Norrlänningar
Något jag har svårt att förstå är varför man gör teveserier där norrlänningar alltid framställs som några som alltid går omkring i skogshuggarkläder och underförstått är att burken med stor stark eller ett bräddfyllt nubbeglas inte är långt borta. Något större mått av intellekt framställs de inte heller med. De ska visserligen vara humorserier, men efter fem minuter undrar jag var det roliga tagit vägen. Förr all del, replikväxlingen kan vara kul ibland, men vad är det för kul med att upprepa konceptet gång efter annan? Vad är det för roligt med att indirekt sätta en etikett på ett antal invånare i det är landet?
Klart att det kan finnas enstaka individer som åtminstone delvis stämmer in på schablonbilden, men jag har inte träffat några sådana. Ej heller har jag träffat någon norrlänning som verkat leva efter devisen ”snus, mus och brännvin”. De jag har träffat har varit trevliga, varma och vänliga människor som varit intressanta att prata med. Den norrländska påstådda tystheten anser jag vara en myt. Res dit istället och se hur det är i verkligheten! Sedan kommer du att välja att se andra program istället och jag tror att det kommer att vara ett bättre val.
Tystnaden och jag
Jag var uppe i Kopparberg förra helgen och eftersom vädret var ok, åtminstone i mitt tycke, passade jag på att ge mig ut några timmar. Bil en bit, stanna på lämpligt ställe, ta några bilder och så vidare till nästa ställe fick bli konceptet för dagen.
Det blev också en dagsutflykt mellan snöfallen; det hade snöat innan jag gav mig iväg och det började snöa på sluttampen av utfärden. Tack och lov hade det inte snöat några större mängder då, för grusvägarna jag körde på var inte plogade och så värst många hade inte kört där före mig. Det var åtminstone fullt möjligt att köra på dem, men jag börjar förstå nyttan med en SUV om man bor i sådana trakter. Lägger man till ”och om man har mitt fotointresse” kommer man sanningen närmare.
Snön gjorde att jag även kunde uppfatta kalhyggena som tilltalande för ögat och kylan gjorde marken lätt att gå på. Förskönande omskrivningar som ”föryngringsyta” är inte något jag tänker ta till mig eller använda mig av. Alltnog, på ett sådant ska det lämnas några trädrester kvar åt fåglar och vissa små lustiga djur som behöver chansen att leva efter sina villkor. Kan man inte åstadkomma det på naturlig väg måste man givetvis fixa det så här. Lite konstigt ser det ut, men det ger också möjligheter för andra – fotografer till exempel.
Tystnaden! För en storstadsmänniska känns den ovan och jag tror att den kan upplevas som skrämmande. Eftersom jag alltid bott i storstäder, måste jag nog erkänna att jag förundrades över att jag kan njuta av den så mycket. Åtminstone ibland ska jag väl tillägga för säkerhets skull.
Alldeles knäpptyst var det förstås inte. En hackspett hördes på håll, vindens sus och även ljudet av rinnande vatten. Bara jag, min kamera och naturen. Inte en enda bil syntes eller hördes under de timmar jag var ute. Jag kände mig inte det minsta orolig utan trivdes med tillvaron och känslan av att kunna vara del av något stort. Biologer, geologer och andra som intresserar sig för sådant som ligger ämnet nära har förstås en vetenskaplig syn på saken, men för mig finns det också en känsla som inte kan innefattas i någon vetenskap, men som jag upplever starkt vid tillfällen som detta. Den får mig att känna mig trygg och må bra.
Normalt tycker jag att landskap sällan blir bra på bild; det blir ofta ”platt” och rätt trist, men det här landskapet låter sig snällt fotograferas. Det faktum att dagarna nu blir längre gillas och jag kunde glatt konstatera att jag hade vettigt ljus en bra bit in på eftermiddagen. När jag tog den här bilden hade det börjat snöa igen. Senare på dagen vräkte det ner snö, så jag är glad att jag tog chansen att komma ut i friska luften ett tag.
Gamla idrottsplatser
Jag rör mig ofta i vad som brukar kallas för avfolkningsbygd och oftast är kameran med. Att uteslutande fotografera landskap är jag dock lite skeptisk mot – det blir ofta platt och trist. Intressant blir det först när det finns något mer än bara vacker natur i bilden, något som tillför bilden något. Än mer intressant blir det när man hittar något och för en sådan som jag får det gärna vara bortglömt, övergivet eller förfallet. Då går min fantasi igång direkt.
Idrottsintresserad är något av det sista jag är, men jag har inte kunnat undgå att lägga märke till att idrottsplatser i olika skick finns det gott om i vårt avlånga land. I avfolkningsbygderna brukar de vara i minst sagt varierande skick. Några används bevisligen fortfarande och hålls därför i skick. Andra används delvis; fotbollsplanen kan fortfarande underhållas medan spåren av andra aktiviteter har lämnats åt tidens tands obönhörliga gnagande. Så finns det en del som tiden gått ifrån och det organiserade användandet har upphört för länge sedan.
Den här idrottsplatsen fann jag i Yxsjöberg. Här kan den som vill fortfarande öva vissa färdigheter i basket, men förmodligen inte så mycket mer. Första bilden skvallrar om att planen används som tennisbana emellanåt, men man kanske kommer sanning närmare om man säger att den har använts som sådan.
Det intressanta med en gammal idrottsplats i varierande stadier av förfall är inte förfallet i sig. Jag är ju som jag är, så jag ser en tid när livet däromkring var ett annat, en tid när det fanns liv och framtid där. Vad jag också ser och inser är alla timmar av ideellt arbete med att hålla anläggningen i skick. Sköta omgivningarna på sommaren, spola och sköta isen på vintern, fixa belysning, omklädningsrum där sådana fanns, åskådarplatser, ordna med bokningar, leda träning, organisera turneringar, dra in pengar till verksamheten på olika sätt och tusen och åter tusen andra oavlönade sysslor som hörde till.
Sverige är ett föreningsintensivt land och många idrottsföreningar har bildats genom åren. Ett antal har säkert också fått läggas ned på grund av tidernas förändring. Exakt hur det är idag har jag inte kollat, men för sådär tjugo år sedan fanns det fortfarande särskilda små undantag och lättnader för idrottsföreningar i lagstiftningen och man hade säkert alla dessa små idrottsföreningar i åtanke när de besluten togs. Andra föreningar, hur behjärtansvärda eller nyttiga deras ändamål än var, kunde känna sig blåsta.
Nu tar mossan över många av de gamla idrottsplatserna här och var i landet. Som synes är asfalt inte alls så steril som man tror. Naturen kan uppenbarligen alltid ta tillbaka vad den lånat ut till människan och vi kan här och var finna spår av vad människan en gång haft för sig och gjort innan lånetiden var till ända.
Fotografen i mig ser förstås forna tiders bilder från tävlingar som hållits där, kanske en och annan hamnade i en tidning med text i tidens anda. Samma land, men en annan tid och en annan anda. I min fantasi kan jag också se hur jag gör en kontrastfylld session med några nutida och högst levande idrottsintresserade på platsen, men det får nog fortsätta att vara en dröm, såvida inga anmäler sig frivilligt.
En vårpromenad
I söndags var det dags att få en föraning om att den härliga våren inte är så långt borta. Skönt var det i solskenet och snön började smälta så smått. Ljuset börjar nu nå nedåt marken till, så jag tog en promenad med kameran. Det fick bli en sväng i Lilljansskogen, för den råkade ligga närmast till den dagen. Dessutom har jag inte gått så värst mycket där, så då kunde jag rätta till den bristen på samma gång.
Min vana trogen vill jag gärna gå på de små promenadstigarna och inte utefter de stora stråken. Det tog inte så lång tid för mig att hitta en passande stig. Lite isig förstås, men det fick gå. Det dröjde inte länge innan jag insåg att husinnehavet i Kopparberg har satt vissa spår. Ljudet från storstadens brusande trafik irriterade mig där ute bland träden. I skog och mark ska det vara tyst och man ska höra fåglar och andra djur. Det enda brus som kan accepteras är vindens sus i trädens kronor. Jag tycks ha blivit en riktig lantis.
Snart är det här med snö och kyla ett minne blott; igår var det riktigt varmt och skönt och det porlade överallt av smältvatten. Sverige må vara ett underbart land, men klimatet är inte optimalt för oss fotografer. Visst går det att göra spökbilder större delen av året, men i längden blir det enahanda. Den ljusa årstiden är kort och det är så mycket som ska hinnas med på några få månader. Nu har jag tagit några vinterbilder och då mot slutet av den mörka och kalla årstiden.
Insåg att jag bör utvidga mitt område något. Storstaden må erbjuda mycket, men spännande och slitna miljöer är det trots allt rätt ont om. Tomtmarken är så dyr att de knappt hinner ut med de sista flyttkartongerna innan det gamla, fina huset blir grävskopornas rov. Förr fick de stå kvar ett tag och kunde utgöra en snygg bakgrund eller lämplig miljö för spännande bilder. Att resa runt och utvidga reviret är nog ingen dum idé, så det ska jag försöka göra allvar av under året. Tills dess fortsätter jag som vanligt och till helgen finns Kopparberg i planerna. Där finns det gott om härliga miljöer!
En stunds stillhet
Den här sommaren har inte bjudit på så mycket svenskt sommarväder, men just nu har vi åtminstone hyfsat varmt, solstrålarna tittar försiktigt fram och det känns rätt skönt i luften. Ett par fotoidéer jag tänkte göra under sommaren har fått läggas på hyllan på grund av det myckna regnandet. Känns surt i dubbel bemärkelse, men än så länge kan människan inte få det väder man önskar och det är nog bra.
I lördags var det varmt ute, nästan kvavt, så jag gav mig ut på fotopromenad. Tog tunnelbanan till Universitetet och vandrade ut i Nationalstadsparken. Området kring Stora skuggan tycker jag mycket om, så där slog jag mig ned vid Spegeldammen och tog det lugnt ett tag. Fåglarna som simmade omkring där är förmodligen vana vid människor, för de brydde sig inte särskilt mycket om min närvaro. Bra för mig som inte är så van vid att fotografera fåglar. Då har jag motiven inom räckhåll och då kan jag få till en bild som denna.
Inte bland det vanligaste
Efter att ha lagt ut ett antal bilder på tema vatten övergår jag till något torrare motiv, nämligen gamla stubbar och fallna träd. Få tar sig väl tiden att ta en närmare titt på dem och upptäcka de spännande former de kan bjuda på. Det brukar jag göra ibland. Har man tur hittar man något utöver det vanliga (och har kameran med sig).
Färger, former osv – det är bara att ge fantasin fritt spelrum.
Vatten, vatten, bara vanligt vatten
Nu är det knappast någon större hemlighet att jag gillar att fotografera vatten. Ett glas vatten är förstås inget man hoppar högt av glädje för att se på bild – i synnerhet inte om man är törstig – men vattenspeglingar i naturen och vatten i rörelse är spännande att ge sig på att fotografera, för man kan aldrig vara riktigt säker på resultatet. Naturen kan ha sin egen syn på saken.
Om inte annat fick jag erfara naturens egen uppfattning om saken för några år sedan när jag skulle fotografera vatten som plaskade mot en sten. Lätt som en plätt, trodde jag, men ack så fel jag hade. Det krävdes ett antal försök innan bilderna på vatten började se ut som jag ville. Kanske är det därför jag tycker det är kul att fånga vatten på bild?
Nu är vatten inte bara en färglös vätska som lånar färg av himmel och omgivning där den flyter fram. Vatten är också ljud och ibland dofter liksom kyla eller svalka och ibland även värme. De egenskaperna går förstås inte att fästa på bild, så där får du använda din fantasi.
(Samtliga bilder är från Garhytteån i Kopparberg)
Tiden går alldeles för fort!
Har ni hört den förut? Ja, det har ni säkert gjort. En långhelg följd av semesterdagar påföljande vecka flög iväg – och ändå har jag inte gjort något särskilt. Det mesta av tiden har regnat eller blåst bort, så det borde varit långtråkigt, men icke. Idag har jag emellertid varit nyttig och tvättat, uträkningen är nämligen den att jag ska slippa släpa med en massa smutstvätt hem, och dammsugit hela huset inklusive källarvåningen. Sistnämnda brukar jag inte ta varje gång jag dammsuger; det får bli när andan faller på. Nu var det väldigt länge sedan andan föll på av utseendet att döma, så därför blev det städat där med.
I källargången har jag länge närt planer att sätta upp bilder jag tagit som jag gillar, men det har inte blivit något av det ännu. Jag har en bunt utskrifter hemma, så någon gång inom den närmaste femårsperioden kanske det blir av. Billiga ramar är förstås något som bör införskaffas, för det där med häftmassa är inget jag gillar (men för temporärt bruk duger det). Dessutom inser jag att ombytliga jag kommer att vilja byta ut och flytta om bilder och då är det synd att ha haft dem på någon sorts anslagstavla och satt nålar eller häftstift i bilderna.
Som synes fortsätter jag mina experiment med speglingar i vatten, för så mycket andra bilder har jag inte kunnat ta den här gången. Synd, för miniutflykter och annat jag gärna velat göra de här dagarna skulle delvis gått ut på att spana efter fina fotoställen. Här finns så många fina miljöer och ställen att fotografera alldeles inpå knutarna och det är synd att inte utforska dem närmare.
Eftersom jag ändå höll på med dammsugaren i källarvåningen, förirrade jag mig in i garaget och dammsög bilen. Nu är vinterns grus och sand borta och eftersom jag ändå höll på torkade jag även av den invändigt. Kronan på verket blev tvätt av gummimattorna, men här var jag lat och tog bara dem i framsätet. Det har knappt suttit någon i baksätet – alltså kunde jag bespara mig det arbetet bestämde jag alldeles själv.
Bilderna ovan känns lite speciella för mig, för när jag redigerade dem kändes det som bilder jag sett förr, men så kunde det ju inte vara – de är ju alldeles nytagna. Jag har visserligen gett mig på liknande tidigare, men ändå. Idag kom jag på svaret. Min farmor hade några tavlor med Bergslagsmotiv hemma hos sig. Motiven påminde förstås inte om mina bilder, men ljuset, stämningen och färgskalan var desamma. Inte undra på att jag så bestämt ansåg dem vara färdigredigerade. Jag är glad för att jag följde den instinkten, samtidigt som jag ser det som ett bevis på att jag emellanåt kan räcka lång näsa åt kontrollfreaken i mig. Det jag så att säga vuxit upp med kan inte ens den sidan av mig rå på.
Vädrets makter och infrarött
Jag hade ju tänkt att få tillfälle att både vårstäda i trädgården och göra miniutflykter i omgivningarna med kameran, men ett ihållande regn har satt P för mina planer. Det får bli soffan och en bok istället. Vädret var visserligen fint över påskhelgen, om än blåsigt, men då hade jag nyss kommit hit och ville ladda batterierna innan jag började aktivera mig. Typiskt!
Jag hann i alla fall ta ett par bilder där jag experimenterade med en teknik som fallit i glömska, nämligen infrarött. Förr fanns det infraröd film att köpa och gamla kameror hade ofta en markering på avståndsringen för infrarött. Film används sparsamt numera, men infraröda filter, som åstadkommer samma sak, finns att köpa. Tekniken funkar bäst när det är soligt ute, för filtret tar bort en hemskans massa ljus. Stativ till kameran är ett måste för att klara de långa exponeringstiderna.
Jag har ingen erfarenhet av den här tekniken ännu, men vill gärna skaffa mig. Kollade runt lite på nätet och hittade en del artiklar om det som gav mig den grundläggande förståelsen för hur det funkar på en digitalkamera. Redigeringen visade sig inte vara så besvärlig som jag trodde och det gick rätt snabbt att göra den här bilden. Hade jag försökt åstadkomma något liknande med en vanlig bild hade jag väl suttit där än. Man lär så länge man lever heter det ju och jag är glad för att jag fortfarande hittar nya saker att utforska och lära mig.
Nu ser vi dunkelt såsom i en spegel
Rubriken har jag snott ur bibeln, men jag tycker den passar bra i sammanhang som detta. Idag ser vi inte dunkelt i speglarna, men i tidernas begynnelse var spegeln en blank metallbit som man med ett visst mått av god vilja kunde urskilja sig själv i. Sedan kom bättre tekniker med glas och foliering, men länge och väl förblev sådana speglar en lyxvara. Idag är det inget konstigt eller lyxbetonat med speglar och det finns flera stycken i varje hem utan att någon höjer ett ögonbryn över detta.
Vattenspegel är ett begrepp som jag såg en chans att leka med igår och då kan vi raskt komma tillbaka till den ursprungliga spegelbilden, en dunkel, mystisk bild som gör det möjligt att urskilja någon eller något, men inte lika klart och tydligt som i verkligheten. En vattenyta bjuder på många möjligheter och ibland även omöjligheter. Den yta som var alldeles stilla och klar kan sekunden därpå krusas av en vindpust. Ibland är vattnet upprört och skummande, ibland har det en konstig färgton och ljusreflexer i vatten kan ställa till förtret för fotografer.
Allt detta gör det både till något vackert och spännande och att försöka fotografera vatten är lite av balansgång på slak lina, för man vet aldrig riktigt hur det blir i slutänden. Här ovan lät jag träden spegla sig i den lätt krusade vattenytan. Bilden såg, trots allt, vettigare ut när jag vänt den rätt.
Man kan också ta bilder som inbjuder till lek med färger, ljus och skugga. Det är kanske mest det som tilltalar mig. Normalt sett är jag ganska sparsmakad av mig och hör till dem som fnyser åt många av de effekter dagens teknik bjuder på i överflöd. Motiv som detta inbjuder dock till att leka med det mesta och bana väg för det okonventionella. Det är roligt att släppa loss på det här viset och se vad det blir av det i slutänden. En tillfällig fest för ögat kan man nog unna sig då och då, även om det inte blir lika starkt – åtminstone inte i långa loppet – som det mer återhållna.
Långfredag och långledigt
Idag är det långfredag med aprilväder, jag är ledig och har semester veckan efter påsk. En rätt ok kombination. Vädret är inte det bästa för utomhusaktiviteter, men jag började experimentera så smått med nya fotografiska tekniker. Som du redan räknat ut är det gråväder idag och därmed inte de optimala förutsättningarna för mina experiment, men i brist på bättre fick dagens väder duga.
Idag tänker jag slappa och ta det lugnt, men så småningom hoppas jag förstås på drägligt väder så jag kan ägna mig åt vårstädning i trädgården utan att bli blåfrusen. Vila upp och ladda om batterierna tänker jag också se till att göra. Nu är det emellertid dags att åka in till byn och proviantera.
Utsikt från det gångna veckoslutet
Utsikten från mitt köksfönster i Bergslagen börjar förmodligen bli ett rätt uttjatat tema här, men jag tycker så mycket om den. Ständigt skiftande, ständigt nya skådespel där naturen besatt alla rollerna. Bara att tacka och ta emot. Av någon underlig anledning tycker jag om blygrå himmel – förutsatt att jag får vara inne i värmen och titta ut på den. Kan det vara för att en sådan himmel ofta förekommer när vädret bjuder åskådaren på lite drama?
Om vartannat
Så här års bjuds man på omväxling och överraskningar om vartannat. Rejäl kyla ena dagen, snöväder nästa dag och därefter töväder. Snygga is ger väderväxlingarna i alla fall. Vill egentligen skriva mer, men något som börjar likna migrän gör att det får anstå till en annan dag.
Vinterväder
Attans också! Det blev vinter till slut. För min del hade det kunnat kvitta. Härom veckan tillbringade jag några dagar i Kopparberg och tog en promenad om flera timmar. Det var inte så kallt och bra fotoväder var det också. En sådan dag borde man inte missa, så jag byltade på mig och gick ut. Efter en stund var det riktigt skönt och jag njöt av promenaden och den tystnad vi storstadsbor inte är bortskämda med.
Fantasieggande former och formationer hittar man också. Man får ta det goda med det onda och dra nytta av det faktum att snön ”renodlar” en del saker som annars bara hade varit för mycket. Jag tror den här bilden är ett bevis på den tesen.
Vintern gör att det kan vara halt ibland. Den här bilden var marig att ta eftersom det var väldigt branta omgivningar runt den frusna ån. Problem är ju till för att lösas, så jag letade upp lämpligt träd som möjlig ”fotograffångare”. Det visade sig vara ett rätt bra tänk, för rätt var det var började jag glida iväg, men dunsade bara in i trädet och slapp göra ett antal kullerbyttor med kamera och prylar utför branten.
En trädbild – ett återfall i gamla vanor
Var ute på promenad härom veckan och det var första gången på en månad som jag rörde kameran. Vad hände då? Jo, naturligtvis fick jag syn på ett intressant träd och den frestelsen gick naturligtvis inte att motstå. Jag bara måste ta en bild! Vad ser du inne i det ihåliga trädet? Jag ser massor av spännande saker.
Bildsvit på tema höst
Idag är det riktigt skitväder ute med regn och snöslask och jag har hållit mig inomhus hela dagen med undantag av en kort repa ner till livsmedelsaffären och tillbaka. Har bara tagit det lugnt, pysslat med bilder och smådonat med annat när andan fallit på. Surat lite för att bilkörning till Bergslagen inte varit att rekommendera två helger på raken, men det är smällar man får ta. Jag är ändå glad för den långa, milda och sköna höst vi haft i år. Därför tycker jag det passar bra att lägga upp några bilder med min tolkning av årets höst.
Trevliga motiv gömda lite här och var. Som gjort för att ge fotografens upptäcktslusta vad den behöver. Det är bara att höja kameran och tacka och ta emot.
Nej, det är inte Christo som varit i farten, även om man skulle kunna tro det. Det är bara gamla Årstabron som renoveras. Mörkerfotografering hör till de saker jag gillar. Släpa med mig stativet hör till de saker jag gärna glömmer. Den nya kameran klarar dessbättre ISO-tal man tidigare bara kunnat drömma om. Jag vet att många skriker högt över brus i bilderna. Själv struntar jag oftast i sådant; ibland tycker jag att brus tillför något, precis som korn kunde göra på den hederliga filmens tid. Same same but different.
Man måste chansa lite, testa och se om det går. Jag borde visserligen ha slutat leka med kameran för länge sedan, men så långt har jag inte kommit i min fotografiska utveckling och vill heller aldrig komma dit. Gick det inte riktigt som man tänkt sig kanske man kommer hem med något annat spännande istället. Jag brukar ytterst sällan radera bilder medan fotograferingen pågår. Det gör jag hemma i lugn och ro bakom datorn sedan jag tittat igenom bildskörden. Därmed var det slut på den här höstsviten.
Från en promenad
Lite rörigt, men mysterier kan gott få vara på det viset. Ibland har man turen att hitta ett motiv som kan sätta lite fart på fantasin och tankeverksamheten och jag tycker detta är ett sådant. Naturen är smart och bjuder på en och annan gåta.
Novemberbild
Bilden är visserligen tagen i början av november, men i skrivande stund är det fortfarande möjligt att paddla i Stockholm (fast när jag skriver detta regnar det ute så och är mörkt så det finns nog bättre tillfällen). Efter två istidsvintrar uppskattar jag verkligen den här milda och långa hösten. Lite frustrerande för en fotograf är bristen på dagsljus så här års, men snart vänder det och vi går återigen mot ljusare tider.
Snart vill jag börja söka nya motiv. Inte för att jag har tröttnat på Stockholm respektive Kopparberg med omgivningar – det finns massvis kvar att upptäcka med kameran – men det finns stora delar av fantastiska Sverige jag inte utforskat med kameran som följeslagare och som börjar locka alltmer.
Så här års kan jag bege mig utomlands och upptäcka andra länder och världsdelar. Det finns mycket som lockar och jag är inte särskilt berest, mest för att jag avskyr själva resandet. Jag är inte flygrädd, men det där stöket med incheckning, sitta och vänta, stiga ombord, vänta igen och sedan sitta i luften ett antal timmar, passkontroller och vänta på bagaget efter landning hör till det jag tycker är urtrist. Utsikten att få fotografera något nytt och ovanligt får mig att känna att det kanske är ett rimligt offer trots allt.
Sedan kan man alltid fråga sig vad jag ska göra med bilderna. Så långt har jag inte tänkt än, men det ger sig med tiden sade Staffan och stoppade huvudet i sanden.
Ett första tag i bildhögen
Bilderna till det här inlägget kunde lika gärna ha tagits någon av de senaste dagarna, men de är faktiskt från första hälften av september. Först härom dagen satte jag mig ned och redigerade färdigt de bildfiler jag tyckte om. Det där med dunkelt ljus i olika former är något jag länge gillat och som barn kunde jag sitta och mysa i ett nästan mörkt rum. Barn får förvisso för sig olika mer eller mindre knäppa saker, men på det området har jag inte blivit så värst mycket bättre med åren.
Därför är jag väldigt glad för min nya kamera, för den klarar ett ISO-tal som för inte så länge sedan kändes som en utopi. Inte blir bilderna särskilt brusiga heller, men det där med brus är inget jag stör mig på särskilt mycket. Så länge bilden förmedlar en känsla, en tanke eller ett uttryck får det gärna vara lite brus för min del och jag har inget minne av att man skrek så mycket om korn på den konventionella filmens tid.
Därför har jag nu med nya kamerans hjälp börjat fotografera under dåliga ljusförhållanden. De här bilderna togs på väg från Kopparberg till Stockholm. I vanlig ordning hade jag tänkt mig att åka lite tidigare på dagen, men jag lyckas på något underligt vis alltid dra ut på avresan. Det började skymma så smått, men jag gillade dimman och det murriga, så jag stannade bilen på en P-plats utefter vägen och tog några bilder för att fånga stämningen mer än för att fånga något tjusigt landskap.
Mörkret föll snabbt och det här var en av de sista bilderna jag kunde ta. Å andra sidan kan jag ju inte stå utefter vägkanten och fotografera disiga landskap i all evighet heller.
Eftersom jag numera jobbar kontorstid är det svårt för mig att fotografera som jag kunde göra förut. Jag har visserligen veckosluten lediga, men inga lediga dagar mitt i veckan och så här års faller mörkret tidigt. Det är ju både på gott och ont. På ont just eftersom jag inte hinner fotografera (och blogga) som jag vill och är van vid, på gott eftersom det givit mig en tid att tänka igenom mitt fotograferande.
Mitt fria fotograferande, som jag presenterat i tid och otid här i bloggen, vill jag absolut inte överge. Man måste ju ständigt testa nya grejer och vidga sina vyer om man inte vill stagnera och det känns inte som ett tilltalande alternativ för mig. Att strosa runt med kameran i hand och ta motiven som de kommer är ren och skär lycka för mig.
Under året har jag testat på mer ”bundna” former av fotografi eftersom jag börjat fotografera fotomodeller. Blivande sådana kanske jag bör lägga till, så det har mest varit en fråga om bilder som kunnat utgöra en början på deras portfolios. Vad de sedan väljer att göra med bilderna och den tänkta modellkarriären är deras sak. Den som händelsevis tror att jag gjort mig en hacka på detta tror fel. Jag har valt att uteslutande köra detta som så kallade TFP-sessioner (TFP = Time for print vilket betyder att varken fotograf eller modell tar eller får betalt, men bägge får bilder att kunna visa upp för möjliga uppdragsgivare).
Hursomhelst, detta följer ju vissa av porträttfotografins regler och ramar och det har varit väldigt kul att jobba med detta. Dels för att jag började intressera mig för porträttfoto någon gång i mitten av sjuttiotalet, dels för att jag utvecklat intresset genom att gå kurs i ämnet. Ett snyggt porträtt ställer vissa krav på ljuset och de utomhustagningar jag hittills gjort har förstås lärt mig att det är lite av balansgång på slak lina att vara utlämnad åt vädrets makter.
Starkt solsken en strålande junidag är rena katastrofen; det blir knallhårda skuggor och ett antal mellantoner försvinner all världens väg. För all del, alla problem går ju att lösa, men nu råkar jag inte ha en kader av assistenter och hjälpredor att ta till. Det går ju att köpa eller hyra blixtaggregat för utomhusbruk med lite drag i som fixar att jämna ut och snygga till sådant, men det är mycket att släpa på och tar sin tid att rigga upp. Bättre är då att fotografera framåt kvällskvisten då ljuset är mjukare och mer behagligt. Behövs hjälpljus går det bra med blixt på kameran även om det inte alltid är optimalt.
Dagar med mulet väder eller soldis är också bra för utomhustagningar, för då har man för det mesta bra koll på ljuset och kan enkelt lätta upp skuggor om så behövs. Det här hör till de erfarenheter jag gjort och jag är glad för dem. Att jag fortfarande gärna fotograferar i befintligt ljus är en annan sak; jag kanske är trögfattad när det kommer till kritan.
Hemma kan jag fixa till en liten enkel studio, men jag känner nu att den är väldigt begränsad. Den funkar utmärkt för det allra enklaste, men jag vill mer än så och jag förstår dessutom varför de flesta porträttfotografer föredrar att hålla till just i sina ateljéer. Där har de full koll på ljuset hela tiden och är inte beroende av väder och vind. Något som också satt fart på tankeverksamheten är det faktum att vintertid är dagsljus en bristvara och temperaturen bidrar inte med något positivt. Jag vill ju kunna fotografera året om utan inskränkningar!
Någonstans i bakhuvudet har idéer om att utveckla porträtt- och studiofotograferandet börjat gro. Tanken att kunna försörja sig på sådant känns inte realistisk, men att kunna ta beställningar och ta betalt för jobbet hör till det rimliga. Nu behöver jag inte en studio alldeles själv och jag känner åtminstone en som är intresserad av att vara med och dela, men det behövs förmodligen ytterligare någon eller några till för att kostnaden ska bli rimlig. Dessutom vill jag gärna ha lägenheten som bostad och inte som upplag för studioblixtar, bakgrund, reflexskärm, stativ till dessa och andra tillbehör som av någon outgrundlig anledning lyckats flytta in.
En lokal om cirka 25 kvadratmeter och med hyfsat högt till tak skulle sitta fint. Uppvärmd ska den vara och el behövs förstås liksom tillgång till vatten och toalett. Det räcker fint till att börja med. Just nu är det en önskning, men jag vill väldigt gärna att den slår in så om någon av bloggläsarna råkar känna till en hyresledig lokal som stämmer in på detta får du gärna höra av dig till mig.
Det går ju också att hålla ögon och öron öppna efter en lämplig lägenhet att försöka byta med, men då blir det svårt att dela med andra. Nu har jag visserligen bott i samma lägenhet i snart 18 år så att flytta på sig känns inte som en orimlig tanke, men det är rätt mycket annat som ska stämma in när det gäller bostaden än möjligheterna till att använda ett rum som ateljé och är man inte heltidsfotograf är det kanske inte så smart lösning.
Nog med fotografiska funderingar för idag – jag får säkert anledning att komma med fler. 😉
Porlande vatten
Någon större naturlyriker eller dito romantiker är jag inte, men jag gillar både att titta och lyssna på sådant som detta. Porlande vatten i naturen. Vackert och rofyllt. Kanske är det också känslan av här och nu som gör sitt till. Den biten tycker jag de flesta verkar vara på väg att tappa bort helt och hållet i stan. För de flesta består det där med här och nu av att vara närvarande någon annanstans genom att prata i mobilen, surfa eller läsa e-post i densamma eller kanske spela ett spel. Var ligger möjligheten att få några minuters avkoppling och sammanhang i tillvaron? För mig ligger den inte i att ständigt vara uppkopplad och tillgänglig utan i små pauser från vardagen då och då.
En rest av sommaren
Här kommer så de sista bilderna jag tog ute på Drottningholm. Några bilder från parkanläggningarna mellan Drottningholm och Kina slott. Än är det varmt och skönt ute och vindpustar ger behaglig svalka. Jag slår mig ned på en bänk ett tag och njuter av tillvaron. Vill ha mer sommar, vill ha längre sommar för jag älskar alla de möjligheter den ger mig och kameran.
Vägen har lagts igen, men trädallén står fortfarande kvar. Jag tycker nästan den är ännu vackrare med gräs överallt än den hade varit om vägen behållits.
På väg hem efter några timmar ute vid Drottningholm. Solen börjar mattas, men än dröjer det innan det blir mörkt. Att återge själva parken är något jag inte vill försöka mig på. Istället vill jag försöka återge stämningen jag upplevde där och då. Nästa gång jag kommer dit blir det något annat.
Samtidigt slås jag av hur öppet och tillgängligt allt är där. Jag har sett en barnfamilj njuta av de stora gräsmattorna. Föräldrarna satt och tog igen sig medan barnen kunde springa runt och leka utan risk att bli påkörda. Eftersom barnen var rätt små, var det förmodligen extra uppskattat med de stora ytorna. Nu skedde detta inte i slottets omedelbara närhet, så de som ville studera slottet närmare blev inte störda. Jag tror vårt kungapar är rätt unika i sin strävan att allt ska vara så tillgängligt och öppet som möjligt och det är åtminstone jag tacksam för.
Dags att tänka på miljön?
Jag är visserligen ingen ”miljötaliban” men när jag såg det här kändes som det var läge att ta sig en funderare över sakernas tillstånd. Det gröna är förmodligen någon sorts alg. Riktigt så illa såg det inte ut – jag tog mig friheten att öka synbarheten något – men ändå.
Höstfärger igen
Nu är hösten onekligen här, men när det är så skönt väder som det var i lördags får det väl vara ok. Jag tog en lång, skön promenad med kameran. En promenad utan något särskilt mål. Bara vara, här och nu. Det är alldeles tillräckligt ibland.
Ett djupdyk i bildarkivet
Jag håller på att gå igenom och redigera ett antal bilder som jag tog i måndags, men – nu säger jag det rent ut – digital bildbehandling är bland det tråkigaste jag vet, så jag gör bara ett par bilder om dagen. Det kommer med andra ord att ta sin tid innan jag är klar med dem. För att inte ni ska bli alldeles utan nya inlägg, stoppade jag ned handen i en av arkivlådorna och tog fram en bild på måfå. Det blev den här.
Naturligtvis har jag inga anteckningar om när bilden är tagen, men jag vill ha det till att det var ungefär 20 år sedan den togs. Motivet är från sjön Båven i Sörmland. Där tillbringade jag tio av barndomens somrar, men när den här bilden togs började det bli höst. Naturligtvis är den tagen med vanlig film så jag skannade in papperskopian (som är en maskingjord kopia). Det är en bild från en trakt jag tycker mycket om, så jag är glad för att jag hittade just den och fick därmed tillfälle att dela den med er.
Staffans blogg 