Värre än vanligt…

Livet på landet

Nä se det snöar!

När jag kom upp hit såg jag att snöskoveln stod kvar vid entrén och jag tyckte det såg fånigt ut. Bestämde mig därför att ställa undan den någon gång under påskhelgen. Igår kväll började det snöa och så höll det på långt in på eftermiddagen. Snöskoveln var inte alls så malplacerad längre och jag skottade faktiskt gångvägen från gatan in till huset.

Skitväder eller ej – ut och promenera ska jag ju göra, så det gjorde jag idag med. Kameran fick följa med och idag blev det en promenad nedåt Bångbro industriområde till. Fördelen med att vara här uppe är ju att det finns så många möjligheter att enkelt variera promenaderna. Allt jag behöver göra är att ta på ytterkläderna och gå ut ur huset.

Nu var det ju blötsnö som föll ymnigt så det var rätt ”klafsigt” att vara ute och gå, men gummistövlar med raggsockor i löser sådana problem. Lätt surrealistiskt kändes det att lyssna på fåglarnas vårsånger med plogbilarnas dundrande skrapljud i bakgrunden. Det är nog viktigt att få bort snön från vägar och gator för det slår om till minusgrader på nätterna. Får det blöta frysa är risken stor att vi har ett ökenlandskap imorgon bitti. Nog för att det blir plusgrader på dagen, men ändå.

På vägen hem slutade det snöa och istället tittade solen fram. Överallt plaskade och droppade det. Nu börjar kvicksilvret sjunka, men vi fick en vacker kväll att njuta av – trots att det låg snö överallt. Jag som hade tänkt göra lite saker i trädgården när jag nu hade en hel långhelg framför mig, men det lär inte kunna bli så mycket av den saken nu. Så det kan bli när aprilvädret slår till.

 


Frid i sinnet

_mg_4050-b

Alla är vi olika, men några likheter inbillar jag mig också att vi har. Behovet av att ladda upp batterierna igen så vi orkar lite till. Uppladdningen kan se ut på olika sätt och för mig är det en promenad i naturen som ger störst effekt. I mitt fall räcker det inte med att sticka till första bästa närbelägna grönområde, även om det har sin verkan. Bäst effekt nås i den tystnad som bara finns ute på landsbygden.

I lördags tog jag bilen och gav mig iväg på utflykt. Den här gången styrde jag kosan mot Södermanland där tio av barndomens somrar tillbringades. Någon nostalgitripp var det inte tal om och några spöken från svunna tider var jag inte intresserad av att se. Jag ville bara njuta av tillvarons tystnad, men vad var det som gav mig den impulsen?

Det började  tidigare i veckan när jag åkte tunnelbana. Utöver de ljud som uppstår naturligt i tunnelbanan var det mest tut, ring och pling för hela slanten. Så gott som alla satt med sina mobiltelefoner och jag får nog erkänna att det skrämde mig att se hur beroende folk tycks ha blivit av dessa tingestar. Eftersom jag trivs bäst med att vara tvärtemot får min mobil så gott som alltid ligga i fickan. Jag kan även erkänna att jag inte alltid tar med den när jag ska gå ut. Jag vill ofta vara närvarande i ”här och nu” och det tycker jag inte att jag är om jag surfar eller spelar spel eller vad sjutton de nu gör. Musik tycker jag om att lyssna på, men då vill jag ha möjlighet att lyssna ordentligt och upptäcka den musik som spelas.

Rätt vad det är hör jag ett instrument eller en stämma jag inte hört tidigare och sådana upptäckter roar och intresserar mig. Sådana upptäckter känns mindre troliga att göra om musiken spelas som ett nervöst tidsfördriv. Klart att musikerna och/eller artisterna vet hur jag lyssnar eller inte lyssnar på resultatet av deras ansträngningar i inspelningsstudion, men för mig känns det som att jag respekterar dem mer om jag lyssnar uppmärksamt och är närvarande i lyssnandet. Kanske är man sådan om man har en släng av konstnär i sig?

Jag stannade bilen på några lämpliga ställen och gick ut med kameran i beredskap på en kortare promenad där bekanta vyer och syner återsågs medan jag lyssnade på den tystnad som bröts av vindens diskreta sus i trädens kronor och en och annan bil. Doft av fuktig jord i näsan och lite fotografisk inspiration då och då. Mycket mer än så behöver jag inte. Skulle aldrig falla mig in att plocka upp mobilen för att kolla e-posten eller Facebook; det får vänta tills det är rätt tillfälle för sådant. Det kanske är något fel på mig som varken förstår behovet, än mindre fastnat för den flugan. Jag har visserligen en smartphone, men funderar på varför. Jag var nyfiken, men inser nu att det inte är något för mig. Här och nu – klick så var en bild tagen, inte med mobilkameran utan med systemkameran. Redigera bilden när jag kommit hem. Att saker måste få ta tid har livet lärt mig.

Så håller utflykten på i några timmar, jag varvar ned och hämtar kraft av allt det vackra jag ger mig tillfälle och möjlighet att uppleva. Funderar på några framtida fotoprojekt. Jag har inte tid eller lust att vara sjuk längre, det finns så mycket jag vill göra. Vill åka upp till Norrland, flera vändor, för att dokumentera och beskriva med kameran. Håller på att försöka studera och lära så mycket som möjligt. Vill inte titta på företeelsen ”glesbygd”, istället vill jag skildra livet där, visa hur människorna lever och har det, vilka historier de har att berätta och så vidare. Storhetsvansinne? Kanske, men jag vill göra ett försök, för det känns viktigt för mig. Skulle jag även råka besöka platser där ingen mobiltäckning finns ser jag det som en bonus!


Min relation till Bergslagen

_MG_0422 B

Att jag har ett hus i Kopparbergstrakten lär inte ha undgått någon av mina läsare, men varför välja att skaffa ett hus just där och inte på något mer fashionabelt ställe? Till att börja med kan jag ju säga att fashionabla och trendiga ställen inte riktigt är min grej. Jag är visserligen från Stockholm och har vuxit upp där och i Göteborg, men lik förbaskat har jag en koppling till trakten tack vare min far. Pappa kom nämligen från Svartvik, ett f d gruvfält strax utanför Ställdalen.

Farmor berättade ofta och gärna om deras tid där när jag var liten, låt vara att det var de barntillåtna berättelserna som berättades då. Det fanns berättelser som berättades först när jag kommit upp i tonåren. Det kusliga var inte det intressanta i dem, utan att det en gång fanns ett Sverige som fungerade på annat sätt än idag. Allt var definitivt inte bättre förr!

Några utflykter till Kopparberg blev det också under min uppväxt. Det var spännande att se de platser farmor berättat om, även om jag inte hade någon större koll på vad som var vad då. Naturen och miljön intresserade mig inte särskilt mycket på den tiden, men jag kunde ju inte göra annat än att lägga märke till att den var annorlunda jämfört med vad jag vad var van vid. Kanske låter det knasigt, men idag känns den som mycket av ”hemma” för mig.

För ett antal år sedan fanns det ett turistsamarbete mellan flera av Bergslagskommunerna och via det kunde man hyra stuga för en semestervecka eller en weekend. Man fick en katalog med alla stugorna i och beskrivning av dem och deras standard. På så vis kom jag att på eget initiativ ta upp kontakten med Bergslagen igen och när jag insåg att jag hade lite pengar sparade kändes det därför vettigt att skaffa ett hus där. Pengamässigt kanske det inte är en supersmart investering, men för mig känns det ändå rätt. Snart är det elva år sedan jag köpte huset och jag har inte ångrat mig.

 


Söndag morgon, Bångbro

Vaknade till ännu en gnistrande kall morgon då termometern behagade visa -20 C i vintersolens sken. Lyrikern och romantikern ser förstås de gnistrande naturscenerierna och förlorar sig i dem medan pragmatikern i mig ser en kommande hög elräkning.

Konstaterar att det hjälpte att åka hit, för både näsa och hals är i mycket bättre skick idag än igår. Eftersom det är som det är i stan, snodde jag med mig veckans smutstvätt hit och den fick åka tvättmaskinen runt på 40 respektive 60 grader igår. Ta ned och packa ihop den är en av posterna på dagens ”Att göra-lista”.

En annan punkt på listan är att ta bort julsakerna. Än så länge är det mörkt och trist och jag uppskattar den – åtminstone för mig – varma stämning de ger. Å andra sidan är det ju så att ljuset börjar återvända så sakteliga, så jag får väl göra vad jag kan för att hälsa det välkommen tillbaka.

Av någon underlig anledning drömmer jag ibland att jag kör buss. Inte en stadsbuss, utan mer en sådan avsedd för landsvägstrafik. Förstår inte riktigt varför – någon het önskan om att köra buss har jag aldrig någonsin haft. Ibland är jag också någon sorts deckare, om än en synnerligen begränsad sådan i mina utredningar. Det har jag lättare att förstå; i jobbet som utbildare ingår också att försöka klura ut hur jag ska nå mina elever eller just den eleven på bästa sätt. Det är en av de riktigt roliga sidorna med jobbet och djupare än så behöver jag, tack och lov, inte gå.

Nu iväg och sätta igång med dagens uppgifter!

 


Gamla idrottsplatser

_MG_6541 B

Jag rör mig ofta i vad som brukar kallas för avfolkningsbygd och oftast är kameran med. Att uteslutande fotografera landskap är jag dock lite skeptisk mot – det blir ofta platt och trist. Intressant blir det först när det finns något mer än bara vacker natur i bilden, något som tillför bilden något. Än mer intressant blir det när man hittar något och för en sådan som jag får det gärna vara bortglömt, övergivet eller förfallet. Då går min fantasi igång direkt.

Idrottsintresserad är något av det sista jag är, men jag har inte kunnat undgå att lägga märke till att idrottsplatser i olika skick finns det gott om i vårt avlånga land. I avfolkningsbygderna brukar de vara i minst sagt varierande skick. Några används bevisligen fortfarande och hålls därför i skick. Andra används delvis; fotbollsplanen kan fortfarande underhållas medan spåren av andra aktiviteter har lämnats åt tidens tands obönhörliga gnagande. Så finns det en del som tiden gått ifrån och det organiserade användandet har upphört för länge sedan.

_MG_6539 B

Den här idrottsplatsen fann jag i Yxsjöberg. Här kan den som vill fortfarande öva vissa färdigheter i basket, men förmodligen inte så mycket mer. Första bilden skvallrar om att planen används som tennisbana emellanåt, men man kanske kommer sanning närmare om man säger att den har använts som sådan.

Det intressanta med en gammal idrottsplats i varierande stadier av förfall är inte förfallet i sig. Jag är ju som jag är, så jag ser en tid när livet däromkring var ett annat, en tid när det fanns liv och framtid där. Vad jag också ser och inser är alla timmar av ideellt arbete med att hålla anläggningen i skick. Sköta omgivningarna på sommaren, spola och sköta isen på vintern, fixa belysning, omklädningsrum där sådana fanns, åskådarplatser, ordna med bokningar, leda träning, organisera turneringar, dra in pengar till verksamheten på olika sätt och tusen och åter tusen andra oavlönade sysslor som hörde till.

_MG_6544 B

Sverige är ett föreningsintensivt land och många idrottsföreningar har bildats genom åren. Ett antal har säkert också fått läggas ned på grund av tidernas förändring. Exakt hur det är idag har jag inte kollat, men för sådär tjugo år sedan fanns det fortfarande särskilda små undantag och lättnader för idrottsföreningar i lagstiftningen och man hade säkert alla dessa små idrottsföreningar i åtanke när de besluten togs. Andra föreningar, hur behjärtansvärda eller nyttiga deras ändamål än var, kunde känna sig blåsta.

_MG_6550 B

Nu tar mossan över många av de gamla idrottsplatserna här och var i landet. Som synes är asfalt inte alls så steril som man tror. Naturen kan uppenbarligen alltid ta tillbaka vad den lånat ut till människan och vi kan här och var finna spår av vad människan en gång haft för sig och gjort innan lånetiden var till ända.

Fotografen i mig ser förstås forna tiders bilder från tävlingar som hållits där, kanske en och annan hamnade i en tidning med text i tidens anda. Samma land, men en annan tid och en annan anda. I min fantasi kan jag också se hur jag gör en kontrastfylld session med några nutida och högst levande idrottsintresserade på platsen, men det får nog fortsätta att vara en dröm, såvida inga anmäler sig frivilligt.


Semesterliv

Blogg _MG_4651_2_3_4_tonemapped

Äntligen semester! Det brukar förstås kännas så, men i år kändes de sista veckorna före semestern väldigt tunga. Min tradition trogen, ägnade jag de första semesterdagarna åt att städa av och röja ur i lägenheten. Jisses vad mycket skräp som bara samlats på hög av den enkla anledningen att jag inte orkat ta tag i det. Trött som attan var jag också. Inser att jag måste försöka luska ut vad det finns för energitjuvar i mitt liv och lära mig att hantera dem på ett lämpligt sätt.

Många tror kanske att fotograferingen tar mycket energi. Tid tar intresset förvisso, men inte så det stör och det ger så mycket glädje. Ofta kan jag känna mig uppåt och full av energi efter en fotografering. Jag får träffa människor jag sannolikt aldrig skulle ha mött annars och jobba kreativt. Visst finns det grundläggande fotografiska regler, men när man väl har lärt sig dem öppnar sig ett vitt och brett fält av möjligheter. Det är bara att ge sig ut och experimentera emellanåt.

Självklart blir inte alla experiment lyckade och ibland får man kassera en laddning bilder. Bilderna i det här inlägget har jag experimenterat hej vilt med. De kanske inte faller alla på läppen, men det kan heller inte vara meningen att alla ska gilla precis allt man gör. Det vore ju kul förstås, men ack så tråkigt.

Blogg _MG_4656_7_8_9_tonemapped

Förresten, experimenterat och experimenterat – det är egentligen två gamla tekniker jag har använt mig av och sedan givit bilden en lätt redigering i Photoshop. Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag att det finns kvar att lära. När jag var ung trodde jag att det skulle gå att lära sig det man behövde kunna och veta, men med tiden insåg jag att så är det inte alls. Alltid finns det något nytt att lära, alltid lurar ny kunskap bakom hörnet och skulle jag få för mig att jag kan allt om foto är det hög tid att lägga kameran på hyllan.

Nu närmast ligger några dagars vistelse i Norrland framför mig. Släkten kommer ursprungligen från Norrland och det var länge sedan jag var där. En bilsemester 1970 under en vecka och en några dagars tågresande 1980, så nu är det hög tid att resa dit och se något annat. Jag unnar mig lyxen av några dagars hotellvistelse, för det anser jag mig vara värd.

Sedan finns det förhoppningsvis gott om fina motiv där. Ja det vet jag ju att det gör, men det gäller också att jag har ögonen med mig och hittar dem. Jag hoppas kunna ta mig dit lite oftare och så att säga beta av olika delar. Den här resan får vara testresan och jag ser fram mot den.

Annat jag ägnat mig åt är att börja fundera på och planera möjliga framtida fotograferingar. Lite storhetsvansinne har jag nog drabbats av, för jag har fått för mig att jag vill ställa ut några av mina bilder och kanske kan jag också sälja någon eller några av dem. Frågan är bara var och hur man börjar. Nåja, det kommer jag nog på någon gång.

 


Tankar över ett veckoslut

_MG_2808 Blogg

Tillbringade veckoslutet i Kopparberg. Första gången på länge jag har haft dagsljus hela tiden när jag kört dit upp. Onekligen väldigt skönt, i synnerhet nu när tiden då älgkorna driver bort fjolårskalvarna nalkas. Det brukar stå en och annan desorienterad fjolårskalv vid vägkanten och ibland har man dem på vägen också. En och annan tvärnit har det blivit genom åren.

På tal om åren kom jag att tänka på att den 29 april har jag haft huset i 10 år. Kanske är det lite fnattigt att vara singel och ha ett hus, men jag har inte ångrat mig även om jag ibland svär över dyra elräkningar kalla vintrar. Nytt tak fick huset i höstas. Det gamla taket från 1956 hade gjort sitt. Tur att jag hann beställa jobbet i tid så jag kunde utnyttja det gamla ROT-avdraget.

Anlitade lokal firma gjorde jag också. Fattas bara annat – annars finns det snart ingen service kvar att få på nära håll och det är inte så många firmor i exempelvis Örebro som är sådär jättesugna på att ta jobb i Kopparbergstrakten på grund av avståndet. På ett eller annat sätt lär jag få betala för resorna. Å andra sidan finns det säkert firmor att anlita i Lindesberg och än mer sannolikt i Ludvika. Dit är det bara halva avståndet.

Byggfirmans innehavare var uppväxt i samma område så han kände till huset och visste att det hade bott en polis där en gång i tiden. Tydligen stod polisbilen utanför ibland och barnen i området tyckte det var så spännande att smyga fram och titta på den. Vad den koppling till området möjligen har för inverkan vet jag inte, men jag är mycket nöjd med det nya taket och tycker det är ett snyggt jobb som gjorts.

På något sätt ska jag försöka komma ifatt i trädgården. Förra året hade jag diskbråck och fick ta det lugnt för att hålla det onda på en dräglig nivå. Det syns onekligen att det var en hel del som borde ha gjorts, men som aldrig blev av. Tillbringade en stor del av lördagen med att kratta fjolårsgräs och några höstlöv som dröjt sig kvar. Gräsmattan är rätt full av mossa, men det bryr jag mig inte om. Vad är det som är så onaturligt med mossa? Mjukt och skönt att gå på är det och det känns som om jag skulle jobba mot naturen istället för med den om jag skulle sätta igång en kamp för att bli av med den.

Förresten finns det så otroligt vackra mossarter i skogarna runt omkring att man kan bli alldeles stum bara av att titta på den. Jag har visat några bilder av sådan mossa för några år sedan. Det kanske är dags igen? Skönt att vara ute och jobba var det. Fåglarna kvittrade inte – de väsnades faktiskt. Massor av frisk luft fick jag också plus lite motion.

Efter några blogginlägg tycker jag faktiskt att det känns bättre att visa bilderna på det här viset. Nu minns jag inte exakt hur man formulerade det, men Facebook kan ju inte ta över upphovsrätten till bilderna. Däremot anses det att det som läggs upp där blir så allmänt att materialet blir lika med Facebooks egendom. Jag tror jag ska fortsätta med att vara restriktiv med bilderna där. Jag har inte lagt upp så många album och större bildserier har det varit sällsynt med.

Något som också får mig att tveka över utvecklingen är alla de kanaler man ”måste” finnas med på bara för att synas tillräckligt mycket. Om inte annat måste det vara väldigt tidskrävande. Jag kan erkänna att jag trivs när många gillar mina bilder och positiva kommentarer har jag givetvis inget emot, men ibland har det känts som att jag lägger upp bilder där mer för att synas än för att förmedla något. Det kommer bilder på Facebook även i fortsättningen, men de viktiga bilderna, de som betyder något, vill jag nog lägga upp här istället. Det är mina bilder det handlar om och jag vill att de bilderna ska fortsätta vara mina. Bildstöld på Internet är ett tillräckligt stort problem som det är.

Bara för att motsäga mig själv så har jag fått åtminstone två bilder snodda på sistone, men de publicerades med information om fotograf och modell och bland andra bilder som jag tyckte var väldigt snygga. Många av de bilderna var nog tagna av yrkesverksamma fotografer med andra resurser än jag, så i det sällskapet hade jag inte så mycket att invända mot det, trots att de inte frågat först.

Slut på måndagskvällens tankar från mig.