Värre än vanligt…

Abstrakt

Att inte se skogen för bara träden

_MG_5952 Blogg

Det är inte ofta ett talesätt låter sig fångas på bild, men här tyckte jag onekligen att jag rodde iland med uppgiften. Det där med att vara blind för det uppenbara är ett sätt att vara mänsklig, om än på gott och ont. Att inte vilja se sanningen, utan att välja bort den genom att se något annat. Det kan vara ett sätt att välja bort något obehagligt, att inte vilja se något som inte stämmer överens med eller in på ens egna uppfattningar eller värderingar eller att helt enkelt välja bort sanningen.

Ibland är det bara en mänsklig tankevurpa bakom. Det är ok och sällan något farligt. Ibland är det ett medvetet förträngande. Då är det inte alltid säkert eller ofarligt för oss. Att inte se eller inse att någon misshandlas, att ett barn blir mobbat eller att någon på ett eller annat sätt far illa. Nutidsmänniskan kan inte ser skogen för man är upptagen med att filma företeelsen med mobiltelefonkameran istället.

Att inse sanningen kan göra ont, men vi kan också lära oss något av det. Vi kan lära oss att känna igen tecken och signaler innan de blir besvärliga och kan därmed reagera i tid nästa gång. Livet är ett ständigt lärande, men också en radda hopp i galna tunnor. Det är så utveckling uppstår. Oavsett vad vi väljer, lär vi oss förhoppningsvis med tiden att se både skogen och träden och får då njuta fördelarna av det.

 

Annonser

Det gäller att ta vara på tillfället!

Hittills har det inte erbjudits mycket till sommarväder; det har mest varit regn och kalla vindar för hela slanten, men nu blev det en fin sommarkväll med vackert ljus och så hade jag kameran med mig. Det fick bli en promenad genom stan innan jag fortsatte resan hem per tunnelbana. Något speciellt tema höll jag mig inte till, utan stannade här och var och tog en bild.

Det första motiv som uppenbarade sig var naturligtvis trafikledernas betongbroar. Även om Stockholm är en ovanligt grön och lummig stad för att vara en storstad, associerar man staden med betong i mängder. Ska man ge näring åt folks fördomar? Ok för den här gången då!

Dagen till ära får de en bonusbild att gotta sig åt. Många kanske ser något trist och fult i de här bilderna, men jag ser också något snyggt och spännande.

En båt på Klara sjö i sommarkvällen. Inget märkvärdigt, men båtliv mitt i city är det inte så många städer som kan ståta med. Låt vara att vi inte är i klass med Venedig, men ändå. Eftersom jag växte upp på Kungsholmen har jag tillbringat åtskilliga timmar lekandes på den vänstra strandsidan. Dagens barn kan knappast ägna sig åt något sådant utan att bli nedtrampade av joggare och motionscyklister som tycks ha tagit över vart promenadstråk i stan. Fram för mer ohälsosamt leverne så vi som vill upptäcka saker och ting i godan ro kan få fortsätta vår vegeterande tillvaro!

Vatten, vatten, bara vanligt vatten sett på mitt sätt och fångat med kameran. Kanske inte så konstigt, för när jag tänker efter har jag alltid bott i städer och på ställen där det funnits vatten.

Jag drar till med en bonusbild på vatten. Så här kan vatten också se ut – åtminstone när jag är lös!

Nu börjar det bli sen kväll och de sista solstrålarna kastar spännande ljusreflexer. Bara att tacka och ta emot. Lika så gott att erkänna det, men jag älskar verkligen det naturliga ljuset och alla de möjligheter det bjuder oss fotografer på.

Avslutningsvis hittade jag ett sätt att hålla biran kall i stadsmiljö. Sättet kanske inte är så nytt eller originellt, men mellan Riddarholmen och Gamla stan…

Nu hoppas jag på fortsatt hyggligt väder så jag kan härja mer med kameran utan att bli blöt.

 


En föraning av vår

De senaste dagarna har vädret bjudit på en föraning av vår. Härligt! Du skulle bara veta vad jag längtar. Solen har börjat värma och dagarna blir längre och längre. Det gillar jag verkligen. Det känns som att vi snart kan slippa ut ur något som liknar det på bilden ovan och det tycker jag är något att vara glad och tacksam för. Vad tycker du?


Gamla bilder blir som nya

Egentligen borde jag ha använt tid till att fortsätta mina studier i Camera RAWs och Photoshops mysterier, men samtidigt kände jag för att öva på egen hand ett tag och få det jag hittills lärt mig under skinnet. Repetition är all kunskaps moder, heter det ju och det stämmer.

Jag börjar hitta bland snabbvägarna i programmen och farten har jag också fått upp. Därför kände jag starkt för att leka rejält med en bild jag tog tidigare i somras. En tidigare version gjorde jag i GIMP. Det funkade ju bra, men något sade mig att jag borde kunna göra betydligt mer med bilden utan att det skulle vara svårt. Samma röst sade även att det förmodligen skulle gå snabbare också.

Rösten hade väldigt rätt; att redigera om bilden gick snabbt och lätt och slutresultatet är bättre en den första versionen – och då gjorde jag mindre med den!

 


Duktig hund idag

Idag har jag ägnat mig åt inomhuspyssel jag sällan gör. Alldeles för sällan om sanningen ska fram, för att defragmentera hårddisken tog åtskilliga timmar. När defragmenteringen var på sluttampen började det naturligtvis att regna. Eftersom jag ändå måste åka iväg och handla lite käk tog jag med kameran på ren trots. Jag kunde åtminstone ta några bilder, även om de inte var så lyckade i färg. Strunt samma, då fick jag återigen öva på att göra om dem till gråskala. Förr eller senare får jag ihop tåtarna.

 


Svart och vitt

Just idag känner jag mig väldigt svartvit. Hämtade ut bilen från verkstaden efter byte av vindruta. Ett stenskott fick rutan att börja spricka och sprickan fortsatte att leva sitt eget liv och blev större och större. Tur att det finns försäkringar men det känns ändå som en onödig utgift.

För att muntra upp mig fick jag för mig att göra ett besök på Fotografiska vid Slussen och såg tre utställningar där. Det är tur att man är medlem i vad de kallar Fotografiska familjen. Så länge jag är medlem kan jag gå så ofta jag vill utan att behöva betala entréavgift. Något säger mig att jag har tjänat in medlemsavgiften vid det här laget.

Idag behövdes dock mer tröst och uppmuntran, så jag besökte även deras utmärkta bokhandel. Avsikten var förstås att ”bara titta lite”, men jag gick därifrån med boken ”Och tiden blir ett förunderligt ting” med massor av vackra bilder tagna av fotografen Sune Jonsson. Så blev jag ytterligare några hundralappar fattigare och en snutt av en bildskatt rikare. Ute sken den vackra kvällssolen. Livet kändes åter bra.

 


Grafiska tankerötter

Jag stack ut och handlade några prylar på eftermiddagen och eftersom jag skulle åka till ett köpcentrum beläget en bit bort från mina hemtrakter, fick kameran följa med. Mina ärenden gick snabbt att göra och istället för att stå och vänta på bussen eller tåget tog jag en promenad i ett område jag aldrig varit i. Där fanns lite skogsmark och berg också och det dröjde inte länge innan inspirationen och fantasin vaknade till liv och kameran fick börja jobba.

Det kändes onekligen lite som om jag hade hittat tillbaka till mina fotografiska rötter, men det är inte riktigt sant. Vid sidan av den här fria fotografin har jag länge haft ett intresse för att fotografera människor och det har jag nu, sent omsider, börjat göra någonting av. På allvar, kanske är bäst att tillägga, för visst har jag tagit en massa porträtt och sådant genom åren, men bara till husbehov. Nu har jag börjat fotografera modeller, fotomodeller alltså, men det är inget jag tänker lägga ut i bloggen. När jag blir riktigt nöjd med resultaten och har samlat på mig en hög bilder funderar jag på att lägga upp en hemsida, men inte som bloggare utan som fotograf.

Efter mycket om och men och funderande fram och tillbaka har jag bestämt mig för att ja, jag kan kalla mig fotograf när andan faller på utan att segla under falsk flagg. Jag försörjer mig visserligen inte på mitt fotograferande, men ändå. Just det där med porträtt och människor är också att komma tillbaka till mina rötter, för jag fotograferade mycket sådant i min ungdom.

Har jag berättat att i höstas hittade jag flera porträttstudier av en kompis tagna för 35 år sedan. Då tyckte jag inte att bilderna alls dög, men nu som medelålders och erfaren såg jag ju att de var riktigt bra. Synd att inte Internet fanns då och synd att jag inte försökte mig på att få några omdömen av kunniga vuxna, men jag visste inte vart man händelsevis kunde vända sig och vågade inte ens tänka tanken på den tiden. Idag kan jag ibland bli riktigt sur på mig själv för att jag var så räddhågsen och velig samtidigt som jag vet att jag redan då kunde sticka ut hakan och våga ta steget om jag hade bestämt mig för något.

Nu är jag mitt uppe i en ny fas i utvecklingen och det är kul, även om den där tröskeln man ständigt måste ta sig över irriterar mig. Dessutom slåss jag ständigt med Kung Jante som försöker få mig att tro att jag varken kan eller är något. Återigen måste jag lära honom att jag minsann sticker ut så mycket jag vill när och om jag vill och jag kan minsann. Jag vill inte kalla det komplex eller bekymmer utan ett del i utvecklingen när man bestämt sig för att ta ett steg framåt genom att göra något nytt.

Nu har jag börjat semestern, så snart kommer fler bilder från mitt fria fotograferande. Det är precis lika viktigt för mig som att avbilda personer.