handlat köttfärs på extrapris och lagt in i frysen. Djupfrysta kycklingfiléer fanns det också till extrapris den här veckan, så det blev en förpackning sådana också. Det är allt en jäkla tur att jag är hyggligt kunnig på matlagning när situationen är som den är, för genom att laga maten själv kan man spara mycket pengar. De senaste veckorna har jag även bakat matbröd för att spara ytterligare. Förhoppningsvis kommer jag inte att associera matlagning med sjukdom och ont om pengar den dag det här är över. Jag ska nog vara glad för att jag är frisk nog att orka göra sådant utan att det är besvärligt, för det är inte alla förunnat.

Det finns även ork till att sköta sådant som tvätt och städning. Ägnade några timmar av dagen åt strykning; jag tvättade i lördags. Skulle dock vilja köpa ytterligare några par byxor och några skjortor, men det får anstå tills vidare. Hemma går det bra att hasa omkring i mjukisbyxor från stora Ica-butiken och de kostade bara 129:- paret. Att gå utanför dörren i sådana? Till soptunnan och tillbaka som längst. Absolut inte mer än så! Att jag är sjuk betyder inte att jag inte vill se prydlig ut.

Andra viktiga rutiner är att försöka röra på sig och jag försöker ta en promenad varje dag. Det faktum att jag för närvarande inte köper månadskort utan åker på reskassa gör att jag tänker två gånger innan jag startar en resa, eller så åker jag tunnelbana eller buss åt ena hållet och går hem. Tänker jag ”sparade pengar, sparade pengar, sparade pengar” går det mycket lättare.

Imorgon ska jag ta kontakt med min fackförening och se om de har något att trolla fram. Oavsett utfallet tror jag att det är bra att kontakta dem. Det gäller bara att se till att skriva ned det viktiga, för behandlingen gör att mitt minne inte alltid fungerar som det brukar. Jag bloggar inte om det här för att försöka sno åt mig sympatier och att folk ska tycka synd om mig utan för att erfarenheterna kan hjälpa andra i ungefär samma situation. Kanske kan det också bli något som kan vara användbart i förebyggande syfte. En del av morgondagen ska nog användas till att försöka ställa samman en del information som kan vara användbar.

Nu är det dags för operation uppladdning!