Nyfiken på Beckholmen – sköna syner

Idag besökte jag Beckholmen tillsammans med bloggvännerna Miras Mirakel och Slottsträdgårdsmästaren. Stockholm visade upp sig från sin allra bästa sida vädermässigt sett med strålande sol och skön värme. Det var inte bara vi som hade bestämt oss för att bege oss åt det hållet till – halva stan tycktes vara på fötter. Beckholmen tycktes dock vara oberörd av folkmängden intill, vilket passade oss fotograferande utmärkt idag. Vi hade ju bestämt oss för att utforska Beckholmen och inte för att dokumentera folklivet en söndag.

På Beckholmen har industriell verksamhet förekommit sedan år 1631 då Albert Schmidt fick tillstånd att starta ett becksjuderi på holmen som då kallades för Biskopsholmen (även om den var en ö utan landförbindelse).  Stället var väl valt, för hantering av beck och tjära var mycket brandfarliga verksamheter.

Drottning Kristina donerade bland annat Beckholmen till Stockholms stad år 1647 med en förhoppning om att staden skulle kunna bygga bodar och magasin där till nytta för staden och dess invånare. Det verkar dock som om verksamheten fortsatt där. Tjära och beck var viktiga för tätning och impregnering av den tidens träskrov och Galärvarvet låg inte långt därifrån. Vid den stora Katarinabranden år 1723 brann all bebyggelse på Beckholmen ned; vinden förde glöd och gnistor över vattnet, men året därpå byggdes allt upp igen. Beckhanteringen blev kvar långt in på 1800-talet och så sent som 1886 flyttades Södermalms tjärhov över dit på grund av den stora brandfaran.

Vid 1800-talets mitt hade antalet ångfartyg hemmahörande i Stockholm ökat kraftigt i antal och bristen på torrdockor började bli kännbar. Stockholms Grosshandlarsocietet inköpte Beckholmen år 1848 och lät där anlägga två i berget insprängda torrdockor konstruerade av järnvägs- och kanalbyggaren Nils Ericson.

1918 köptes Beckholmen av staten för flottans räkning. Under 1920-talet anlades ytterligare en torrdocka där vilken uppkallades efter kung Gustav V. Det finns alltså tre torrdockor: en om 99 m, en om 102 m (de av Stockholms Grosshandlarsocietet anlagda) samt en om ungefär 200 m (Gustav V:s docka) på Beckholmen. Marinen använde anläggningen tills flytten till Musköbasen 1969. Därefter reparerade och underhöll Finnboda varv bland annat  isbrytare där. Sedan 1984 sköts verksamheten där av Beckholmens dockförening. (källa: Wikipedia)

Den månghundraåriga industriella verksamheten där har också medfört att Beckholmen är ett av Stockholms ur miljösynpunkt sett mest nedsmutsade områden, men förr varken visste man eller brydde sig särskilt mycket om miljöfarlig verksamhet och hur miljöfarligt avfall skulle hanteras.

Bara några steg in på Beckholmen började kamerorna rassla flitigt. Var och en fotograferar vad han eller hon vill, sådana är de enda regler som finns. Jag gav mig glatt i kast med min tolkning av Beckholmens gömda skatter. De kommer nu att följa här nedan och i några inlägg till.

Akterparti med bogserbåge

Svart i solsken kan vara spännande det med. Det blev nästan grafik över det hela.

Naturligtvis tittade jag också in genom ett fönster.

Jag har inte den blekaste aning om vad det här är, men snyggt var det i alla fall. Vet någon av mina läsare?

Dagen avslutas med ett tema med variationer nämligen propellrar i olika tolkningar.

Dagen avslutades med gemensam fika och trevlig pratstund innan det var dags att bege sig hemåt, men var inte orolig – det kommer fler bilder från Beckholmsbesöket!