Jag fick åtminstone gräset klippt
Vädrets makter styr onekligen mycket av fritidsaktiviteterna. Tre dagar ledigt och väderleksprognoser som i början av veckan lovade hyggligt väder mot slutet av veckan, men säg den glädje som varar för evigt. Prognoser både kan och ska revideras så i slutänden var det bara fina fredagsvädret kvar.
På fredag morgon kunde jag sakligt konstatera att vädret verkade hålla ord. Ut med gräsklipparen ur vinteridet. Lite motvilligt startade den, men så brukar det alltid vara vid säsongspremiären. Justera klipphöjden något, men det blev visst för snålt. Ny justering och nu trivdes både gräsklipparen och jag med den.
Huset ser ok ut och jag har bestämt mig för att byta ut ytterdörren och garagedörrarna till nya. Det är inte så att jag byter dem bara för bytandets egen skull utan för att det behövs. Garagedörrarna börjar bli ruttna i nederkanten och då är det inte så mycket att be för. Nya dörrar är förhoppningsvis inte heller lika skeva som de gamla och det blir nog lite varmare i garaget när det är vinter och kallt ute.
Ytterdörren är det förvisso inget större fel på, lite skev förstås, men jag fattar att en ny dörr bättre motsvarar tidens krav. Alltså får den också tacka för sig efter lång och trogen tjänst. För övrigt är det väl bara jag som har originaldörrarna kvar.
Ett sådant jobb lejer jag gärna bort, det är svårt att fixa på egen hand även om jag hade haft kunskapen som behövs. Min inriktning har varit att försöka anlita lokala företag, för utan service i olika former dör orten. Det synsättet funkade bra när det gällde att lägga om taket och byggfirman jag anlitade fick ytterligare några takjobb i grannskapet som bonus.
Jag börjar inse att jag ska revidera min uppfattning på den här punkten, även om jag hade tur när det gällde takjobbet. Lokala hantverkare verkar gärna komma och titta på jobbet, men när det kommer till själva utförandet drar det ut på tiden med besked även om vi är överens om allt annat. Jobb för privatpersoner verkar inte vara särskilt högt prioriterade, åtminstone inte så länge det finns större jobb att få tag på från andra uppdragsgivare. Enda chansen att få något att hända verkar vara att jag surnar till rejält och tyvärr tar det oftast lång tid innan jag kommer dit, men när jag väl blivit arg brukar jag vara det med besked.
ROT-avdraget tycker jag är en fin idé och förhoppningsvis försvann en massa oseriösa svartjobb med det, för jag tycker att man ska göra rätt för sig och betala skatt på de pengar man tjänar. Nackdelen med avdragsmöjligheten verkar vara att byggfirmorna tycks välja och vraka mellan jobben och risken blir väl att allt så småningom återgår till det normala. Dock bör man ju vara medveten om att försäkringsbolagen fordrar att alla arbeten på ett hus är fackmannamässigt utförda. En klar fördel är alltså att det kommer en fackman och gör sådana jobb inom rimlig tid. Att vissa politiker debatterar för ROT-avdragets avskaffande eftersom det bara gör att ”de rika kan renovera sina lyxvillor i fina området ännu billigare” ser jag bara som inskränkt och rent ut sagt idiotiskt eftersom andelen vanliga husägare med vanliga inkomster är så mycket större en den lilla klick som kan anses höra till de rika.
Sådant kan jag filosofera över medan jag klipper gräset. Att trädgården skulle behöva fler dagar med väder för arbete i densamma är en annan sak. Där finns mycket att göra, men det får bli när vädret tillåter.
Om året som gått
Väldigt många skriver ju årskrönikor så jag ska väl inte vara sämre, även om jag föredrar att se framåt. Ett och annat har jag gjort under året. Det som gläder mig mest är resan till Jämtland jag gjorde under semestern. Då hälsade jag även på Skogsnuvan, som är min första bloggkompis. Väldigt trevligt var det och jag bloggade om det också, så den som händelsevis missade de inläggen kan hitta dem i arkivet för augusti 2015.
Jag har redan bestämt mig för att åka tillbaka för att se och uppleva mer och jag gillar både naturen och människorna. Trots att jag bott i storstäder som Stockholm, Göteborg och – för all del – Dublin, finns det tydligen mycket av lantis i mig. Vid min ålder är det något man kan kosta på sig att vara stolt över.
Just det där med att resa är något jag varit dålig på, men nu har jag bestämt mig för att det ska bli lite mer av den varan. Nya människor och nya miljöer är nyttigt! Trivs jag på ett ställe och tycker mig hitta många fina motiv där, brukar jag oftast återvända för att upptäcka mer.
Något jag också varit dålig på alldeles för länge är att motstå frestelser av olika slag. Det är alltid mycket roligare att göra något annat än det man faktiskt borde göra. Släpp vad du har för händer och ge dig iväg genast eller slå dig ned och pyssla med det roliga. Att ”måste-prylarna” bara tar några minuter om man har vett att hålla undan, är något jag förträngt. Istället har det känts som avancerad bergsklättring när jag väl tagit tag i dem. Nåja, det är väl aldrig för sent att skaffa sig något som liknar karaktär.
Huset i Kopparberg betyder fortfarande lika mycket för mig. Under året har jag kollat på flera utställningar av lokala konstnärliga förmågor. Det är rätt lätt att slinka in, eftersom utställningarna hållits i samma hus som Ica-butiken. Lätt och kul att se allt det fina som kan åstadkommas här uppe. Ibland kan jag undra vad som är mitt egentliga hem – lägenheten i Stockholm eller huset här? Jag känner mig väldigt hemma här i alla fall, trots att jag inte är från trakten.
Nåja, mitt vanliga liv består mest av att äta, sova och jobba – åtminstone känns det så ibland. Det finns så mycket jag skulle vilja göra och förhoppningsvis kan jag organisera mig tillräckligt mycket för att få lite av de sakerna gjorda under året.
Det fotografiska året då?
Periodvis har jag ägnat mig åt att ta det lugnt och tänka efter vad jag vill göra eller inte. Under året har jag accepterat insikten om att jag nog är rätt mycket av en konstnär i mitt fotograferande. Tänkt var att jag skulle börja se till att sno åt mig ett och annat betaljobb emellanåt, men det blev det inte tid eller ork till under året. Nu hoppas jag på att lyckas bättre med det under det nya året.
Kanske är jag lite konstig, men när det gäller modeller föredrar jag oftast ett längre samarbete istället för en gång och inte mer-plåtningar. Man lär känna varandra lite grann och det tror jag har en positiv inverkan på kvaliteten. Jag har lärt känna många fina människor under de år jag hållit på och jag tror inte att någon tar illa upp om jag visar bilder jag tagit tillsammans med några av dem under fjolåret.
Försten ut blir Daniel som här fick prova på en bildstil vi inte gjort förut. Vi hade tänkt göra mer tillsammans, men jobb och annat kom i vägen för det. Får väl se om vi kan ta upp samarbetet igen. För övrigt visade han intresse för att börja lära sig fotografering, så jag kanske skulle ha honom som assistent istället? En riktigt fin människa är han i alla fall.
Kevar har jag också plåtat med länge och han är också en väldigt fin och trevlig person. I år blev det en vandring på stan och en duo-plåtning i studion. Det är från det senare tillfället som bilden kommer.
En fototräff var jag med om också, för nya samarbeten är faktiskt inte fel. Som vanligt skiljde jag mig en aning från mängden genom att då fotografera kvinnor 40+. Ungdomlig skönhet är inte allt här i världen – skönhet som Farahs i kombination med livserfarenhet och den trygghet den ger tycker jag är nog så vackert.
En lite mer vintage-inspirerad plåtning med Maria under samma träff. Jag tycker om det uttryck bilden förmedlar. Linamaria Lenndelius stod för makeup här.
Ett annat nytt samarbete var med modellen Raphael. Vi tassade omkring i stan nattetid vid ett tillfälle i oktober. Det var ju en rätt mild höst, men just den här kvällen var det kallt som attan. Typiskt! Frös gjorde vi, men det blev ju bra bilder. Här får han agera en aning spöklikt. Jag använde bara ljuset från gatubelysningen som ljuskälla här, liksom på de flesta bilderna i serien.
Andra nya samarbeten var med modellen Ginny Gore. Det var även första gången jag fotograferade i stilen Alternative/Gothic. Hur kul som helst!
Vanliga plåtningar följer oftast en sorts mall, men här fick man använda fantasin och ta ut svängarna utan begränsningar.
Tack vare plåtningen med Ginny Gore kom jag så småningom i kontakt med modellen Xilmordas. Tänkt var att vi skulle gjort en plåtning med Ginny och Xilmordas, men det kom annat som lade hinder i vägen för det, så den står kvar på vår önskelista. Istället blev det ett par plåtningar med honom. Väldigt kreativt och inspirerande.
Just den kreativa friheten tilltalar mig väldigt mycket och möjligheten att verkligen släppa loss och jobba med ljus och skugga. Man måste ju få experimentera och prova nya saker, annars stagnerar man och börjar upprepa sig. Får det fortsätta så blir man ju snart urtråkig.
Årets sista plåtning blev en julplåtning med Xilmordas och Victoria Lovelace. Det team vi blivit kan härmed slå ihjäl myten om flummiga, kreativa konstnärer. Den här plåtningen var noga planerad i förväg så vi skulle hinna färdigt på ett studiopass om fyra timmar.
Xilmordas slog in presenter i förväg och skaffade julgran. Sedan fick allt riggas upp i studion, ljuset sättas och sedan plåtade vi. När fotograferingen var klar packades allt ihop igen och studion städades. Vi var färdiga med allt innan tiden var ute. Dessutom var det en riktigt rolig plåtning.
Naturligtvis har jag gjort fler fotograferingar under året, men även om jag skulle vilja visa fler bilder får det räcka med de här. Alla jag jobbat med under året är därmed inte glömda eller ratade – de har alla sin plats i mitt hjärta.
Fotografiska projekt
Eftersom jag jobbat mycket med manliga modeller och råkar vara man själv kanske jag vet ett och annat om män. Dessutom är jag mycket av observatör och iakttagare till min natur. Därför har jag fått för mig att jag vill göra bilder som visar på männens problem och situation på olika sätt, för jag tror att på vägen mot jämställdhet tror jag att man måste ta upp mäns problem om man ska komma någon vart.
Det handlar mest om att ta upp de roller vi tar på oss att spela – inte nödvändigtvis något som föräldrar lär sina barn. Jag tror de flesta uppfattningar om hur män ska vara eller inte vara finns runt omkring i samhället och i umgänget.
Ämnet är naturligtvis stort och jag tror inte att jag kommer att kunna visa allt som har med mäns sätt att vara, det är heller inte meningen, man kan jag åstadkomma en liten skillnad, är jag nöjd med det.
Min förhoppning är att jag någon gång kan göra en bok eller åstadkomma en utställning med bilderna. Det tar sin tid och det går trögt – jag har just insett att män gärna ryggar för att uttrycka sig i bild och begär man dessutom att de ska synliggöra manliga egenskaper på ett konstnärligt sätt blir det extra svårt. Modellerna Fjalar och Alexi ställde i alla fall upp på en av mina idéer och det är jag förstås väldigt tacksam för.
Här var tanken att visa vad ett slagsmål egentligen handlar om, nämligen två egentligen ganska ömtåliga människokroppar som försöker slå ut och förgöra varandra efter bästa förmåga. Inte något annat, om nu någon trodde det! Nakenheten har även fördelen att den tar bort social status, livsstil och smak med mera. Därför gjordes den så här.
Början på bildserien. Att modellernas uppgift var allt annat än lätt är jag väldigt medveten om.
Jag kortar ned serien till tre bilder här, även om det kanske tar bort lite av syftet. Nu har vi kommit till det avgörande i fajten.
Så var det klart med den saken. Frågan man kan ställa sig är om vinnaren alltid är lycklig? Kan det ständiga tävlande en del män ägnar sig åt alltid göra dem till vinnare i alla lägen, eller förlorar de något samtidigt som de vinner? Det borde de nog reflektera över ibland. Samtidigt måste jag erkänna att jag undrade om jag var riktigt klok som ville göra de här bilderna. Det kanske jag inte är?
Betydligt mindre nerver kostade mig de här bilderna att göra. Tobias visar hur män bekämpar sina tankar och tvivel ensamma – för det är ofta så män gör. Få delar dem med frun eller flickvännen; där måste fasaden hållas sprickfri. Att det hade varit bättre att tala om dem är en annan femma, men det är ju omanligt.
Istället tiger man och lider i sin ensamhet. I bästa fall delas problemet med en kompis. Kommunikation är något som killar sällan tränas i. Det kanske vore bra om så skedde?
Självfallet måste man överdriva lite för att det ska bli tydligt eller gripa tag i betraktaren. Just det här med ord och bild i kombination tycker jag är väldigt intressant. Jag hoppas jag hittar fler modeller att jobba med på det här temat under året, för jag anser att det är viktigt.
Var tid ställer sina krav på oss. En del av de krav som fortfarande ställs på män och kvinnor kanske inte hör hemma i ett modernt samhälle. Då kanske vi bör stanna upp och fundera på saken innan vi går vidare – och tyck vad du vill om detta!
Sveriges första rörliga bilder
Kommer ni ihåg inlägget om mitt besök vid det Thailändska templet i Jämtland i augusti? Nu hittade jag även en filmsnutt från när Konungen av Siam (som Thailand hette då) steg iland vid Logårdstrappan i Stockholm. Det är ett kort klipp och visar egentligen inte så mycket, men det speciella med det är att det är den första upptagningen av rörliga bilder i Sverige.
Du hittar klippet här: http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=1
För övrigt är filmarkivet ett rätt intressant ställe att besöka.
En tur upp till Jämtland
Eftersom det blev dåligt väder vid lunchtid sitter jag och bloggar från ett så ovanligt ställe som ett hotellrum. Är fullt medveten om jag varken är den första eller den sista som utnyttjar de möjligheter dagens teknik ger, men för mig är det premiär.
Alla som läser min blogg vet säkert vid det här laget att jag har en bloggkompis uppe i Jämtland vid namn Skogsnuvan. Vi lärde känna varandra i min allra första blogg, för hon bloggade på samma ställe. Rätt länge sedan med andra ord. Nu blev det äntligen av att jag åkte upp till hennes trakter för ett besök där. Med Skogsnuvan som guide fick jag se ett antal skatter och uppleva mycket av livet här. Bägge delarna känns minst lika värdefulla.
Jag slår till hårt direkt och går ut med en av Jämtlands många skatter, nämligen Håsjö gamla kyrka som byggdes 1684, men inte i svulstig barockstil, utan här fick medeltidens formspråk fortsätta att tala fritt. Egentligen var kyrkan inte öppen för visning då vi var där, men Skogsnuvan visste vem hon skulle tala med och så var en guidad visning ordnad och det är jag så tacksam för.
Klockstapeln är byggd 1779 och den som känner igen den utan att ha varit här uppe har förmodligen sett kopian av den på Skansen i Stockholm.
Jag kunde inte motstå frestelsen att ta en närbild på den fantastiska och vackra klockstapeln. I den sitter en klocka från tidigt 1200-tal och vår underbart vänliga guide lät den glatt slå ett slag, så nu har jag hört klangen av 1200-talet också. Fint!
Ska vi gå in i kyrkan då? Följ med nu!
I vapenhuset möts man av en bastant kyrkport med rejält lås.
Låset med dess beslag är en skönhetsupplevelse i sig.
När kyrkans port slagits upp får man detta i blickfånget.
Jag tog flera närbilder av detaljer i utsmyckningen både för att ni skulle få uppleva dem och för att jag ska se och komma ihåg bättre.
Predikstolen var en ännu en skönhetsupplevelse.
Skönt skurna i trä och vackert bemålade därtill.
Fantastisk predikstol i mina ögon. Kanske är det den karga knapphet som präglat gångna generationers liv där som gjort att allt har bevarats och i så fint skick?
Ibland måste man av praktiska skäl göra visst avkall på kyrkorummets storslagna skönhet – i synnerhet om kyrkan är liten och församlingen blivit större. Då behövdes extra bänkrader, det har man byggt till i flera omgångar fick jag veta, och då kom den främsta raden att hamna alldeles under predikstolen vars avslutning fick vara intakt (tack och lov). Istället tog man ur en bit ur pulpeten för psalmboken och så var problemet löst. Elegant och finurligt.
Till predikstolen hör också en uppsättning timglas med vilkas hjälp predikotiden mättes.
Här glömde jag faktiskt att fråga, men jag inbillar mig att det är tavlan på vilken psalmnumren sätts upp. Jag har sett påkostade och pompösa sådana, men den här är nog bland de vackraste jag sett.
Annat som hör kyrkorum till är dopfunt. Den här är smäcker och elegant och det var förmodligen ett måste i en liten kyrka.
Lyfts det vackra locket så finner man skålen för dopvattnet.
Eftersom Jämtland har hört till Norge, som i sin tur stod under danskt inflytande, finns här en tavla med danska påbud för kyrkolivet. Danskarna bestämde sig för att förbjuda alla bilder i kyrkorna, text var dock tillåten, så den här tavlan innehåller det viktigaste, som till exempel de tio budorden. Man var dock inte särskilt benägen att efterleva förbudet mot bilder, varför särskilda uppsyningsmän med uppgift att kontrollera att det följdes reste omkring. Ortsbefolkningen organiserade ett effektivt varningssystem, så när en sådan var på väg hann de förbjudna bilderna gömmas undan i tid.
Ännu en av Håsjö gamla kyrkas skatter och visst är ramen fantastisk?
Lätt omtumlad efter alla intryck gick vi ut ur kyrkan och i solljuset för fler upplevelser, men det kommer i nästa blogginlägg.
Andra omgivningar
Stockholm är visserligen en rätt unik storstad eftersom rena landsbygden inte ligger så långt bort, men här i Kopparberg finns den fantastiska naturen alldeles inpå knuten. Ska jag nödvändigtvis gnälla så är det på vädret som varit under den här sommaren. Dagarna med sol och värme är lätta att räkna, medan jag tappat räkningen på alla med regn och blåst. Eftersom det har regnat i princip varje dag har det inte blivit så mycket gjort i trädgården som jag hade tänkt. Det ska ju vara hyfsat upptorkat om det ska gå att gräva i lerjorden vi har här. Det har inte regnat något idag (ännu) så jag hoppas kunna klippa gräset imorgon.
En dag hade vi sol då och då under några timmar och då passade jag på att göra en utflykt och kunde då ta den här bilden. Jag kom just på en fördel med sommarvädret – inomhussysslorna har åtminstone blivit gjorda. Alltid något. Matlagning har också varit en rolig sysselsättning i brist på annat, så kreativiteten har fått utlopp också. Jag kan nog vara rätt nöjd trots allt.
Inferno och bildvisning
En inställd fotografering på en dag som bjöd på bra fotoväder fick mig att ta en promenad med kameran – jag hade ju ändå siktat in mig på att fotografera. Det blev en promenad om närmare två timmar och tid att tänka och fundera fanns det också mellan ögonblicken då bilder togs.
Bloggen har legat i träda ett tag, även om det blivit ett och annat inlägg mellan varven. Mycket av det jag gjort i bildväg har postats på Facebook istället, men vad gör man med bilder av det slag jag höll på att ta här och nu? Visst kan man lägga upp ett fotoalbum och dela alla sina alster på det sättet, men är det verkligen så jag vill ha det? Nu hade jag tid att tänka och känna efter. Bäst att ta vara på tillfället!
I vanlig ordning hade jag tänkt bege mig till ett ställe för att ta bilder, men hittade i vanlig ordning ett annat område som intresserade mig mer. Resan dit företogs med tunnelbana, ett transportmedel jag nyttjar så gott som dagligen. Numera sitter alla med lurar eller har snäckor i öronen, tittar ständigt på något i sina mobiltelefoner och rätt som det är tar de emot ett samtal, chattar eller skriver sms. I mig har tankar börjat gnaga; är det verkligen så här jag vill att de flesta ser mina bilder?
Vill jag att de ska bläddras igenom snabbt? Många bilder jag tar passar utmärkt för sådant visningssätt, men inte alla. Att många ”likes” gör mig glad och förstorar mitt redan stora ego är något jag inte heller sticker under stol med. En bild av ett ögonblick, något jag såg eller upplevde där och då – ja, det funkar där – men resten då?
Som fotograf har jag också ett intresse av att göra bilder som säger något mer, bilder man ska titta på och fundera över. Funkar dessa att snabbtitta på, trycka på ”gilla” om man tycker om den och sedan gå vidare till nästa bild i den stora fors av bilder som läggs upp där? Det är en fråga jag själv måste ta ställning till och jag besvarade frågan med ”nej, det är inte så jag vill ha det”. Meningen med sådana bilder är just tanken, känslan, idén och/eller stämningen i dem och alltså bör de visas på annat sätt och på annat ställe än Facebook, även om det är lätt att lägga upp bilder där.
Sedan har jag onekligen ett stort intresse för text och bild i kombination. Inte för att man kan eller ska försöka styra betraktaren, men att beskriva vad man själv tycker, tänker och känner i sammanhanget tror jag ger en annan upplevelse av bilden. Förhoppningsvis har jag självkritik nog att inte upprepa sjuttiotalets pekfingerbilder. Jag kallar dem så, för även om det många gånger handlade om bra dokumentärbilder, återgav de en politisk inriktning med en imperativ pisksnärt bakom. För mig är det lika med att idiotförklara betraktaren! Var och en måste få se bilden på sitt sätt och dra sina slutsatser. Dessutom tycker jag att konst ska vara till för alla.
Givetvis kommer jag att fortsätta lägga upp bilder på Facebook när och om jag får lust, men en del kommer framdeles att få hamna här och ja, jag fattade beslutet att försöka väcka liv i den slumrande bloggen. Vi får se hur det går, men jag känner onekligen suget att få blogga igen.
Nu igen
Nu har jag gjort det igen! Utsatt mig för all världens fasor. Har just skickat iväg en laddning färdiga bilder. Samma visa varje gång. Inbillar mig alltid att jag har missat något à la dundertabbe, trots att jag kollat igenom dem en gång. Det brukar vara ett säkert sätt att upptäcka eventuella missar innan den är för sent. Det har hänt att jag fått redigera om några bilder efter en sådan koll.
Att vara fotograf är att sparka sig själv i röven några gånger per dag, brukar jag säga. Jag lider inte av föreställningen om att jag måste överträffa mig själv hela tiden. Ej heller är jag fototeknisk mupp eller hyperpedantisk och ägnar var bild flera timmar innan jag tror den duger, så vad är det egentligen jag oroar mig för?
Jag tror inte jag oroar mig för något, men jag hoppas på att andra som händelsevis ser bilderna också ska tycka om dem. Kanske är det ett hälsotecken? Om jag var säker på min sak, hade det varit lika med att jag stagnerat i utvecklingen och bara tagit och gjort ”säkra kort”? Förmodligen. Vetskapen om att lära sig fotografera är en process som har en början men inget slut. Man blir förhoppningsvis bättre och bättre i takt med stigande erfarenhet. Håller man bara kraven på sig i schack är det inget problem.
Nu har jag varvat ned och börjar känna mig som vanligt igen. Det här går nog vägen.
Så här på årets sista dag
Så här års skriver många en sorts årskrönika på Facebook, i bloggar eller på andra ställen. Så värst mycket att skriva om tycker jag inte har hänt i mitt fall, men ett antal erfarenheter rikare har jag förstås blivit under året. Många av dem kommer säkert till nytta rätt som det är, så dem tänker jag försöka ta med mig över till nästa år.
Så värst mycket bloggat har det inte blivit under året; annat har tagit tid och ork istället. Därmed inte sagt att jag har inte har saknat det. Text och bild är något jag gillar att jobba med och jag ska försöka se till att göra något vettigt av det under nästa år. Jag har lyckats bli någorlunda vän med de två fotograferna i mig. Den ena fotografen lever fortfarande i den tid då man laddade kameran med film och hade, som mest, 36 bilder på en rulle. Den andra fotografen fotograferar digitalt och har inte alls samma begränsningar när det gäller antalet bilder.
Digitaltekniken öppnar för många möjligheter, men det finns också många fällor på vägen. Jag utnyttjar förstås möjligheten att kunna ta fler bilder, men jag försöker låta bli att ta för många eller, som jag kallar det, ”gå på tomgång”, det vill säga ta bild efter bild efter bild på samma motiv, utan att egentligen förändra något eller ha någon riktig koll på den bild jag tar.
Jag är fortfarande lika fascinerad av de möjligheter som ljuset ger en bild och fotograferar helst in (kan man säga så?) så mycket som möjligt i bilden från början. Sedan kan man, med de möjligheter dagens teknik ger, göra så mycket saker med en bild efteråt, men jag är fortfarande av uppfattningen att man ska försöka göra så mycket det går och så rätt som möjligt vid själva fotograferingen. Redigeringsarbetet känns fortfarande som en process för att ge bilden den karaktär man vill att den ska ha, oavsett bildtyp och vad man väljer att göra eller inte göra med bilden. Därmed började de två teknikerna inom mig att hålla sams och det är jag glad för.
Något som förvånar mig är att en del nu har börjat redigera bilderna så betraktaren ska få en känsla av att det är en kopia gjord i mörkrum man tittar på. Idag såg jag bilder med repor och fläckar på, med största sannolikhet tillagda som en del av redigeringen. Korn hade man också lagt till i bilden. Tanken var väl att ge bilden en retrokänsla, men på mörkrumstiden hade en sådan kladdig kopia obönhörligen förpassats till papperskorgen, eftersom den hade varit ett tydligen tecken på ett mycket slarvigt mörkrumsarbete. Det som då hade varit underkänt med besked, blev mer än godkänt och uppskattat idag.
Det har förstås funnits tillfällen under året då jag undrat om jag varit riktigt klok. Ett av dessa var i maj när jag bytte bil. Min dåvarande var bara tre år gammal, men så kom Peugeot med lockande erbjudande om en rejäl rabatt på ny bil vid inbyte. På vårkanten brukar de dessutom vilja sälja ut de bilar de har i lager för att få plats med de nya modellerna, så jag kände vittringen av rabatt på rabatten och kunde förstås inte låta bli att åka till bilhandlaren och titta.
Naturligtvis föll jag pladask för en bil och hörde mig själv börja diskutera på allvar med försäljaren. Snart hade jag beställt en ny bil av modellen större än min och en kombi till på köpet. Då började jag undra hur det egentligen var ställt. En ny bil igen? En större bil måste väl dra mer bensin och vara dyrare i drift? Den gamla var ju bara tre år och jag tyckte den dög åt mig. En annan, förmodligen smartare sida av mig, började rabbla upp vad nya däck skulle kosta om något år eller två, utökad service på grund av bilens ålder, nytt avgassystem, kamrem och säkert ett och annat oförutsett. Alltså höll jag tyst och bestämde mig för att jag, trots allt, inte var så korkad som jag trodde.
Med facit i hand ångrar jag mig inte det minsta! Tvivlen gnagde i mig när jag körde iväg från bilhandlaren och tittade på den gamla bilen som jag parkerat utanför. Efter ett par meter var tvivlen borta. Bilen må sakna allt vad häftiga finesser heter, men den var skön att köra. Premiärturen blev en miljöombytesutflykt till Malmö och på vägen dit fick jag för mig, rationellt tänkande som jag är, att det var fel på bränslemätaren. Vid tankning kunde jag konstatera att bensinmätaren sannolikt visade väldigt rätt. Bilen var inte törstigare bara för att den var större.
Att det blev en kombi har jag heller inte ångrat. Lastutrymmet har jag haft nytta av eftersom jag är husägare. Fotografen Staffan har också haft stor nytta av det. Fotografering på annan plats än i studion? Inga problem – det är bara att lasta in i bilen och ge sig iväg! Semester på gång? Inga problem med semesterbagaget; bilen svalde snällt alla väskor och prylar. Det jag ansett vara en onödig lyx visade sig istället underlätta vardagen och därmed fick både Jante och Luther sig en välförtjänt omgång.
Jag hade tänkt göra några bilutfärder i Sverige med kameran som resesällskap, men av detta blev intet, så det har jag kvar att göra till nästa år. Det är något man kan använda de mörka vintermånaderna till att planera. När våren är här, är det dags att fundera på att ge sig ut på vägarna.
Mitt boende i Stockholm respektive Kopparberg är orsak till glädje och en viss personlighetsklyvning. Eftersom jag bott i storstäder hela livet, anser jag mig vara en storstadsmänniska, men till min förvåning måste jag erkänna att det bor en lantis i mig också och då inte en sådan som uppskattar miljöombytet och den fantastiska naturen i Bergslagen. Jag trivs med att bo och vara däruppe och det känns faktiskt som ”hemma” för mig. Förresten, varför skulle det inte göra det? Det är ju min kåk!
Apropå boende ja… Om några veckor kan jag fira 20 år i samma lägenhet. Jag trivs visserligen bra där jag bor, men det är stört omöjligt att hitta parkeringsplats. Bilen har jag visserligen i garage hos mina föräldrar, men det tar sådär en timme att åka dit och det är skönt att bara kunna gå ut och ta bilen när jag vill. Inte för att jag behöver köra bil så ofta i Stockholm – tack och lov ska man kanske tillägga – men ibland vill man göra ärenden eller ta sig någonstans där det är glesare med allmänna kommunikationer.
När jag flyttade hit var det annorlunda. Då bodde många äldre kvar i området och många av dem hade slutat med bilkörning, om de ens haft bil. På 20 år hinner mycket ändras. In har naturligtvis yngre familjer flyttat och de har minst en bil per hushåll, ofta två. Eftersom området byggdes innan bilen blev var mans egendom, är parkeringssituationen tidvis att betrakta som lätt kaotisk. Vart jag vill flytta har jag inte riktigt bestämt ännu, men det är en fräsch lägenhet i ett nyrenoverat område och jag tror inte det ska bli så svårt att byta till något annat. Lite ljusare bostad skulle inte heller vara fel. Det är visserligen trevligt att ha grönska runt omkring sig sommartid, men det stjäl en hel del dagsljus. Hursomhelst, lägenhetsbyte är ännu en sak jag hoppas blir av under kommande år.
Nu blir det inte fler tillbakablickar för min del. Det är onekligen spännande att ha ett helt nytt år framför sig, med allt det för med sig i form av önskningar, planer och förhoppningar. Att en del kommer att bli av och att annat inte blir verklighet har vi alla på känn, var och en på sitt håll. Hur det än blir, vill jag önska dig ett gott slut och ett riktigt gott nytt år!
Tankar i december
Året har, för att använda ett snart uttjatat uttryck, varit ett turbulent sådant med mycket arbete och röra på jobbet i största allmänhet. Av någon anledning har det löst sig på ett eller annat sätt. Mitt vanliga, fria fotograferande har det inte blivit så mycket bevänt med under året, tyvärr. Annars tycker jag fortfarande att det är bland det roligaste som finns att bara ströva runt med kameran på stan eller få för sig att åka iväg till ett ställe och utforska omgivningarna.
Modell- och porträttfotograferandet har fått bli det jag ägnat en stor del av min lediga tid till. Det är kul det med och jag träffar så många trevliga människor på köpet. Hade det inte varit för fotograferandet, hade vi med största sannolikhet aldrig setts. Det har också varit skönt att sitta och redigera bilderna efteråt i godan ro. Redigeringsarbetet blev ett andningshål i en annars rätt rörigt yrkesliv. Man sitter där och pysslar med sin bild och gör så många man kan, hinner och har lust med.
Eftersom jag sålde en bild till ett designföretag, passade jag på att registrera firma. Det har blivit några betaljobb under året och jag hoppas att nästa år kan bjuda på mer sådant. Inte för att jag precis känner något behov av samla pengar på hög, men kunde intresset bära sina kostnader och även ge pengar till inköp av utrustning då och då, skulle jag inte protestera alls.
Att göra porträtt och att plåta människor intresserar mig, men jag har insett att vad jag än ger mig in på, vaknar den där ”konstfotografen” i mig på ett eller annat sätt. Ett porträtt som är lite spännande, ovanligt eller verkligen säger något intresserar mig att försöka göra. Härom veckan tror jag att jag knäckte hemligheten bakom en bra modebild: omgivningen! Fotograferar man mode är modellen mer en levande klädhängare och poserna/uttrycket kan inte varieras eller utföras hursomhelst, eftersom det är kläderna som ska visas upp. Alltså är man beroende av att ha ”rätt miljö” för att bilden ska bli riktigt bra. Att göra sådana bilder i studio kan bli rätt tomt och stelt, men plockar man in lagom med rekvisita kan det bli bra och förresten så lämpar sig inte alla plagg för tagningar i det fria.
Sverige är visserligen underbart om sommaren, men vädret är nyckfullt och ibland svårt att förutsäga. Jag fattar varför hela team med fotografer, assistenter, make-up artister och modeller drar iväg utomlands när stora kollektioner ska fotograferas. De kan känna sig trygga i förvissningen om att kunna plåta så mycket de vill och behöver varje dag. Att ha ett sådant team väntandes på att det ska sluta regna kan bli mycket dyrare än utlandsresan.
Snart är julhelgen här. Inte mycket till vinterväder ute nu, men mig gör det inget – jag tycker det är skönt med det för årstiden milda vädret, även om det är lite mörkt och murrigt utan snön. Jag hoppas också kunna ta lite bilder under de lediga dagarna, även om det inte är så mycket till dagsljus. Det är inte så många timmar man har på sig för utomhusfotografering, men snart vänder det åt rätt håll igen. Det längtar jag allra mest efter!
På’n igen!
Det har varit ett rörigt år med ny arbetsgivare och all snurr som hör samman med detta. Jag har fortfarande svårt för tanken att vi anställda ska säljas likt forna tiders auktioner med föräldralösa barn – det par som begärde minst för att ta hand om barnet fick det, men så fungerar det idag med upphandlingar.
Nu har det varit lugnt på fotograferingsfronten ett tag för min del, det är nog dags att ta både ett djupt andetag och ta ut kompassriktningen, men härom veckan hade jag kameran med när jag tog en promenad genom stan på väg hem från jobbet. Det är fortfarande lika roligt att utforska och upptäcka världen med kameran. Något har dock hänt, för jag tog några bilder som visserligen var helt ok, men jag såg en möjlighet att – förhoppningsvis – göra dem bättre så det får anstå tills jag får tillfälle att ta om dem. Sedan kan man alltid hoppas att jag har tänkt rätt.
Kanske är det just det som gör det där med fotografi så spännande; alla möjligheter som bjuds. Jag försöker gå på utställningar för att få inspiration och nya idéer. Alltid är det väl något intryck som fastnar. Sedan skulle en kurs sitta fint, men det får bli till våren. Får se om jag hittar någon jag skulle vilja gå. Jag har lärt mig ett och annat bildbehandlingsknep också, men generellt sett är jag ganska snål med redigeringstrick. Skulle tro att jag är för mycket av ”Old school photographer” för det. Förr hette det att ”bilden skapas i sökaren och inte i mörkrummet”. Idag gör många tvärtom – med varierande framgång, kanske man ska tillägga.
Många åstadkommer riktiga konstverk den vägen och sådant kan man inte göra annat än uppskatta. Andra lyckas åstadkomma sådant som åtminstone jag upplever som ”för mycket av allt”, men tycke och smak är dessbättre olika.
Upptäcker nya sidor av mig gör jag också. Ibland undrar jag om jag inte håller på att utvecklas till en kufisk iakttagare, men åker man tunnelbana till och från jobbet varje dag, kan man inte undgå att se hur världen förändras och vi med den. Nu sitter så gott som alla och pysslar med en smartphone eller surfplatta, det förs jobbsamtal före kl 8, man kollar Facebook eller skickar e-post. Samtliga sitter i sin egen lilla värld. Ett rätt intressant fenomen, samtidigt som jag undrar vad nästa steg ska bli. Den som lever får se.
Mer lek med ny teknik
När man nu börjat använda en ny teknik vill åtminstone jag skaffa mig en hyfsad erfarenhet av dess för- och nackdelar, så i söndags gjorde jag en utflykt med bilen. Komposition och motivval kanske lämnar ett och annat att önska, men jag tog bilderna mest för skojs skull så finsmakare är härmed varnade.
Det jag gillar med HDR är inte de överdrifter man ibland kan få, utan djupet och mättnaden i bilderna. Det ger ett lyft som jag vill försöka använda till bildens – och min – fördel. Å andra sidan måste man se upp så man inte fastnar i nyhetens behag-träsket och gör HDR av precis allt mellan himmel och jord.
Nästa vecka ska jag ha semester och tänker då tillbringa några dagar på resande fot. Får min nya bil på måndag, så det kan vara bra att köra in den med en långresa. Tänkt är att åka söderut, till Skåne närmare bestämt. Det känns som om jag behöver se något annat ett par dagar. Egentligen borde jag tillbringa tiden i Kopparberg, men ibland måste man ju se och upptäcka något nytt och det var länge sedan jag var i Skåne.
Till sommarsemestern funderar jag på en resa uppåt Norrland till. Dit vill jag också åka. Kameran och lite prylar som underlättar livet som fotograf följer naturligtvis med på resorna, men det hade du nog redan räknat ut vid det här laget. Det kanske blir en och annan HDR-bild också under resans gång. 😉
Sett genom min kamera
Efter en tids siesta slog han till igen – Staffan den omöjlige som fotograferar och hittar på allt möjligt med kameran. Ju värre desto bättre är min paroll. Den här omkullsvängda papperskorgen var ju bara oemotståndlig!
En koll uppåt när man går under en bro kan också ge utdelning. Är man inte nöjd med resultatet kan man alltid vara tillfreds med att åtminstone ha försökt.
Den här miljön var ju bara för spännande bildmässigt sett för att gå förbi utan att ta en bild. Soffor som glada färgaccenter, trappräcken som ger linjer, själva trappan som skjuter väggen bakåt och ger ett visst djup. Tack – klick – klart!
Tysta bloggen
Tyvärr har jag för tillfället inte tillgång till Internet och det tar ungefär en vecka till innan allt är som vanligt igen. Tills dess säger jag: hav tålamod, jag är snart tillbaka.
Nytt utseende på bloggen
Jag har ju kört med samma utseende på bloggen i över två år nu, så jag bestämde mig för att testa ny design och då en som kan visa bilderna lite bättre eftersom detta till stor del har blivit en fotoblogg. Det är inte riktigt klart ännu – lite finjusteringar återstår innan jag är nöjd, men jag hoppas att du gillar förändringarna av detta mitt fönster mot omvärlden.
Man vet att det är vår på allvar…
– när skärgårdsbåtarna börjar angöra Slussen på sin väg till och från skärgården.
– när Skeppsbrons kajer börjar putsas och fejas inför kryssningsfartygens anlöp.
– när folk sitter i Skeppsholmens skira grönska och njuter av solen.
Har man blicken i gatan…
Kan man med lätthet få en schackrutig bild.
Eller så hittar man ett sådant här antikt lock.
Vissa av oss fotografer har de mest underliga sätt att leta efter motiv och jag hör oftast till den skaran.
För stor för papperskorgen
Någon tröttnade plötsligt på sin gamla bildskärm, men den gick inte in genom hålet i soptunnan. Skämt åsido, man kan ju undra vad det är för en miljömarodör som ställt den där. Soptunnorna är inte till för den sortens skräp; gamla bildskärmar läggs med fördel i grovsoprummets kärl för elektronikskrot. Ställd på gatan – där den skräpar ned – blir den sannolikt inte särskilt miljövänligt omhändertagen.
En port igen
Det var ett tag sedan jag lade ut en bild på en port, men nu är det dags igen. Den här porten fann jag i augusti förra året men av någon anledning har jag inte kommit mig för att lägga ut den förrän nu. Visst är den lite överlastad och hela entrén påminner mest om ett lyxigt bakverk, men vad gör det? Man har det inte roligare än man gör sig.
Bloggtips
Min kollega David Y har kommit igång med bloggandet igen och han är riktigt giftig när han får en kamera i händerna. Klicka här så får du se. Skriv gärna en kommentar så han ser att du varit där också. 😀
Julpyssel och knåp
Julhelg betyder inte bara julklappshysteri och en massa annat i en rasande fart. Helg kan – och bör! – även betyda en stund över då och då. Igår fick jag lite tid över, så jag satte mig att redigera om några gamla bilder bara för skojs skull. Det är Riddarholmskyrkans fönster som fått sig en omgång här.
Tänk, det är kanske är ungefär så här de ser ut under de tjocka lager av smuts som idag ligger på dem. Finns det ingen kyrkfönsterputsare tillgänglig som kunde få dem att skimra vackert?
Snö, snö och återigen snö
Idag haver det snöat rikligt och ett tag var det ingen hejd på snöandet. Många har uttryckt sin glädje över snön, men den fasen i livet har jag vuxit ifrån och är således utfasad och istället ersatt med fasa vid det här laget. Jag surar mest när det kommer snö. Ett par dagar kan jag väl fördra snön, men sedan är det slut och jag längtar efter de dagar då man kan vara ute i timtal utan att frysa eller bli genomvåt. Så här såg det ut i Stockholm vid lunchtid.
Staffans blogg 