Värre än vanligt…

Utflykter

Utflykten som bjöd på överraskningar

Efter ett besök i Nora för några veckor sedan fick jag på hemvägen infallet att åka till Konungastollen. Namnet ger onekligen utrymme för tolkningar åt majestätsbrottshållet till, men en stoll är en horisontal gång i en gruva och ordet kommer från tyskan. Inte så konstigt eftersom många tyska bergsmän verkade i Sverige förr. Jag hade läst om utflyktsmålet i tidningen för ett antal år sedan.

Jag förväntade mig inte att det skulle vara öppet så här efter turistsäsongen, men kanske skulle jag kunna fånga några intressanta miljöer med kameran? En vit skylt här och var vid vägkanten visade vägen, så dit styrde jag bilen. När jag nästan var framme vid målet möttes jag av den hemmagjorda skylten ovan. Jag följde uppmaningen, parkerade bilen och gick till fots resten av vägen. Tur var det, för det som en gång var parkering hade återgått till naturen.

Uppenbarligen har den långa gången, som användes till att dränera gruvan och kunna forsla ut svartmalm genom, varit stängd länge på grund av rasrisk, men lik förbaskat sitter skyltarna kvar utefter vägen. Så här såg själva ingången ut:

Tämligen igenvuxet och övergivet! En bit därifrån hade man satt ut sittgrupper att kunna äta medhavd matsäck vid eller bara vila benen en stund. De var minst lika snygga och så här såg de ut:

Bara att konstatera att jag blivit blåst på konfekten och följt vägvisare till ett minnesmärke som övergivits och nu inte ens var värt att besöka under turistsäsongen. Undrar hur många som intet ont anande beger sig dit varje år i hopp om att få se något intressant?

Med tillgång till dagens teknik är dock trollkonster inte längre någon konst. En titt på YouTube och så var ett digitalt besök i Konungstollen fixat! En sådan tur för oss som har en viss dragning åt gruvor och miljöerna däromkring…

 

Annonser

En bit Thailand i Jämtland

_MG_4911 B

Det var så här det började – nästan. Vi får backa tillbaka till 1897 för att komma rätt. Sveriges kung Oscar II hade inbjudit kung Chulalongkorn av Thailand att besöka den internationella konst- och industriutställningen i Stockholm, idag mest känd som Stockholmsutställningen. Kung Chulalongkorn tackade ja till inbjudan. Nu är det alldeles för lätt hänt att tidsperspektiv och förutfattade meningar drar iväg med läsaren, så innan de hinner ta över, rekommenderar jag att dessa stoppas upp någonstans innan du fortsätter med läsningen.

Kung Chulalongkorn såg koloniseringen av grannländerna och fann den utvecklingen som något icke önskvärt i Thailand och kom därför att starkt engagera sig i landets utveckling och modernisering. Han såg till att ett postväsende organiserades, liksom att ett telefonnät kom till stånd och mycket annat som gjorde att Thailand förblev en självständig stat utan kolonialmakters inblandning. Han var även den förste kungen av Thailand som lärde sig engelska.

_MG_4912 B

Oscar II ville inte bara visa upp Stockholmsutställningen och med den tidens restider hade det inte varit värt besväret att komma enkom för den. Valet föll på mellersta Norrland, eftersom kung Chulalongkorn var intresserad av att se den svenska sågverksindustrin liksom den moderna trafiken till lands och sjöss i Sverige.

Kungen av Thailand kom till Sverige med eget fartyg och detta användes delvis för resor under besöket. Så länge man gick utefter kusten fungerade det, men för inlandstransporter reste det kungliga sällskapet per tåg eller häst och vagn. Resor på några av de svenska älvarna var också en del av besöket, men de var bitvis för grunda för det thailändska fartyget varför lokala ångbåtar fick nyttjas för de färderna.

Det var så kung Chulalongkorn kom att passera Utanede; sällskapet skulle till Edsets brygga. Ett kungligt besök var något verkligt stort på den tiden och ett besök av kungen av Thailand var något som det talades om lång tid efteråt. Vi får ju tänka att världen var betydligt större i en tid då vare sig bilar eller flyg fanns och ett besök från en helt annan del av världen framstod säkerligen som något oerhört stort. Uppvaktningen blev därefter och av anteckningar från kungens handsekreterare framgår att det kungliga sällskapet kände sig mycket hedrade.

_MG_4918 B

Här kunde berättelsen ha slutat och blivit till en exotisk fotnot i Jämtlands historia, men sådär 50 år efter det kungliga besöket hade vägen det kungliga sällskapet färdats på vid Utanede rustats upp. Besöket mindes man fortfarande och man döpte den nyrustade vägen till Kung Chulalongkorns väg.

Även här hade det gått att sätta punkt för berättelsen, för nu hände inget förrän 1992 då en thailändsk dansgrupp besökte Ragunda kommun och fick höra talas om vägen som var uppkallad efter deras kung. I Thailands historia är han en stor och mycket omtyckt kung. De besökte platsen och blev förtjusta i omgivningarna.

_MG_4924 B

Året därpå bildades Föreningen Chulalongkorns Minne och den tog första steget till projekt minnespaviljongen. Året därpå bildades, på initiativ av Ragunda kommun, en kommitté för det fortsatta arbetet i vilken företrädare för såväl svenska som thailändska intressen ingick. Att bygga en thailändsk minnespaviljong är inget man gör hursomhelst, det ska vara korrekt och är det dessutom fråga om en minnespaviljong över en stor och uppskattad kung existerar ingen tolerans för fel.

_MG_4927 B

Paviljongbygget påbörjades 1997 och bjöd på en del del tekniska utmaningar. Platsen som utsetts var att betrakta som skräp rent byggnadstekniskt sett eftersom det är en leråker med ungefär 20 meter ned till fast berg. Man hade tagit lera ur åkern till ett dammbygge för ett kraftverk på 40-talet och den fördjupning som bildats hade fyllts med vatten. Omgivningen var vacker och det fanns vatten på området och därmed var de grundläggande förutsättningarna för en minnespaviljong uppfyllda. Platsen välsignades av ditresta thailändska munkar och därefter gick inget att ändra.

_MG_4931 B

Omkring 80 stålpålar har slagits ned i marken, de längsta cirka 30 meter långa, för att byggnaden ska stå stadigt. Den rika utsmyckningens beständighet var ett annat problem som måste lösas. Att gjuta dem i betong skulle innebära att de med största sannolikhet skulle frostsprängas, att göra dem i teak skulle bli alldeles för dyrt. I samarbete med Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm hittade man en plastsort som var lämplig för Jämtlands klimat. Utsmyckningen är således gjuten i plast och färdigställd av den nuvarande thailändske kungens egna hantverkare. Inne i paviljongen står en bronsstaty av kung Chulalongkorn i skala 1:1.

Jag minns att det skrevs smånotiser i tidningarna när paviljongbygget var klart, men jag tror att få har klart för sig vilket värde thailändska myndigheter sätter på paviljongen. Ragunda och Bangkok är vänorter och ett utbyte dem emellan förekommer alltjämt, trots eller kanske på grund av olikheterna och skillnaden i storlek. Olikheter kan berika om man har förstånd att ta dem tillvara.

_MG_4935 B

Det är bestämt att miljön i området ska gå i thailändsk stil och inga ändringar görs eller får göras utan att thailändska myndigheter har godkänt dem. På platsen finns också några små byggnader avsedda att sprida information om Thailand och dess kultur liksom ett växthus med thailändska växter, men där finns fortfarande en hel del att utveckla.

_MG_4938 B

En ännu mindre byggnad som sprider information om thailändsk kultur på sitt vis fann jag också – ett thailändskt andehus som är hem för husets andar. Vi har vårdträd eller andra typer av väsen som skyddar oss liksom gårdar och hus, det här är den thailändska motsvarigheten. Till dem offras mat, blommar och annat lämpligt och precis som med våra svenska väsen gäller det att hålla sig väl med dem. Varom inte kommer otrevliga saker att hända.

Jag tillbringade ungefär en timme på området. Semestertider gör att man inte behöver stressa och ska man tillbringa större delen av dagen bakom ratten är det bara bra att sträcka på benen emellanåt. För min del inskränkte sig inte besöket till att ha besett ett något originellt inslag på den jämtländska landsbygden, utan förhoppningsvis har jag även förstått lite av den betydelse paviljongen har i de svensk-thailändska relationerna. Den är inte bara en minnespaviljong över kung Chulalongkorn som besökte Sverige och den aktuella platsen för över hundra år sedan – den skapar också fortsatta kontakter länderna emellan i vår tid och det ska vi se till att ständigt utveckla och förbättra.

 


Döda fallet

_MG_4843 B

Att besöka Döda fallet är en fantastisk upplevelse. För mig var det fråga om ett återbesök. Jag var där sommaren 1970 och det var några månader kvar tills jag skulle fylla 10 år, så det må vara mig förlåtet att jag hade glömt det mesta. Lite kom jag trots allt ihåg och jag blev glatt överraskad av hur fint det är ordnat för besökare numera. Vid förra besöket fanns det visserligen någon sorts gångväg ned, men sedan var det mest som att försöka ta sig fram i ett stenröse. Då spelade det förmodligen ingen större roll, för min bror och jag for sannolikt runt efter bästa förmåga och det ville nog inte säga lite.

_MG_4849 B

Jag hade min bloggvän Skogsnuvan med mig. Vi hade talat lite om historien bakom det som skapade Döda fallet. För mig känns det kluvet, eftersom han som åstadkom det hela råkade heta Magnus Huss – således en avlägsen släkting till mig. Inom släkten har man, så länge jag kan minnas, tyckt att det vår släkting åstadkommit var något märkvärdigt och ”fint”. Släktföreningen Huss reste en minnessten över honom år 1951. Inskriptionen lyder: Sekelgamla hugskott bragte han till verkställighet. Lade älven till ro. Framsynt djärvhet blev till båtnad för fiske, skogsvård och industri.

Visst finns det sanning i ovanstående, men ska man vara uppriktig är det en sanning med modifikation eftersom Döda fallets uppkomst var lika med en av landets största naturkatastrofer och ett rekord i långdragna rättsprocesser som följd. Hela Ragundasjön tömdes på fyra timmar. Hur mycket vatten forsade iväg har jag sett olika uppgifter om. En källa säger 300 miljoner kubikmeter vatten, en annan 1000 miljoner, men vi kan väl vara överens om att det var en hemskans massa vatten. Som genom ett under omkom ingen när flodvågen svepte fram och tog med sig precis allt som kom i dess väg. Hur det såg ut dagen efter katastrofen vill jag inte ens tänka på!

_MG_4851 B

Många nu levande släktingar tycker förmodligen att jag hädar svårt, så jag får väl skylla på att jag mest liknar min mammas släkt till utseende och sätt att vara – det är bara efternamnet som råkar vara fel. Samtidigt tycker jag inte att man får vara hur blind som helst och bara framhäva fördelarna med vad Vild-Hussen åstadkom och förtränga konsekvenserna.

_MG_4858 B

När man står så här i botten av det forna fallet förstår man varför de ville försöka få vattnet att ta en annan väg. Det gick inte att flotta timmer här; det blev både sönderslaget och brötade ihop sig. Totala fallhöjden var visst cirka 35 meter och måste ha varit en imponerande syn när det begav sig.

_MG_4861 B

Det fanns en växande marknad för timmer och virke vid 1700-talets slut, men det kunde inte ortens skogsägare få vara med och skörda frukterna av. Timret gick ju inte att transportera. Tidigare försök att leda sig förbi det stora fallet hade gjorts, men aldrig blivit något av. Nu ville man återigen försöka och affärsmannen Magnus Huss i Sundsvall åtog sig att för 100 riksdaler ordna den saken. Hade kunskaperna i geologi varit bättre hade katastrofen inte inträffat, men nu gick det som det gick.

_MG_4880 B

Gott om jättegrytor som skapats av de framvirvlande vattenmassorna finns i Döda fallet. De är rätt fantasieggande och naturens egna skapelser. För mig var de motiv svåra att motstå.

_MG_4882 B

Av någon outgrundlig anledning kändes det väldigt skönt veta att fallet är torrlagt sedan århundraden. Det finns tillfällen när man känner sig liten inför naturens verk. Det här var ett av dem, men jag är glad för att jag återvände dit och fick tillfälle att fotografera det.

_MG_4886 B

Tittar man på den här bilden blir det ännu tydligare. En gång i tiden forsade vattnet fram här och dånet vid vårflod och andra tillfällen när det var högt vattenstånd och därmed god tillrinning måste ha varit öronbedövande. Nu var Skogsnuvans och min promenad runt nästan slut, det började just regna och läge för en kopp kaffe i den trevliga serveringen som fanns där.

Det finns gott om material om Döda fallet att läsa på Internet och därför har jag inte brytt mig om att skriva så mycket om själva historien och naturkatastrofen. Istället passade jag på att skriva om min egen upplevelse av det och känsla för det (det kan jag väl få, snälla?). Den som vill läsa mer om det kan till exempel besöka Döda fallets hemsida som du hittar om du klickar här.


Jämtländsk utsikt och en spännande trädgård

_MG_4762 B

Efter besöket vid Håsjö gamla kyrka och Håsjögården for vi iväg en bit för att titta på omgivningarna och utsikten. Det är ungefär så här idylliskt man tänker sig Sverige om sommaren och uppenbarligen kan jag även ta bilder som skulle passa i vilken turistpublikation som helst. Tur hade vi också som fick uppleva en av de få fina och varma dagarna den här sommaren.

_MG_4766 B

Lika så gott att erkänna att jag aldrig kan få nog av vyer som denna. Det är inte bara en vacker vy. I sådan miljö blir naturen väldigt närvarande och man känner dess kraft och att vi ska respektera den. Vi människor får också vår rätta proportion; vi är inte alls så stora och mäktiga som vi tror.

_MG_4776 B

Därefter åkte vi hem till Skogsnuvan. Efter en stund begav vi oss över till en av hennes bröder som inte bor långt därifrån. Första båtturen för säsongen klarades därmed av. Hennes bror bjöd på kaffe och en trevlig pratstund. Han har dessutom en labrador och för mig som växte upp med en sådan kändes det väldigt speciellt och fint att återigen få se en sådan i aktion. Vår labb var väldigt snäll, men inte särskilt smart – den här labben var både snäll och smart. Hundar är minsann individer de också!

_MG_4799 B

Det blåste för mycket när vi skulle hem och fel vind var det också, så vi gick tillbaka hem till Skogsnuvan genom skog och över det som en gång varit en brukad äng. Nu stod älgörten tät där istället tillsammans med gräs och sly. Naturen är snabb med att ta tillbaka från människan om man inte håller efter det vi får till låns av den.

Sedan tog vi den promenadsväng som Skogsnuvan kallar badstrandsrundan. Jag har ju läst om den i hennes blogg i många år, men nu har jag också gått den. Det var en vacker promenadväg och jag förstår mycket väl att Fisksjön var ett populärt badställe förr. Skogsnuvan improviserade ett konstverk i strandens sand som jag fångade på bild.

_MG_4814 B

Medan Skogsnuvan lagade mat, gick jag runt på upptäcktsfärd i trädgården. Det var spännande och smått magiskt, för här och var hittade jag spännande saker. Tittar man med rätt ögon på dem, ser man skönheten i det enkla och tillsynes oansenliga. Den gamla mjölkkrukan med blommar blir en spännande installation när den ställs i en gammal cykelkärra som lyfter upp den och gör den synlig, samtidigt som de på något sätt hör ihop.

_MG_4816 B

Den lilla fågeln i ståltråd har landat på en lämplig gren. Ytrosten på fågeln och lavarna på grenen får det hela att höra ihop och bilda en enhet.

_MG_4818 B

Nu ska jag erkänna en sak för er och den bekännelsen är att jag tycker grodor som denna är vansinnigt roliga. De får vara hur fel som helst – jag bara ler stort åt anblicken. Den här fanns i en miljö som var trovärdig därtill och skål med vackra glaskulor i hade den också.

_MG_4822 B

Tröttnar man på de jämtländska omgivningarna var det ingen konst att vända blicken mot Fjärran Östern och eftermiddagens sol förvandlade lyktorna till två lysande färgklickar.

_MG_4824 B

Färgsprakande och vackert!

_MG_4829 B

En dekoration till en gång blev som att stiga in i något magiskt, åtminstone om man är försedd med väldigt livlig fantasi och det är jag understundom.

Sedan var maten klar och vi festade på älgstek med älgörtsdricka till. Väldigt gott var det och trevligt hade vi. Det var nog en magisk dag.

 


Håsjögården

_MG_4759 B

Alldeles intill Håsjö gamla kyrka ligger Håsjögården som används för sammankomster, sommarkafé och annat trevligt. Naturligtvis var det också stängt för säsongen, men vår vänliga guide låste upp och förklarade vänligt men bestämt att nu skulle vi minsann dricka kaffe. Vi slog oss ned i den härliga solen – häruppe var det första fina dagen på hela sommaren, vi andra har väl fått två à tre dagar till totalt – medan kaffet ordnades med glatt humör i ett intilliggande hus. Sådana härliga och omtänksamma människor det finns!

_MG_4754 B

Titta in i huset måste man självklart också göra. Lika så gott att erkänna att jag är väldigt svag för interiörer som denna, så jag gick omkring och njöt och insöp atmosfären. Någonstans och någon gång i den här bloggens historia berättade jag om hur det kommer sig, men kommer naturligtvis inte ihåg när. Får väl leta upp det och länka till det en annan gång.

_MG_4755 B

Den skarpögde undgår naturligtvis inte att det finns el i huset, men det förstör inte miljön för mig, eftersom installationen är varsamt gjord. För mig betyder det att miljön är i det närmaste intakt, men huset är inte bara ett museum utan något som faktiskt också går att använda på ett nutida och praktiskt sätt när så behövs.

_MG_4749 B

Ett vackert rum, javisst, men förmodligen också ett rum som bara användes när det skulle vara fint. Det så kallade finrummet var ett måste i var hem förut och som namnet antyder var det ett rum med fina möbler som sällan användes. Så var idealet förr; begreppet vardagsrum hör moderna tider till.

Inredningsarkitekten, formgivaren mm Lena Larsson förde en envis kamp för att utrota finrummet från 40-talet och framåt. Jag förstår vad hur hon menade. Hon hade själv barn och som småbarnsförälder insåg hon snart det opraktiska i att ha ett rum som var ”barnförbjudet” och som sällan användes. Dessutom var det få familjer som bodde med dagens utrymmesmässigt generösa standard, utan man hade betydligt mindre bostäder – först på 60-talet blev det vanligt med mer generöst tilltagen boendeyta.

Åter till ordningen efter denna utvikning i inredningsidealens historia. Sedan vi druckit kaffe och ätit bullar och kakor, tackade vi så mycket för oss och åkte vidare för att se omgivningarna. Bilder från dem får ni se i nästa inlägg.


Blötbergets gruva

Gruvlaven (”hisstornet” för malmen) är byggd 1949 och av modern typ, vilket betyder att spelhuset (som rymmer ”hissmaskineriet”) är inrymt i laven. Tidigare brukade gruvspelet förläggas till en separat byggnad.

Blötbergets gruvfält ligger mellan Grängesberg och Ludvika och där är gruvdriften belagd från 1600-talet och fram till våra dagar. Till 1979 närmare bestämt, för då upphörde brytningen. Dagens höga malmpriser bedöms inte vara någon tillfällig boom, utan väntas hålla i sig några decennier. Detta har gjort att gruvdrift i Bergslagen förväntas vara ekonomiskt lönsam och inom några år ska brytningen vara igång i dessa. En av dem är gruvan i Blötberget som ska vara igång igen under 2014.

Det är svårt att få en vettig uppfattning om hur stora byggnadskomplexen är i verkligheten och nu var jag tvungen att prioritera veckans uppgift i form av två bilder. Därtill får vi ta max 36 bilder per motiv vi väljer ut, vilket jag tycker är bra.

Varför begav jag mig då dit? Veckan fotoläxa är två bilder på temat ”Det morbida, det mörka inom dig”. En verklig utmaning och många sidor har jag, men någon sådan sida anser jag mig inte ha. Eftersom min farfar var bergsingenjör är nedlagda gruvor lika med levande begravda för mig. Trots detta lockar de mig att fotografera dem i den utsträckning man nu kommer åt dem. Många kringgärdas fortfarande av stängsel och grindar för att förhindra olycksfall och finns inte sådant är all uppvuxen sly ett minst lika effektivt hinder för hugade fotografer. Alltså fick detta bli min syn på veckans bildtema.

Inte så kusligt, men några fastfrusna kättingar kanske kan få kårarna att krypa utefter ryggraden ändå?

Blötberget var det sista gruvfält min farfar arbetade vid innan han gick i pension, så någon koppling dit finns det i mitt fall. Själva gruvområdet inrymmer nu verkstäder och andra verksamheter. Eftersom jag var där på en lördag förväntade jag mig naturligtvis att där inte skulle finnas en levande själ, men några var där och igång med jobbet en lördagseftermiddag. En av dem frågade om jag ville gå in på området. Han skulle bara veta hur hett jag ville det, men jag lyckades behärska mig och svarade med ett normalt och sansat ”Ja tack, gärna”. Därför vill jag gärna ta tillfället i akt och än en gång tacka denne vänlige man här och nu.

Väggar i varierande stadier av förfall, igensatta fönster, sprickor – och så det här…

För mig känns inte detta som en sentimental utflykt utan mer som en fotodokumentation av ett ställe där gruvdrift funnits en gång. Flera av de gamla gruvlavarna har jämnats med marken, till exempel laven i Bastkärn där min farfar en gång arbetade. Den gruvlaven var förresten ritad av honom. Man kan förmoda att det var fråga om bastanta konstruktioner som skulle klara både tyngden av malmen som hissades upp ur djupet och gruvspelet på övre våningen och de påkänningar som dessa medförde.

Klockan har gått ur tiden om inte sedan urminnes tider så åtminstone för länge sedan, men den visar åtminstone rätt två gånger om dygnet.

Riktigt glad skulle jag förstås bli om jag en dag finge tillfälle att fotografera och dokumentera den återupptagna gruvdriften, men det kanske är att hoppas på för mycket. Å andra sidan är det några år dit, så jag tycker att jag gott kan få ha några illusioner åtminstone ett litet tag.

God luftväxling är det åtminstone här…

Minst lika intressant vore dessutom om jag då och då kunde ta någon eller några bilder på gruvdriftens igångsättande. Å andra sidan består det arbetet initialt av att pumpa ur ett antal miljoner kubikmeter vatten ur de gamla gruvorna, så det kanske inte är så mycket till motiv, eller…?

Servicelucka för gruvspel?

Förresten, det är inte bara Blötbergets gruva som ska sättas igång på nytt. Driften ska återupptas i Grängesberg och Håksberg också enligt lokaltidningarna. Å andra sidan är det inte första gången driften upphör vid Blötbergets gruvfält. Järnmalmen därifrån var fosforhaltig vilket gjorde järnet kallbräckt, det vill säga av sämre kvalitet och därför har brytning där tidvis varit förbjuden.

Sedan Thomasprocessen (en förbättrad version av Bessemermetoden) uppfanns 1879, blev det emellertid möjligt att utvinna smidbart stål även av fosforrik järnmalm, vilket ledde till ett uppsving av brytningen vid Blötberget tills världsmarknadspriset på järnmalm sjönk med dunder och brak och gjorde fortsatt brytning olönsam i över 30 år, för vi måste ju hoppas att återupptagandet av driften blir en lönsam affär.


Muppen i mig slår till igen

I föregående inlägg visade jag ju inga tåg så nu är det väl på sin plats att jag slår till. Jag börjar med ett ångtåg för att försätta er i rätt stämning. Loket är Västergötland-Göteborgs Järnvägars (sign VGJ, huvudlinje Göteborg-Skara) nr 24 tillverkat av Nydqvist & Holm i Trollhättan år 1911. Loket var en utpräglad snabblöpare avsett att dra de långväga persontågen. Det påstås att banans hastighetsrekord under bolagstiden sattes med just det här loket, men huruvida detta är sant eller inte är en annan femma.

Här blir det tvära kast! Från ångtåg till rälsbussar, men även om många av oss minns de här fordonen från deras aktiva tid, är de faktiskt på god väg att bli antika. Dessa levererades år 1952 från Hilding Carlssons Mekaniska verkstad i Umeå och var den fordonstyp som upprätthöll persontrafiken på Västgötabanan fram till det definitiva slutet för denna år 1970. 1967 hade sträckan Göteborg-Sjövik lagts ned och tre år senare var det dags för resten av persontrafiken att försvinna. Godstrafik på överföringsvagnar bedrevs på sträckan Nossebro-Skara ett antal år efter detta.

Här ett ovanligt, för att inte säga unikt fordon: VGJs första motorvagn, tillverkad vid Kalmar Verkstad 1923. Intresset för att kunna rationalisera och förbilliga driften väcktes tidigt vid privatbanorna som insåg de fördelar som förbränningsmotorn kunde ge. Alla experiment kanske inte var så lyckade, men den här motorvagnen sattes i trafik på sträckan Skara-Nossebro, men snart överfördes den till sidolinjen Trollhättan-Nossebro Järnväg där den blev kallad för Gullhönan. Vagnen den har på släp råkar vara den vagn den brukade dra under sin tjänst på TNJ, nämligen LSSJ C30 (LSSJ = Lidköping-Skara-Stentorps Järnväg och bokstaven C är en litterabeteckning för tredje klass personvagn) .

Motorvagnen fick littera X1 hos VGJ, vilket förmodligen får håret att resa sig på de rättrognas huvuden. X tilldelas normalt elektriska motorvagnar medan förbränningsmotorvagnar ska heta något på Y, men så långt hade man inte kommit då. När jag ändå är inne på avdelning förklaringar kan jag lika gärna tala om att en motorvagn är ett dragfordon med utrymme för gods, post (och) eller resande; lok är ett dragfordon utan sådana utrymmen.

Under 40-talet såldes vagnen till MÖJ, Mellersta Östergötlands Järnvägar, en elektrifierad smalspårsbana och där verkar det som om vagnen användes som elrevisionsvagn, det vill säga en vagn som användes för underhållsarbeten på kontaktledningsanläggningen. I statlig ägo hamnade den 1950 och 1957 var det dags för en ny flytt, den här gången till Roslagsbanan där den fortsatte sitt liv som elrevisionsvagn till 1973 då den såldes till AGJ och därmed återkom till Västergötland.

Tp-loket från 1953 var en beställning av SJ för att modernisera driften vid de banor med 891 mm spårvidd som förstatligats. En del av lokparken man fått på köpet var ålderdomliga eller svårt slitna och man bedömde att behovet av dragkraft skulle föreligga ett antal år framåt i tiden. Detta levererades från Tyskland år 1953 och loken av denna typ kom successivt att ersätta ångloken och svarade för trafiken med överföringsvagnar i slutet av smalspårsepoken. Med överföringsvagn menas att en normalspårig godsvagn kördes via en ramp upp på en smalspårig, låg vagn och kunde därefter dras i sakta mak (max 30 km/h?) på smalspåret. På så sätt slapp man den tidskrävande och dyrbara omlastningen.

Det var dock inte alla banor som klarade Tp-lokets axeltryck. Det fanns banor i Småland som var för svagt byggda för denna koloss och där fick ångloken fortsätta sin godstågstjänst in till 60-talets början, men det är en annan historia. Nu har jag muppat färdigt för idag.