Värre än vanligt…

Färg och form

I brist på färg får man ta till former

Snörålis 1

Så här års finns det inte så mycket färg i omgivningarna och i synnerhet inte när de är täckta av snö. Då får man ta till plan B och den smidde jag  redan i somras när jag var i Rålambshovsparken. Där har man ordnat det fint för skateboardåkarna genom att anlägga ett antal ramper eller vad det nu kallas under en bro, så det går att åka där även om det regnar. Ramperna är gjutna i betong, så det är ordentliga saker som håller.

Snörålis 2

Detta ger en laddning med spännande former, men mitt i sommaren såg det mest ut som betong och inget annat. Dessutom insåg jag att det där med att utforska dem med kamerans hjälp kanske inte var det smartaste när det finns gott om åksugna skejtare i närheten. Känslan av att vara en fossil som bara är i vägen hade blivit väldigt påtaglig, om jag säger så.

Snörålis 3

Med snö på betongen skulle det bli mera spänning och drag i bilderna, samtidigt som risken att bli överkörd av skejtare torde vara minimal. Alltså bestämde jag mig för att ta mig dit en lämplig vinterdag. Med lämplig menas en dag då det inte är alltför mycket folk på promenad i parken. Vad kunde väl vara lämpligare än dagen före julafton när de flesta är fullt sysselsatta med annat? Alltså högg jag kameran och lubbade ut.

Snörålis 4

Mina beräkningar visade sig vara korrekta, för det fanns knappt en människa där. Inte så mycket annat heller för den delen. När jag var barn brukade det finnas en slängkälke där och en stor skridskobana. Av detta finns numera intet. Lite synd tycker jag. Nåja, jag fick härja med kameran bäst jag ville utan att någon funderade på vilken institution jag rymt från och det fick vara det väsentliga för dagen.

Snörålis 5

Eftersom det inte finns någon färgskala att tala om, valde jag att göra bilderna helt i svartvitt. Mitt val var också att ge ett intryck av storstadsvinter och gråmulen dag, så snön får vara nästan vit där det är som ljusast i bilderna. Jag ogillar starkt när bilderna ”skriker åt mig”. Det är också ett sätt att ta vara på snöns olika former, även om jag inte är någon större vän av vinter och snö.

Snörålis 6

Jag vet att det där med att ogilla vinter och snö är kontroversiellt ibland och visst förstår jag att det finns människor som tycker vintern är härlig, men jag börjar mer och mer överväga att ta sommarsemestern på vintern istället och sticka långt bort från snö och elände i någon månad, för det känns som bara som vintern gör mig trött och slö.

Nu är det jul så nu tänker jag vara glad, käka julmat och titta på Kalle Anka. Om vädret tillåter vill jag gärna vara i Bergslagen några dagar. Även om där är kallare, är snö och vinter lite lättare att stå ut med där. God Jul önskas alla bloggläsare och bloggvänner!

 

Annonser

Uppochnedvända världen?

För ovanlighets skull sken solen från klarblå himmel, den här sommaren har inte bjudit så mycket på den varan, varför tillfället måste tas vara på. Alltså packades de infraröda filtren ned i kameraväskan, stativet under armen och så iväg för att vända uppochned på världen. Första anhalten blev Rålambshovsparken. Här är en gång- och cykelbana tolkad på mitt vis.

Plötsligt blev det månsken – eller så var det bara jag som ville leka där igen. Jag växte ju upp på Kungsholmen så till Rålis har man följt med på åtskilliga promenader med hunden, åkt skridskor, farit fram som en idiot på cykel och lite till, tror jag. Jag minns vårvintrarnas hundproblem. På den tiden hade vi en labrador och hon älskade att bada, så när hon fick se öppet vatten efter vinterns is skulle hon i direkt för att ta sig ett premiärbad. Hon hade mycket svårt att förstå varför hon inte fick hoppa i.

Ny bebyggelse i närheten av Rålambshovsparken kan man också passa på att ”dokumentera” när man ändå är där. Jag är åtminstone glad för att man försökt anpassa de nya husen någorlunda efter de kringliggande funkishusen. Abrupta stilbrott är sällan lyckade, åtminstone inte om du frågar mig.

Ska det vara så ska det! Ska man vända ut och in på begreppen kan man köra max vidvinkeleffekt och krascha perspektivet med besked på bilden. Stockholms stadshus i annorlunda tappning skulle kanske bilden kunna kallas i all blygsamhet?

Mitt hatobjekt nummer ett kändes också som ett bra offer för kameran den här dagen. Huset är stort, klumpigt och oproportionerligt och tar definitivt ingen hänsyn till den kringliggande arkitekturen. Istället gör det sitt bästa för att slå ihjäl omgivningen och domdera över densamma. Nu har jag förmodligen dragit på mig ett antal ovänner, men det struntar jag i.

Det går förstås också att använda tekniken till att åstadkomma ”normala bilder”. Här är ett exempel där jag inte dragit IR-effekter till sin yttersta spets. Istället ser det ut som ett lätt åldrat foto med dramatisk himmel. Det känns som en bra bild att avsluta det här inlägget med.

 


Prylar och linjer hit och dit

Jag är ju ett hopplöst fall när det gäller att vilja fånga konstiga saker med kameran, eller kanske rättare sagt fånga sakerna på ett konstigt sätt. Härom dagen fann jag de här möjligheterna. Alldeles för intressanta för att lämnas ofotograferade.

Jag provade även några nya sätt att redigera bilderna på, så tiden flög iväg när jag jobbade med dem. Man har det inte roligare än man gör bilderna.

 


Nu ser vi dunkelt såsom i en spegel

Rubriken har jag snott ur bibeln, men jag tycker den passar bra i sammanhang som detta. Idag ser vi inte dunkelt i speglarna, men i tidernas begynnelse var spegeln en blank metallbit som man med ett visst mått av god vilja kunde urskilja sig själv i. Sedan kom bättre tekniker med glas och foliering, men länge och väl förblev sådana speglar en lyxvara. Idag är det inget konstigt eller lyxbetonat med speglar och det finns flera stycken i varje hem utan att någon höjer ett ögonbryn över detta.

Vattenspegel är ett begrepp som jag såg en chans att leka med igår och då kan vi raskt komma tillbaka till den ursprungliga spegelbilden, en dunkel, mystisk bild som gör det möjligt att urskilja någon eller något, men inte lika klart och tydligt som i verkligheten. En vattenyta bjuder på många möjligheter och ibland även omöjligheter. Den yta som var alldeles stilla och klar kan sekunden därpå krusas av en vindpust. Ibland är vattnet upprört och skummande, ibland har det en konstig färgton och ljusreflexer i vatten kan ställa till förtret för fotografer.

Allt detta gör det både till något vackert och spännande och att försöka fotografera vatten är lite av balansgång på slak lina, för man vet aldrig riktigt hur det blir i slutänden. Här ovan lät jag träden spegla sig i den lätt krusade vattenytan. Bilden såg, trots allt, vettigare ut när jag vänt den rätt.

Man kan också ta bilder som inbjuder till lek med färger, ljus och skugga. Det är kanske mest det som tilltalar mig. Normalt sett är jag ganska sparsmakad av mig och hör till dem som fnyser åt många av de effekter dagens teknik bjuder på i överflöd. Motiv som detta inbjuder dock till att leka med det mesta och bana väg för det okonventionella. Det är roligt att släppa loss på det här viset och se vad det blir av det i slutänden. En tillfällig fest för ögat kan man nog unna sig då och då, även om det inte blir lika starkt – åtminstone inte i långa loppet – som det mer återhållna.

 

 


På lekhumör

Tidig vårdag i storstaden fick mig att vilja börja leka med kameran igen. Äntligen lite värme i solen och ett ljus som varierar beroende på tid på dagen och inte något som lyser svagt och konstigt ett par timmar om dygnet. Härligt! Kylan i snålblåsten valde jag att förtränga, men det är en annan sak.  Så mycket har inte kommit fram ur sin vintersömn ännu, men nog måste det finnas något spännande att ge sig på, även om det inte erbjuds så mycket i färgväg ännu?

Jodå, stadens offentliga utsmyckningar i form av konstverk var det första som drabbades av min leklusta. Det här är en del av ett konstverk vid Engelbrektsplan som jag tolkade på mitt sätt. Jag är inte helt säker på att konstnären uppskattar mitt tilltag, men själv hade jag kul för stunden.

Vardagskonst i form av en trave ”fötter” till staket som används som avspärrningar vid byggen, evenemang och liknande. Visserligen lika trista och svarta allihop, men jag redigerade dem individuellt för att få fram variationer och vips blev de genast mycket roligare. Det märks att jag har varit ledig ett par dagar, för plötsligt börjar en massa roliga idéer ploppa upp i huvudet.

Här en annan variant på samma tema. Väldigt bra att de bestämde sig för att lägga traven på Skeppsbron. Då kunde man få med en gnutta vatten som snygg färgklick. Därifrån var det inte långt till Slussen och tunnelbanan hem. Jag kände mig på topphumör efter en stunds kameralek. Sådant som detta borde var dag få innehålla en gnutta av.

 


Ett jellon till Mira

Min bloggvän Mira gillar jellon i alla former, färger och utföranden, så när jag nu råkade passera ett sådant idag tänkte att jag kunde bege mig på jellonjakt ett tag med kameran som vapen och nedlade därvid detta byte. Eftersom det bevisligen var min lyckodag med kameran, kändes det helt rätt att så att säga ge henne det här inlägget som en sorts överraskning sådär på en måndag.

 


Fel!

Det började med att jag sakligt konstaterade att bilden ovan är helt fel. För många hade rätt åtgärd varit att markera bilden och trycka på ”Delete”, men det var mer än jag förmådde göra. Kanske finns det något visst i bilden, trots allt? Något som vill och bör visas upp? Alltså redigerade jag den lite grann och sedan fick den leva vidare.

Nu skulle ju tillvaron för den bilden bli trist om den inte fick lite sällskap och eftersom jag på sistone ägnat mycket tid åt disciplinerad fotografi, kände jag väldigt starkt för att dra ut på stan med kameran och ta bilder som antingen skulle avvika starkt mot ”som man gör” eller gick att redigera på motsvarande sätt.

Sent eftermiddagsljus skulle också hjälpa till, så jag höll mig hemma och laddade upp med en eftermiddagslur innan jag drog iväg. Nu skulle det ovanliga, det som sällan får komma med på bild, det som ingen ser något i osv drabbas av mig och min kamera om jag råkade passera förbi.

Jag måste erkänna att jag hade några väldigt roliga timmar och log stort och brett för mig själv var gång jag hittade något ”skruvat”. Nu får bilderna tala för sig själva istället. Det blir bäst så, för annars  babblar jag på i det oändliga och det hör också till de saker som får mig att storkna just nu. Förhoppningen om att en och annan ortodox typ får tuppjuck av bilderna får räcka.

Till sist: Mer fri fotografi åt folket! 😀