Värre än vanligt…

Staffan funderar

Norrlänningar

Något jag har svårt att förstå är varför man gör teveserier där norrlänningar alltid framställs som några som alltid går omkring i skogshuggarkläder och underförstått är att burken med stor stark eller ett bräddfyllt nubbeglas inte är långt borta. Något större mått av intellekt framställs de inte heller med. De ska visserligen vara humorserier, men efter fem minuter undrar jag var det roliga tagit vägen. Förr all del, replikväxlingen kan vara kul ibland, men vad är det för kul med att upprepa konceptet gång efter annan? Vad är det för roligt med att indirekt sätta en etikett på ett antal invånare i det är landet?

Klart att det kan finnas enstaka individer som åtminstone delvis stämmer in på schablonbilden, men jag har inte träffat några sådana. Ej heller har jag träffat någon norrlänning som verkat leva efter devisen ”snus, mus och brännvin”. De jag har träffat har varit trevliga, varma och vänliga människor som varit intressanta att prata med. Den norrländska påstådda tystheten anser jag vara en myt. Res dit istället och se hur det är i verkligheten! Sedan kommer du att välja att se andra program istället och jag tror att det kommer att vara ett bättre val.


Vägen tillbaka talas det sällan om

Nu är jag inte superintresserad av krigshistoria, men världskrigen och då andra världskriget, eftersom det ligger närmast, tycker jag är rätt intressanta att läsa om. Vad jag saknar är ordentliga redogörelser för hur civilbefolkningen hade det. Hur var det att leva under ockupation av främmande makt, hur var det att vara kvar som småsyskon när äldre bröder stupade i kriget, hur påverkades folk av ransoneringar och livsmedelsbrist osv? Frågorna kan bli många, svaren är få, men jag är mer intresserad av sådant än långa militära redogörelser.

Genom åren har ett antal långfilmer och teveserier på temat gjorts. En del har byggt på verkliga händelser, andra har varit uppdiktade historier. Många av dessa har varit bra, medan andra har varit lite väl stereotypa. Därför blir jag glad när serier som Liten fransk stad visas. Den känns trovärdig och välgjord och människorna har egenskaper och personligheter.

Till min stora glädje har även Tyskland börjat göra filmer och serier av hög kvalitet kring ämnet. Hur det gick där vet vi ju, men det är viktigt att få berättelser även från den sidan och det är skönt att slippa se imitationer av tyska officerare som understundom använder tyska ord med kraftigt engelskt uttal. Kanske gör minnena inte längre ont, kanske beror produktionerna på att de kvarvarande som minns den tiden var barn då och inte hade något med själva krigshandlingarna att göra. De som skulle kunna protestera och kritisera lever inte längre.

De tyska serier jag sett på teve har också varit gjorda ur ungdomars perspektiv. Då som nu var ju ungdomarna framtiden, så det är inte så konstigt, men hur tog de sig vidare i sina liv? På den tiden var inställningen ”om man inte talar om det, så har det heller aldrig hänt”. Satt de och kämpade med sorger och trauman när ingen kunde se och höra dem? Förträngde de vad som hänt och levde för framtiden? Den fransk-tyska filmen Frantz som visas på bio nu ger ett finstämt prov på hur det skulle kunna ha varit efter första världskriget och hur en person som varit med i krig kan må efteråt. Hela filmen är väldigt vacker, så gå gärna och se den – bra film kan man aldrig få för mycket av.

Eftersom vi ändå talar om bra film om det här ämnet, så kan jag också rekommendera en norsk film (jag tycker att norsk film är väldigt bra), nämligen den om motståndsmannen Max Manus. Den kom för rätt länge sedan, men finns på dvd.

Varför är det så intressant med civilbefolkningens upplevelser då? Jo, dels är sådana små berättelser lätta att ta till sig, dels kan man alltid lära sig något av dem; det är historia på gräsrotsnivå om man kan uttrycka det så. Berättelser om dagen D och Ardenneroffensiven i all ära, men de små sakerna berör mer och ger andra perspektiv. Det finns tyvärr gott om konflikthärdar i världen idag och även om dagens teknik gör krig än hemskare än det var då, finns det kanske något att lära ur berättelserna från förr som kan hjälpa även idag.

Med krig och ockupationer följer även andra hemskheter om vilka man talar tyst. Sovjetiska soldater våldtog till exempel ett skrämmande stort antal tyska kvinnor. Siffrorna om hur många det var varierar med källorna, men jag är av uppfattningen att en våldtagen kvinna är en för mycket. Värst var att Stalin inte brydde sig det minsta om vad hans trupper sysslade med. Liknande handlingar lär ha förekommit under de militära aktionerna när det forna Jugoslavien rämnade. Vad är det för primitiva beteenden som släpps loss egentligen?

En som skrivit en bok i ämnet är Jens Orback som i boken Medan segern firades berättar om sin tyskfödda mammas upplevelser av kriget och efter kapitulationen. Den är både varm och bitvis hemsk på samma gång och kanske är det motsägelserna som gör det intressant att läsa. Det är en berättelse om hans mammas familjs upplevelser och öden, men det finns många intressanta berättelser som aldrig berättats och som heller aldrig kommer att berättas, för om man inte talar om det så har det ju aldrig hänt.

 


Lust att skriva

När semestern precis börjat, fick jag en plötslig lust att skriva. Skrev en lång drapa på annat ställe idag, men det var inte tillräckligt. Sedan sist har jag samlat på en del ämnen och nu börjar de vilja komma på pränt. För min egen framtid behöver jag inte längre oroa mig så värst mycket, för det är nog så att det mesta av framtiden numera ligger bakom mig. Det stör mig inte alls!

Vad som däremot stör mig alltmer är svenskämnets nedmontering i skolan, kanske också i kombination med moderna mobiltelefoner och surfplattor, för någonstans måste det vara katastrofalt fel när begåvade unga människor med framtiden för sig skriver allt sämre och sämre. Jag kunde förstås nöja mig med att konstatera att tiderna förändras och vi med dem, men samtidigt vet jag att språk är makt och att behärska ett språk i såväl tal som skrift ger så många möjligheter och det vill man ju att de unga ska ha.

Första insikten som måste till är att det finns ett talspråk och ett skriftspråk. Postverkets kampanj ”Skriv som du talar” på 70-talet var nog välment, men inte så genomtänkt. Talspråket har stöd i kroppsspråk, tonfall, mimik och röstläge. Ta bort de faktorerna och språket skulle vara svårt att förstå. Därför har vi ett skriftspråk som skiljer sig något från det talade. Det är alltså fråga om att kompensera bristen på andra tydlighetsförstärkare som vi har skriftspråket.

Idag ser jag alldeles för ofta särskrivningar, låt vara att jag misstänker en och annan särskrivningsgroda härstamma från en ”padda”, månader och veckodagar skrivs med versal som begynnelsebokstav (rätt i engelska, men fel i svenska) och understundom originell meningsbyggnad. Direktöversättningar från engelskan börjar också göra sig gällande i språket, låt vara att viss språklig import alltid har förekommit i svenskan och att en del av denna kommer att permanentas. Det engelska ”even though” dyker allt oftare upp som ”även fast” vilket skorrar falskt i mina öron. I min värld är det korrekta ”även om” eller ”trots att”. Svenskans ”fastän” är förstås också ett alternativ, men något säger mig att det är ett ord på utdöende.

En annan import från engelskan är ”att känna sig bekväm med” vilket ska tolkas som att tycka att något är acceptabelt. Känna sig bekväm förresten… Att tycka att det är bekvämt kan jag till exempel göra när jag sitter i soffan och slappar. All direktöversättning är inte av godo.

Vi är också duktiga på att hitta på egna språkliga fel. Av någon anledning börjar ordet ”väl”, till exempel i en mening som ”Det kan du väl göra” stavas ”väll” av många. Enligt SAOL är väll en metod att sammanfoga metall som användes innan dagens svetsteknik kom. Ordet ”förrän” misshandlas allt oftare genom att skriva ”fören” eller ”förens”. En användbar synonym skulle ”innan” kunna vara och då blir stavningen genast logisk. Att konsekvent säga ”vart” och slänga ”var” är ett annat fel. Vart uttrycker rörelse riktning (liksom hit respektive dit), var uttrycker befintlighet och så gör här respektive där.

Man kan förstås tycka att det är småsaker som man inte borde reta upp sig på och till viss del kan jag hålla med, men när det börjar sättas i system kommer saken i ett annat läge. Jag tror inte att det har blivit något fel på dagens ungdomars förmåga att lära, ej heller tror jag att begåvningsnivån sjunkit i Sverige – det är nog snarare tvärtom. Det jag invänder mot är att en stor skara riskerar att framstå som okunniga och att vi får en liten klick som utgör någon sorts språklig elit. Hur är det utomlands?

Att kunna skriva i yrkesmässiga sammanhang fordrar att man lärt sig grunden, det vill säga att kunna stava och bygga meningar korrekt. Tids nog ska man lära sig och förstå att texter vänder sig till olika läsare. Det är skillnad på att skriva ett brev till en kompis och att skriva en reklamation, anställningsansökan eller ett informationsblad. Det tar tid att lära sig och fordrar övning, övning och åter övning. Jag minns hur mycket jag fick traggla mig fram i början innan det blev som jag ville ha det. Nu går det åtminstone lättare.

Språket förändras ständigt, det är sant. En modernisering av stavningen ”skall” till ”ska” har jag inget att invända mot, liksom att emottagare blir mottagare – däremot tycker jag att det ser snyggare ut att skriva ”ta emot”, om inte annat är det lättare att säga. En del ord blir föråldrade och försvinner ur språket. Ord som eljest har försvunnit ur vardagsspråket, men förekommer fortfarande i juridiska texter. Det kan lika gärna försvinna ur dem med, för det går precis lika bra att använda ”annars”. En rolig sak i sammanhanget är att ordet nu fått en renässans, om än med förändrad betydelse. Man kan vara ”lite eljest” i betydelsen att vara lite udda. Förmodligen är jag precis så, men jag bryr mig inte.

Ord som annorstädes och därstädes kan också få försvinna utan att det gör mig något. Däremot finner jag fortfarande härom och därom användbara. De besparar läsaren en hel del trista omskrivningar för att nå samma resultat. Vitsen med sådana ”fina ord” är att man med ett ord kan få in en halv mening i dem och sådana ord kan öka tempot i texten.

Det händer ibland att någon sticker ut hakan och säger att engelskan bjuder på fler möjligheter än svenskan och att det svenska språket därför är futtigt. Sättet att resonera på är inte nytt; redan Tessin hävdade att han kunde uttrycka sig mer nyanserat på franska än på svenska. Kanske kunde han det, jag vet att han åtminstone fick erkännande för sin korrekta franska. Själv tycker jag just att det spännande med svenskan är alla olika betydelser som ligger i många av våra ord som en sorts kompensation för att vi helt enkelt inte har något annat ord. För mig är det en spännande upptäcktsfärd. Kanske inte så mycket nu som förr, men ändå.

Jag ska inte sticka ut hakan hur mycket som helst. Min svaghet är grammatik. Jag tror jag var sjuk när lärarinnan började introducera klassen i dess hemligheter. För mig var det alldeles för strukturerat och abstrakt för att fungera ihop med min hjärna. Emellanåt gör jag små försök att lära mig och förstå det mest elementära av den och lite har jag lärt mig, men det går trögt.

Kunskaper i grammatik hade jag naturligtvis haft nytta av i språkstudierna, så vad gjorde jag istället? Jag måste ha hittat på en metod för att kompensera mig, men det var nog en omständlig och krävande metod. Förmodligen lärde jag in grammatiskt korrekta meningar och lärde mig att använda dem i rätt sammanhang och med rätt tempus, men den metoden fordrar onekligen att man redan har en hel del kunskaper. Att ta ut satsdelar ur en mening går fortfarande inte alls, men hade varit bra att förstå knepet för att lättare få en korrekt meningsbyggnad.

Lika självklart är att jag har utvecklats med åren och med tilltagande erfarenhet. Det jag skrev som ung hade jag skrivit på helt annat sätt idag eftersom jag är äldre. Man blir bara bättre och bättre ju mer och ju längre man håller på, men jag fick åtminstone en god grund att utvecklas från i skolan och det är jag glad för. Vissa delar av skrivandet har jag knappt utvecklat alls, till exempel säljtexter och då bra sådana, liksom texter som handlar om ämnen jag inte är insatt i. Sådant kan vara hämmande för skolelever när de ska välja bland uppsatsämnen, för om läraren inte tänkt sig in i sina elevers värld blir det svårt att få en plattform till nästa kunskapsnivå för dem.

Nu när jag har fått avreagera mig känns det genast mycket bättre och mitt råd till alla är att fortsätta att skriva och upptäcka skillnaden mellan rätt och fel och bra och bättre. Att stimulera viljan att utveckla sig och hitta nya vägar in i textens underbara värld, för inte sjutton ska förmågan att skriva bra texter vara förbehållen en klick nördar i framtiden!

 


Det går framåt

Sist jag skrev något här gick jag väl och väntade på att operationen skulle bli av. Det blev den också och den gick bra. Återhämtningen förpestades dock av flera infektioner typ blodförgiftning efter varandra. Fyra stycken hann jag med innan läkarna hittade en metod för att ta sig förbi det där. Nu är det över två månader sedan jag låg på sjukhus, men innan dess låg jag inne i ungefär en vecka och var hemma ungefär lika lång tid innan det var dags att åka in igen. En ganska trist tillvaro, men skam den som ger sig.

Nu har jag jobbat halvtid sedan mars och det går också bra; det blev så tråkigt att bara gå hemma. Eftersom jag bott i samma lägenhet i över tjugo år, vet jag mycket väl hur det ser ut där. Några timmars arbete varje dag ger dagarna en viss form och ett innehåll. Nu känns det bättre och bättre dag för dag. Det enda är vad läkarna kallade en sensorisk störning i höger underben, men den blir också bättre och bättre dag för dag. Jag går inte längre med käpp och stödskenan jag fick har jag också slutat använda på fysioterapeutens inrådan. Det går bra ändå. Dagliga promenader om minst 30 minuter har jag blivit ordinerad och det har jag inget emot. Jag gillar att promenera och ofta får kameran göra mig sällskap.

De som jobbar inom vården vill jag gärna utse till vardagshjältar. De har inte så feta löner, men gör ett enormt jobb för att patienterna ska ha det så bra som möjligt. Snälla, vänliga och hjälpsamma för jämnan oavsett vilken tid på dygnet de råkade jobba. Sådana människor förtjänar all respekt och alla positiva ord de kan få!

Till Kopparberg har jag också börjat åka. Första besöket sedan första advent blev i slutet av februari. Lite sent för julgransplundring, men då togs i alla fall julpyntet bort. Här är det lätt att variera promenadvägarna och jag njuter för fullt av att kunna åka hit igen.

Att hinna ikapp i trädgården har länge varit en önskan och förmodligen är det något som få villaägare uppnår. Förra året blev det inte så mycket gjort åt den saken, men i år så kanske…? Å andra sidan ska jag faktiskt försöka återhämta mig efter operation och bonusvistelser på sjukhuset, så vi får väl se hur det blir med den saken. Jag har åtminstone hunnit beskära äppelträden lite grann och få bort en del fjolårsskräp. Några buskar som började växa sig för stora har jag också givit en omgång. En rönn som började må riktigt dåligt och såg ut att luta mer och mer med tiden tog en granne ned åt mig härom veckan. Han fick förstås trädet, det vill säga veden, som tack för hjälpen. Det ser riktigt snyggt ut nu. Om vädrets makter står mig bi, kan jag kanske göra några timmar i trädgården imorgon.

Nu vill jag önska er en riktigt Glad påsk!

 


Apropå det där med prylar

Vårt begär efter prylar är inget nytt. Jag hittade det här klippet på YouTube. På sextiotalet var det sådant som bil, disk- och tvättmaskin som var begärliga saker – nu är det sofistikerad hemelektronik som gäller.

Ännu en viktig skillnad mellan då och nu finns det: de saker som köptes för surt förvärvade slantar då användes så länge de höll ihop. Nu kasserar vi fullt brukbara prylar för att det kommit en nyare version eller så blir man tvungen att byta efter några år då alla uppdateringar gör att även om det tekniskt sett inte är något fel, är den så långsam, så långsam. Undrar om någon funderat på det växande elektroniksopberget?

 


Var gick det snett?

_mg_3983-b

Jag känner mig tvekande när jag ska till att börja skriva på det här inlägget, för politik finner man inte bland mina intressen, men jag har å andra sidan gormat och orerat om ”Svenska revolutionen” så det är väl bäst att ta skeden i vacker hand och sätta igång med skrivandet. Hur det hela började, det vill säga den historiska bakgrunden, brukar breda ut sig för att snabbt försänka läsaren i djup sömn långt innan denne kommit till det roliga. Det enda som skiljer det här inlägget från många andra är att jag för omväxlings skull ska försöka snabba på.

Det var en gång ett land som hette Sverige och så heter det fortfarande. Sverige var länge och väl ett fattigt land i Europas norra utkanter med minst sagt skiftande levnadsstandard beroende på var i landet man bodde och hur god ekonomi man råkade ha. Så en dag kom det en statsminister, Per-Albin Hansson hette han, som började tala om ”Folkhemmet”; det var uppenbarligen en vision han hade, ett Sverige där alla skulle ha goda chanser till ett drägligt liv om man tog vara på dem och gjorde rätt för sig. Ja, ungefär så i mycket kraftig sammanfattning.

Statsminister Hansson hade oturen att gå bort knall och fall, men det hindrade inte efterträdarna från att fortsätta på den inslagna vägen. Begreppet ”Folkhemmet” ersattes så småningom av ”välfärd” i olika konstellationer genom åren. Någonstans på vägen började staten ta över allt fler funktioner i samhället, på gott ibland och på ont ibland ska man tillägga. Den offentliga sektorn brukade vara ett samlingsbegrepp för många av de funktionerna – dess belackare brukade ibland tala om den ofantliga sektorn – och den finansierades nästan helt via skatterna.

Med tiden kom den att börja bli något av en stat i staten med eget synsätt och egna värderingar. Byråkratisk i vissa fall, ineffektiv i andra fall, men funkade gjorde den med reservation för att priset kunde vara i högsta laget ibland. Så kom 90-talet, Sverige gick med i EU och nya vindar började blåsa. Nu skulle allt konkurrensutsättas och offentliga upphandlingar göras så entreprenörer fick komma med sitt nytänkande och identifiera och lösa problemen. Identifiera problem? Inte sjutton visste jag att de hade namn och personnummer! Summan av kardemumman var att nu skulle konkurrensutsättningen göra att allt skulle kosta samhället och därmed oss mycket mindre, för konkurrensen skulle göra att verksamheterna tvingades bli så effektiva som möjligt för att klara sig i konkurrensen. Som bonus skulle kvaliteten på verksamheterna bli bättre, för när man handlar upp får man bättre kvalitet, hävdade man från politiskt håll.

Teorin som så har jag inga problem med, men lägg då märke till att endast som teori. Att dogmatiskt okritiskt omsätta den i handling bäddar för katastrof förr eller senare. Det fanns många verksamheter som kunde konkurrensutsättas utan problem. Att till exempel sjukhus repareras och underhålls av olika entreprenörer har jag inga problem med, ej heller att taxinäringen avreglerades eller att apoteken drivs av olika företagskedjor. Att välfärdssamhället struktur, uppbyggnad och funktion ständigt måste revideras är också logiskt, att fortsätta göra som man alltid gjort gör att all utveckling avstannar och rätt vad det är ligger landet välfärd i ofärd.

Plötsligt började en cirkus där regeringar och partier av alla färger kappades om att få ha ett finger med i syltburken. De enda som möjligen höll sig undan i möjligaste mån var väl Vänsterpartiet, men vad för utveckling har skett där efter Maos lilla röda? De kommande konkurrensutsättningarna satte igång en rationaliseringsvåg inför krympningen av den offentliga sektorn. Även om dess verksamheter fanns kvar, kunde huvudmannaskapet drastiskt ändra skepnad och hos en del huvudmän rullade huvudena friskt när bolag i offentlig regi blev till en beställningsorganisation med få anställda. Resten skulle entreprenörerna fixa. Även personalen på golvet fick sin släng av sleven med motiveringen att vi måste klara anbudet.

En och annan kunde i ärlighetens namn försvinna utan att det gjorde särskilt mycket i vissa verksamheter, medan det fick konsekvenser i andra. Från att sätta verksamheten i allra första rummet, sattes nu istället ekonomin där och inte bara där – den var det enda kring vilken tankarna kretsade. Många med lång erfarenhet av verksamheten och god yrkeskunskap därtill offrades glatt på Mammons altare utan tanke på eventuella konsekvenser. Allt skulle bli mycket effektivare med konkurrensens hjälp och vadsomhelst var bättre än ett stelbent monopol.

Idag har pendeln svängt från en ytterlighet till en annan; rätteligen borde den haft tid på sig att hamna ungefär mittemellan dessa, men så har det inte blivit. Istället håller vi på att bli ett av Europas mest avreglerade länder enligt nyhetsprogrammen. Personligen skulle jag vilja säga fragmentiserade, men jag vill undvika att gå in på enskilda fall, för att hålla mig till kända fakta i koncentrat.

Ingen kan väl vara ovetande om att det svenska järnvägunderhållet har släpat efter rejält. Av nu sittande regerings vallöfte om att återförstatliga järnvägsunderhållet bidde det knappt en tummetott, för vad de tagit tillbaka sägs motsvara en procent. Trafikverket för dialog med entreprenörer och underhållsansvariga för övriga sträckor. Det låter bra, men kritisk som jag är undrar jag hur många med gedigen kompetens de har kvar? De flesta föredrar numera att endast anställa personer med ekonomisk kompetens, för dem med gediget kunnande om verksamheten är bara besvärliga när de emellanåt väljer att protestera.

Det står var och en fritt att välja bostadsform efter tycke, kassa och smak och därför bjuder städerna på hyresrätter, bostadsrätter och småhus för invånarna att välja bland. Rätt som det var, tyckte Alliansstyret i Stockholm att fler skulle äga sin bostad genom att ombilda en stor del av hyresrätterna till bostadsrätter. Jag ser inget fel i att hyresfastigheter ombildas till bostadsrätter, men när allmännyttans bestånd av hyresrätter reas ut av principskäl tycker jag att det är fel. Där försvann åtskilliga sköna slantar som tillhörde alla. Diskussionen fördes även i det hus jag bor i, men det blev inget av med ombildning. Jag minns dock att jag hade visst intresse av att utreda saken så långt att vi åtminstone visste vad det skulle kosta oss. Samtidigt är det en sanning med modifikation att säga att man äger sin bostad om man bor i en bostadsrätt; det är rätten att bo där man köper – man blir kort och gott en föreningsmänniska genom sitt boende.

Ett annat fall var försäljningen av Serafimerlasarettet som såldes för ett synnerligen lågt pris till en verksamhetsutövare som var smart nog att sälja verksamheten en kort tid senare, men då till ett betydligt bättre pris. Någon politiskt ansvarig stod inte att finna och vår press brukar vara synnerligen duktiga på att finna syndabockar, såväl inbillade som verkliga.

Just det här med att politiker inte tycks kunna ställas till svars för sina beslut finner jag mycket märkligt. I mitt jobb har jag ansvar för vad jag gör och gör jag fel måste jag vara beredd på att ta både ansvar för och konsekvenser av det felaktiga. Ett aktiebolags styrelse arbetar också under ansvar och beviljas ansvarsfrihet av bolagsstämman. Samma gäller för ideella föreningar, vilka det finns gott om i vårt avlånga land, för i dem får styrelsen ansvarsfrihet av årsmötet. Har man inte skött sina kort riktigt kan det bli riktigt livat. Varför finns inte motsvarande i svensk politik när hela systemet bygger på att vi alla ska följa lagar, regler, goda seder och bruk? Numera tycks politiker fällas genom förseelser begångna i den privata sfären såsom att de inte betalat tevelicens, trafikbrott och liknande. Nej, det är givetvis inte rätt att göra sådant, men att mediedrevet går för sådana saker när det är fullt möjligt att göra betydligt större tavlor i politiken och komma undan med det, känns aningen skevt.

Marknadslösningar tycker jag bör, för att inte säga ska, tillämpas där naturliga förutsättningar finns och dessa beror på typ av verksamhet. Vissa grundläggande verksamheter som till exempel kommunikationer, vård och omsorg samt utbildning bör, oavsett politisk uppfattning, det allmänna ansvara för fullt ut för. Någon konflikt i att samarbeta med privata läkarmottagningar ser jag inte, det kan avlasta vården och de kan lägga sina resurser på mer avancerade behandlingar där det är naturligt att ett sjukhus sätter in sina resurser.

Att göra något bara för de heliga principernas skull anser jag vara galet. Nu höjs röster mot att vissa riskkapitalbolag gör vinster till exempel på att driva skolor – ”Inga vinster i välfärden” är den diskreta parollen. Om de inte får göra vinst, eller en måste arbeta mot en maximerad sådan, vad är då meningen med att driva företag? Det intressanta i sammanhanget är väl snarare vad vinsten används till? Om den återinvesteras i verksamheten kommer det ju dess anställda och brukare till del och det kan väl inte vara något negativt med det? Om den till stor del går till andra ändamål bör man snarare ställa sig frågan om verksamheten verkligen ska läggas ut på anbud och det har ju hänt att utbildningsföretag har gjort konkurs. För skolverksamhet skulle stiftelser kanske vara intressanta att titta på. Att stiftelser driver skolor lär vara vanligt förekommande i Amerika.

I förra veckan konstaterade man i ett teveprogram om stress och sömnsvårigheter att dessa problem ökat drastiskt i Sverige sedan mitten av 90-talet, det vill säga när vi började införa offentliga upphandlingar. Nu har politikerna börjat undra vad arbetsgivarna gör åt saken. Min slutsats är just att politikerna själva förefaller vara inkapabla att dra några slutsatser om saken. De har ju onekligen ett visst ansvar för det samhälle de har skapat och det fel vi själva gjort är att vi väntat och fortfarande väntar på att någon ska lösa problemet åt oss. Det lär inte hända med mindre än att vi tydligt säger ifrån och kräver förändringar. Värst är att stressen kryper ned i åldrarna. Om barn och ungdomar drabbas, hur går det då med framtiden är frågan jag, lätt oroad, ställer mig.

Hur effektivt är det med offentliga upphandlingar då? Jag skulle vilja säga marginellt, om alls effektivt. Entreprenör A är inne på sista året som utförare av verksamheten, sedan ska entreprenör B ta över. A kör verksamheten som vanligt, men med ett minimum av investeringar och anställningar, vilket är både logiskt och förståeligt. Entreprenör B tar över och presenterar en organisation de tror på. Det brukar de vara rätt ensamma om, men efter ett år brukar det se ut ungefär som det gjorde innan, för det fungerar bäst så. Entreprenör B hade sålunda ingen kunskap om verksamheten och dess kostnader och räknade därför på ett anbud som inte stämde överens med verksamheten.

Man kan naturligtvis försöka omförhandla kontraktet, men det lär inte falla i god jord eftersom risken för protester och överklaganden skulle vara uppenbar. Kanske har man ett eller flera moderbolag som kan hålla verksamheten flytande genom kapitalinjektioner? Så kan man hanka sig fram, men jag tycker att konkurrensen därmed snedvrids och därför är det ingen ärlig metod med undantag för att täcka vissa sällan förekommande investeringar eller kostnader. Då kan det vara befogat.

Nu blir det räknenissarnas uppgift att försöka minska förlusterna så långt möjligt är och ju färre man har som kan verksamheten desto bättre tycks de ha som motto. Allt som görs ska vara effektivt och göras av så få som möjligt. Just administration tycks vara en ko man gärna slaktar, för administratörer är enbart lik i lasten. Att verksamheten behöver en viss administration för att fungera verkar inte spela någon roll och ju obefintligare desto bättre. Vidare är det även så att man tar inte bara över verksamheten; man blir också arbetsgivare med den uppsjö av arbetsgivaransvar detta medför. Arbetsmiljö, utveckling av denna och, inte att förglömma, även den psykosociala arbetsmiljön. Det brukar visserligen göras årliga undersökningar, för därtill är man nödd och tvungen, men vad händer med materialet sedan? Finns det någon som har tid och möjlighet att göra något av det? Jag tror många vill, men mer än så hinner de aldrig.

Ett rimligt krav borde vara att beställare – politiker och tjänstemän – själva har en god uppfattning om vad som är en realistisk kostnad för att driva verksamheten, liksom att med ledning av denna kunna sortera bort uppenbart orealistiskt låga anbud från upphandlingsprocessen. Skambud gagnar ingen! Priset brukar personal och kunder/brukare få betala. Det syns inte i någon resultat- eller balansräkning, men förtroendekapital som naggats i kanten kostar mycket att återställa.

Ett annat rimligt krav är att kontrakten kan utformas så de är överskådliga och därmed begripliga. Stödstrumpor som såldes av en leverantör till Landstinget till det facila priset av 6.000:- paret för att den smarta leverantören hittade en möjlighet i kontraktet har väl inte undgått någon. Nu har kontraktet sagts upp – rätt beslut – och Landstinget överväger att driva inköpsverksamheten i egen regi. Det tycker jag de ska fortsätta med. Förr fanns något som hette Landstingets Inköpscentral. Den behöver inte återuppstå som om inget hade hänt, men något åt det hållet tror jag är ett klokt beslut.

För att minska sjukskrivningarna orsakade av stress och arbetsmiljörelaterade problem, är det hög tid att titta på konsekvenserna av upphandlingar och rationaliseringar. Det är ett omfattande arbete där förutsättningarna förändras med tiden. Att en sjuksköterska vill känna tillfredställelsen att ha gjort ett bra arbete när han eller hon går hem är inget orimligt krav. Alla som jobbar med människor vet att människor är olika. En patient som har levt ett långt liv och kanske är ensam, har mycket att berätta och prata om. Ibland måste de kunna få ta sig tiden att bemöta en sådan patient på ett passande sätt, till exempel genom att slå sig ned och lyssna och prata en stund. De gör inte sådant för att vara ineffektiva genom att lata sig några minuter, de gör det för att de vet att patienten mår bättre av det. Ett svårt sjukt barn har med största sannolikhet två mycket oroliga föräldrar. Att ta sig tiden att besvara deras frågor och därigenom försöka lugna deras oro gör inte barnet friskt, men tillvaron blir något lättare att uthärda för föräldrarna. De med kunnande och erfarenhet vet detta och gör sina beräkningar med hänsyn till sådant. Den som inte har något kunnande om verksamheten vid ett sjukhus eller någon medicinsk kompetens lär sannolikt räkna helt fel. Risken är dock stor att den som åstadkommer schablonartade beräkningar vinner de styrande och ställandes gillande eftersom dennes siffror ser bättre ut.

Sedan måste det förstås finnas någon gräns för hur mycket som är rimligt att ta med i de realistiska beräkningarna. Att ta ut svängarna för alla eventualiteters skull är inte heller rätt, men någonstans däremellan ligger sanningen. Alla som jobbar i offentlig verksamhet måste förstå att det är skattepengar och det inte kan finnas hur mycket personal som helst 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan och ej heller kan det finnas hur mycket förmåner eller fördelar som helst. Den gamla inställningen om att det får minsann kosta, bara jag inte behöver engagera mig, är förkastlig och lika förkastligt är att behöva byta arbetsgivare med jämna mellanrum och behöva lära upp en ny ledning vad det egentligen handlar om. Det är ju med verksamheten och arbetsplatsen man känner lojalitet – inte med någon dagslända till entreprenör.

Därför hävdar jag lika envist som bestämt att alla måste börja förstå vansinnet och protestera mot det för att vända den negativa hälsoutvecklingen, för av alla varianter av slöseri är den med humankapital den allra grövsta. Alla goda krafter måste ta initiativ till att så sker, för det kommer inte någon annan och gör det åt dig. Enstaka punktinsatser är förvisso goda, men ständigt återkommande tror jag har en bättre effekt. Den svenska revolutionen måste börja nu!

 


Ungefär som jag trodde

_mg_3982-b

Idag gjorde jag en snabb och allt annat än vetenskaplig undersökning, jag talade bara med några personer, men utfallet var ungefär som väntat: de flesta lever kvar i tron att man får 80% av lönen vid längre sjukskrivning, oavsett inkomst. Så är det inte längre. Jag minns att det nämndes som en nyhet när taket för sjukförsäkringen sänktes, men den diskussion jag upplevde om detta var mest standardretoriken om att de rika bara blir rikare medan de fattiga bara blir fattigare kontra att man måste ta ekonomiskt ansvar för landet och tänka på hur varenda krona används. Det där har vi hört förr och därför blir man snabbt blasé istället för nyfiken – som man borde bli – på hur man påverkas av beslutet.

I medlemsavgiften till fackföreningen ingår inget skydd mot inkomstbortfall vid långvarig sjukskrivning, utan det traditionella inkomstskyddet vid arbetslöshet. De fackföreningar som finns representerade på min arbetsplats erbjuder dock tilläggsförsäkringar man kan teckna till låg kostnad. Vad man kunde se hos mitt försäkringsbolag har jag haft sådan en gång för länge sedan. Varför har jag den inte kvar nu då? Jo, jag bytte arbetsplats och var borta några år. På den tiden fanns inte den fackföreningen representerad där, så jag bytte även fack.

När jag återvände gick jag tillbaka som medlem i den fackförening jag tillhört, utan att reflektera över sådana försäkringar och jag minns inte om frågan ens väcktes då. Det får gälla som en efterkonstruktion, för det var tio år sedan och jag minns inte längre exakt vad som hände eller vad vi talade om i sammanhanget. Situationen med sjukpenningen var en annan då, så det kanske inte var något som upplevdes som alarmerande eller hotande.

Nu vill jag uppmana alla som har möjlighet att teckna sådana försäkringar via sin fackförening att också göra det. Det är lätt för dig som försäkringstagare att få grepp om vad försäkringen täcker och det är inte mycket du betalar i försäkringspremie. Talar du med en försäkringsförsäljare kan det vara svårare för dig att veta om du har ett bra försäkringsskydd eller inte. Beskedet om att ”Nej tyvärr, då skulle du istället haft den här försäkringen eller tillägget” kommer att vara det sista du vill höra om det skulle bli aktuellt. Vill du komplettera med privata försäkringar ser jag ingen konflikt i det, men se upp så du inte blir dubbelförsäkrad på en eller flera punkter!

Det här inlägget får omfatta det mest akuta, resten får jag ta en annan dag. Imorgon tror jag att jag ska ägna tid åt att försöka träffa en kompis och umgås ett tag, för livet kan inte kretsa kring sjukdomen dag ut och dag in. Att försöka göra något trevligt, att se något annat än bostaden eller omgivningarna kring denna, eller vad som nu är möjligt, är minst lika viktigt för att må så bra det går.