Värre än vanligt…

Natur

Tystnaden och jag

_MG_9826 B

Jag var uppe i Kopparberg förra helgen och eftersom vädret var ok, åtminstone i mitt tycke, passade jag på att ge mig ut några timmar. Bil en bit, stanna på lämpligt ställe, ta några bilder och så vidare till nästa ställe fick bli konceptet för dagen.

_MG_9833 B

Det blev också en dagsutflykt mellan snöfallen; det hade snöat innan jag gav mig iväg och det började snöa på sluttampen av utfärden. Tack och lov hade det inte snöat några större mängder då, för grusvägarna jag körde på var inte plogade och så värst många hade inte kört där före mig. Det var åtminstone fullt möjligt att köra på dem, men jag börjar förstå nyttan med en SUV om man bor i sådana trakter. Lägger man till ”och om man har mitt fotointresse” kommer man sanningen närmare.

_MG_9839 B

Snön gjorde att jag även kunde uppfatta kalhyggena som tilltalande för ögat och kylan gjorde marken lätt att gå på. Förskönande omskrivningar som ”föryngringsyta” är inte något jag tänker ta till mig eller använda mig av. Alltnog, på ett sådant ska det lämnas några trädrester kvar åt fåglar och vissa små lustiga djur som behöver chansen att leva efter sina villkor. Kan man inte åstadkomma det på naturlig väg måste man givetvis fixa det så här. Lite konstigt ser det ut, men det ger också möjligheter för andra – fotografer till exempel.

_MG_9843 B

Tystnaden! För en storstadsmänniska känns den ovan och jag tror att den kan upplevas som skrämmande. Eftersom jag alltid bott i storstäder, måste jag nog erkänna att jag förundrades över att jag kan njuta av den så mycket. Åtminstone ibland ska jag väl tillägga för säkerhets skull.

_MG_9861 B

Alldeles knäpptyst var det förstås inte. En hackspett hördes på håll, vindens sus och även ljudet av rinnande vatten. Bara jag, min kamera och naturen. Inte en enda bil syntes eller hördes under de timmar jag var ute. Jag kände mig inte det minsta orolig utan trivdes med tillvaron och känslan av att kunna vara del av något stort. Biologer, geologer och andra som intresserar sig för sådant som ligger ämnet nära har förstås en vetenskaplig syn på saken, men för mig finns det också en känsla som inte kan innefattas i någon vetenskap, men som jag upplever starkt vid tillfällen som detta. Den får mig att känna mig trygg och må bra.

_MG_9897 B

Normalt tycker jag att landskap sällan blir bra på bild; det blir ofta ”platt” och rätt trist, men det här landskapet låter sig snällt fotograferas. Det faktum att dagarna nu blir längre gillas och jag kunde glatt konstatera att jag hade vettigt ljus en bra bit in på eftermiddagen. När jag tog den här bilden hade det börjat snöa igen. Senare på dagen vräkte det ner snö, så jag är glad att jag tog chansen att komma ut i friska luften ett tag.

 


Gamla idrottsplatser

_MG_6541 B

Jag rör mig ofta i vad som brukar kallas för avfolkningsbygd och oftast är kameran med. Att uteslutande fotografera landskap är jag dock lite skeptisk mot – det blir ofta platt och trist. Intressant blir det först när det finns något mer än bara vacker natur i bilden, något som tillför bilden något. Än mer intressant blir det när man hittar något och för en sådan som jag får det gärna vara bortglömt, övergivet eller förfallet. Då går min fantasi igång direkt.

Idrottsintresserad är något av det sista jag är, men jag har inte kunnat undgå att lägga märke till att idrottsplatser i olika skick finns det gott om i vårt avlånga land. I avfolkningsbygderna brukar de vara i minst sagt varierande skick. Några används bevisligen fortfarande och hålls därför i skick. Andra används delvis; fotbollsplanen kan fortfarande underhållas medan spåren av andra aktiviteter har lämnats åt tidens tands obönhörliga gnagande. Så finns det en del som tiden gått ifrån och det organiserade användandet har upphört för länge sedan.

_MG_6539 B

Den här idrottsplatsen fann jag i Yxsjöberg. Här kan den som vill fortfarande öva vissa färdigheter i basket, men förmodligen inte så mycket mer. Första bilden skvallrar om att planen används som tennisbana emellanåt, men man kanske kommer sanning närmare om man säger att den har använts som sådan.

Det intressanta med en gammal idrottsplats i varierande stadier av förfall är inte förfallet i sig. Jag är ju som jag är, så jag ser en tid när livet däromkring var ett annat, en tid när det fanns liv och framtid där. Vad jag också ser och inser är alla timmar av ideellt arbete med att hålla anläggningen i skick. Sköta omgivningarna på sommaren, spola och sköta isen på vintern, fixa belysning, omklädningsrum där sådana fanns, åskådarplatser, ordna med bokningar, leda träning, organisera turneringar, dra in pengar till verksamheten på olika sätt och tusen och åter tusen andra oavlönade sysslor som hörde till.

_MG_6544 B

Sverige är ett föreningsintensivt land och många idrottsföreningar har bildats genom åren. Ett antal har säkert också fått läggas ned på grund av tidernas förändring. Exakt hur det är idag har jag inte kollat, men för sådär tjugo år sedan fanns det fortfarande särskilda små undantag och lättnader för idrottsföreningar i lagstiftningen och man hade säkert alla dessa små idrottsföreningar i åtanke när de besluten togs. Andra föreningar, hur behjärtansvärda eller nyttiga deras ändamål än var, kunde känna sig blåsta.

_MG_6550 B

Nu tar mossan över många av de gamla idrottsplatserna här och var i landet. Som synes är asfalt inte alls så steril som man tror. Naturen kan uppenbarligen alltid ta tillbaka vad den lånat ut till människan och vi kan här och var finna spår av vad människan en gång haft för sig och gjort innan lånetiden var till ända.

Fotografen i mig ser förstås forna tiders bilder från tävlingar som hållits där, kanske en och annan hamnade i en tidning med text i tidens anda. Samma land, men en annan tid och en annan anda. I min fantasi kan jag också se hur jag gör en kontrastfylld session med några nutida och högst levande idrottsintresserade på platsen, men det får nog fortsätta att vara en dröm, såvida inga anmäler sig frivilligt.


En vårpromenad

_MG_2762 blogg

I söndags var det dags att  få en föraning om att den härliga våren inte är så långt borta. Skönt var det i solskenet och snön började smälta så smått. Ljuset börjar nu nå nedåt marken till, så jag tog en promenad med kameran. Det fick bli en sväng i Lilljansskogen, för den råkade ligga närmast till den dagen. Dessutom har jag inte gått så värst mycket där, så då kunde jag rätta till den bristen på samma gång.

_MG_2758 blogg

Min vana trogen vill jag gärna gå på de små promenadstigarna och inte utefter de stora stråken. Det tog inte så lång tid för mig att hitta en passande stig. Lite isig förstås, men det fick gå. Det dröjde inte länge innan jag insåg att husinnehavet i Kopparberg har satt vissa spår. Ljudet från storstadens brusande trafik irriterade mig där ute bland träden. I skog och mark ska det vara tyst och man ska höra fåglar och andra djur. Det enda brus som kan accepteras är vindens sus i trädens kronor. Jag tycks ha blivit en riktig lantis.

_MG_2760 blogg

Snart är det här med snö och kyla ett minne blott; igår var det riktigt varmt och skönt och det porlade överallt av smältvatten. Sverige må vara ett underbart land, men klimatet är inte optimalt för oss fotografer. Visst går det att göra spökbilder större delen av året, men i längden blir det enahanda. Den ljusa årstiden är kort och det är så mycket som ska hinnas med på några få månader. Nu har jag tagit några vinterbilder och då mot slutet av den mörka och kalla årstiden.

Insåg att jag bör utvidga mitt område något. Storstaden må erbjuda mycket, men spännande och slitna miljöer är det trots allt rätt ont om. Tomtmarken är så dyr att de knappt hinner ut med de sista flyttkartongerna innan det gamla, fina huset blir grävskopornas rov. Förr fick de stå kvar ett tag och kunde utgöra en snygg bakgrund eller lämplig miljö för spännande bilder. Att resa runt och utvidga reviret är nog ingen dum idé, så det ska jag försöka göra allvar av under året. Tills dess fortsätter jag som vanligt och till helgen finns Kopparberg i planerna. Där finns det gott om härliga miljöer!

 


En stunds stillhet

Den här sommaren har inte bjudit på så mycket svenskt sommarväder, men just nu har vi åtminstone hyfsat varmt, solstrålarna tittar försiktigt fram och det känns rätt skönt i luften. Ett par fotoidéer jag tänkte göra under sommaren har fått läggas på hyllan på grund av det myckna regnandet. Känns surt i dubbel bemärkelse, men än så länge kan människan inte få det väder man önskar och det är nog bra.

I lördags var det varmt ute, nästan kvavt, så jag gav mig ut på fotopromenad. Tog tunnelbanan till Universitetet och vandrade ut i Nationalstadsparken. Området kring Stora skuggan tycker jag mycket om, så där slog jag mig ned vid Spegeldammen och tog det lugnt ett tag. Fåglarna som simmade omkring där är förmodligen vana vid människor, för de brydde sig inte särskilt mycket om min närvaro. Bra för mig som inte är så van vid att fotografera fåglar. Då har jag motiven inom räckhåll och då kan jag få till en bild som denna.

 


Inte bland det vanligaste

Efter att ha lagt ut ett antal bilder på tema vatten övergår jag till något torrare motiv, nämligen gamla stubbar och fallna träd. Få tar sig väl tiden att ta en närmare titt på dem och upptäcka de spännande former de kan bjuda på. Det brukar jag göra ibland. Har man tur hittar man något utöver det vanliga (och har kameran med sig).

Färger, former osv – det är bara att ge fantasin fritt spelrum.

 


Vatten, vatten, bara vanligt vatten

Nu är det knappast någon större hemlighet att jag gillar att fotografera vatten. Ett glas vatten är förstås inget man hoppar högt av glädje för att se på bild – i synnerhet inte om man är törstig – men vattenspeglingar i naturen och vatten i rörelse är spännande att ge sig på att fotografera, för man kan aldrig vara riktigt säker på resultatet. Naturen kan ha sin egen syn på saken.

Om inte annat fick jag erfara naturens egen uppfattning om saken för några år sedan när jag skulle fotografera vatten som plaskade mot en sten. Lätt som en plätt, trodde jag, men ack så fel jag hade. Det krävdes ett antal försök innan bilderna på vatten började se ut som jag ville. Kanske är det därför jag tycker det är kul att fånga vatten på bild?

Nu är vatten inte bara en färglös vätska som lånar färg av himmel och omgivning där den flyter fram. Vatten är också ljud och ibland dofter liksom kyla eller svalka och ibland även värme. De egenskaperna går förstås inte att fästa på bild, så där får du använda din fantasi.

(Samtliga bilder är från Garhytteån i Kopparberg)

 


Tiden går alldeles för fort!

Har ni hört den förut? Ja, det har ni säkert gjort. En långhelg följd av semesterdagar påföljande vecka flög iväg – och ändå har jag inte gjort något särskilt. Det mesta av tiden har regnat eller blåst bort, så det borde varit långtråkigt, men icke. Idag har jag emellertid varit nyttig och tvättat, uträkningen är nämligen den att jag ska slippa släpa med en massa smutstvätt hem, och dammsugit hela huset inklusive källarvåningen. Sistnämnda brukar jag inte ta varje gång jag dammsuger; det får bli när andan faller på. Nu var det väldigt länge sedan andan föll på av utseendet att döma, så därför blev det städat där med.

I källargången har jag länge närt planer att sätta upp bilder jag tagit som jag gillar, men det har inte blivit något av det ännu. Jag har en bunt utskrifter hemma, så någon gång inom den närmaste femårsperioden kanske det blir av. Billiga ramar är förstås något som bör införskaffas, för det där med häftmassa är inget jag gillar (men för temporärt bruk duger det). Dessutom inser jag att ombytliga jag kommer att vilja byta ut och flytta om bilder och då är det synd att ha haft dem på någon sorts anslagstavla och satt nålar eller häftstift i bilderna.

Som synes fortsätter jag mina experiment med speglingar i vatten, för så mycket andra bilder har jag inte kunnat ta den här gången. Synd, för miniutflykter och annat jag gärna velat göra de här dagarna skulle delvis gått ut på att spana efter fina fotoställen. Här finns så många fina miljöer och ställen att fotografera alldeles inpå knutarna och det är synd att inte utforska dem närmare.

Eftersom jag ändå höll på med dammsugaren i källarvåningen, förirrade jag mig in i garaget och dammsög bilen. Nu är vinterns grus och sand borta och eftersom jag ändå höll på torkade jag även av den invändigt. Kronan på verket blev tvätt av gummimattorna, men här var jag lat och tog bara dem i framsätet. Det har knappt suttit någon i baksätet – alltså kunde jag bespara mig det arbetet bestämde jag alldeles själv.

Bilderna ovan känns lite speciella för mig, för när jag redigerade dem kändes det som bilder jag sett förr, men så kunde det ju inte vara – de är ju alldeles nytagna. Jag har visserligen gett mig på liknande tidigare, men ändå. Idag kom jag på svaret. Min farmor hade några tavlor med Bergslagsmotiv hemma hos sig. Motiven påminde förstås inte om mina bilder, men ljuset, stämningen och färgskalan var desamma. Inte undra på att jag så bestämt ansåg dem vara färdigredigerade. Jag är glad för att jag följde den instinkten, samtidigt som jag ser det som ett bevis på att jag emellanåt kan räcka lång näsa åt kontrollfreaken i mig. Det jag så att säga vuxit upp med kan inte ens den sidan av mig rå på.