Jag fick åtminstone gräset klippt

Vädrets makter styr onekligen mycket av fritidsaktiviteterna. Tre dagar ledigt och väderleksprognoser som i början av veckan lovade hyggligt väder mot slutet av veckan, men säg den glädje som varar för evigt. Prognoser både kan och ska revideras så i slutänden var det bara fina fredagsvädret kvar.

På fredag morgon kunde jag sakligt konstatera att vädret verkade hålla ord. Ut med gräsklipparen ur vinteridet. Lite motvilligt startade den, men så brukar det alltid vara vid säsongspremiären. Justera klipphöjden något, men det blev visst för snålt. Ny justering och nu trivdes både gräsklipparen och jag med den.

Huset ser ok ut och jag har bestämt mig för att byta ut ytterdörren och garagedörrarna till nya. Det är inte så att jag byter dem bara för bytandets egen skull utan för att det behövs. Garagedörrarna börjar bli ruttna i nederkanten och då är det inte så mycket att be för. Nya dörrar är förhoppningsvis inte heller lika skeva som de gamla och det blir nog lite varmare i garaget när det är vinter och kallt ute.

Ytterdörren är det förvisso inget större fel på, lite skev förstås, men jag fattar att en ny dörr bättre motsvarar tidens krav. Alltså får den också tacka för sig efter lång och trogen tjänst. För övrigt är det väl bara jag som har originaldörrarna kvar.

Ett sådant jobb lejer jag gärna bort, det är svårt att fixa på egen hand även om jag hade haft kunskapen som behövs. Min inriktning har varit att försöka anlita lokala företag, för utan service i olika former dör orten. Det synsättet funkade bra när det gällde att lägga om taket och byggfirman jag anlitade fick ytterligare några takjobb i grannskapet som bonus.

Jag börjar inse att jag ska revidera min uppfattning på den här punkten, även om jag hade tur när det gällde takjobbet. Lokala hantverkare verkar gärna komma och titta på jobbet, men när det kommer till själva utförandet drar det ut på tiden med besked även om vi är överens om allt annat. Jobb för privatpersoner verkar inte vara särskilt högt prioriterade, åtminstone inte så länge det finns större jobb att få tag på från andra uppdragsgivare. Enda chansen att få något att hända verkar vara att jag surnar till rejält och tyvärr tar det oftast lång tid innan jag kommer dit, men när jag väl blivit arg brukar jag vara det med besked.

ROT-avdraget tycker jag är en fin idé och förhoppningsvis försvann en massa oseriösa svartjobb med det, för jag tycker att man ska göra rätt för sig och betala skatt på de pengar man tjänar. Nackdelen med avdragsmöjligheten verkar vara att byggfirmorna tycks välja och vraka mellan jobben och risken blir väl att allt så småningom återgår till det normala. Dock bör man ju vara medveten om att försäkringsbolagen fordrar att alla arbeten på ett hus är fackmannamässigt utförda. En klar fördel är alltså att det kommer en fackman och gör sådana jobb inom rimlig tid. Att vissa politiker debatterar för ROT-avdragets avskaffande eftersom det bara gör att ”de rika kan renovera sina lyxvillor i fina området ännu billigare” ser jag bara som inskränkt och rent ut sagt idiotiskt eftersom andelen vanliga husägare med vanliga inkomster är så mycket större en den lilla klick som kan anses höra till de rika.

Sådant kan jag filosofera över medan jag klipper gräset. Att trädgården skulle behöva fler dagar med väder för arbete i densamma är en annan sak. Där finns mycket att göra, men det får bli när vädret tillåter.

Nyfiken som vanligt

Eftersom det för tillfället är fullt ös på jobbet mest hela tiden, ägnas fritiden bäst åt en vegeterande tillvaro i soffan. Därför tar jag mig friheten att återanvända en bild. Den blir ju inte sämre för det, eller hur? Samtidigt funderar jag förstås på vad jag kan hitta på härnäst. Kortfilmer är något jag har börjat ”studera” på sistone – om än på mitt sätt bör jag tillägga.

Några slutsatser jag har dragit är att redigering av inspelat material är ett måste – annars förstörs en annan viktig sak, nämligen tempot. Oavsett vad filmen handlar om, måste berättandet ske i ett visst tempo för att det ska vara intressant att se på. För långsamt och det blir tråkigt och går det för fort hänger ingen med i svängarna. Har tittat på några veteransbilsfilmer på YouTube och konstaterat att bilen ser precis likadan ut på det tionde varvet runt som på det första. Skulle jag någon gång ge mig på det där med rörliga bilder, blir känslan för tempo något jag måste tänka på att utveckla från första början. Känner jag mig själv rätt, blir det segdraget annars.

Jag har även tittat på flera så kallade vlogs eller videobloggar om man så vill. Här är det också lätt att tappa tempot och fundera på vad man ska säga medan man pratar, eller så pratas det alldeles för mycket om en och samma sak. Tror inte att detta är något som kommer att intressera mig, men jag ska nog kolla på några till först. Kanske är det också något vi inte anammat i större utsträckning i Sverige, för de flesta vloggar jag kollat på är amerikanska. Man ska nog ha några stolpar nedklottrade på ett papper att hålla sig till för att det ska bli ok.

Sedan kommer min käpphäst: används inte naturligt ljus, måste man tänka på ljussättningen för att ge rätt karaktär och stämning åt bilden. De amerikanska 40-talsfilmerna är fantastiska i det avseendet och jag undrar vad som hände sedan. Har även förstått att automatiken ställer till problem, om än tillfälliga sådana, när ljuset skiftar och värdena därmed förändras. Stillbilden är inte så dum, trots allt…

Det finns så mycket jag skulle vilja fotografera och berätta om, så mycket kvar att upptäcka, men det mesta av min tid går ju åt till att jobba och jag måste försörja mig. Jag har några utländska fotoböcker och visst finns det fantastiska motiv utomlands, men det är så lätt att vara blind för allt vi har här i Sverige och i grannländerna. Att gräva där man står kan vara en bra sak att ha i bakhuvudet.

På en annan planet?

Till en annan planet gick förstås inte semesterresan, men på en utställning jag besökte hittade jag ovanstående installation. Lägger jag till att utställningen var i de återstående valven i en slottsruin så kanske bitarna faller på plats.

På tal om utställning så är det något jag gärna skulle vilja få tillfälle att göra. Jag har ju ett antal bilder som bara ligger här till ingen annan nytta än att jag råkar gilla några av dem, trots att de är mina bilder. Hur andra fotografer, målare och alla andra som kan inrymmas i begreppet konstnär ställer sig till sina egna verk vet jag inte, men jag har på känn att jag ofta är väldigt självkritisk. Däremellan kommer förstås ögonblick när jag medvetet släpper igenom något, ibland bara för att retas, ibland för jag gillar bilden vissa defekter till trots. En bild kan förmedla något utan att vara ”perfekt”. Citationstecknet är ett medvetet val, för den perfekta bilden anser jag vara en illusion.

Från viljan att göra en utställning till att komma dit är steget långt, åtminstone känns det så när man inte vet hur man ska gå tillväga. För min del behöver det inte vara så märkvärdigt; att få visa några bilder känns som ett rimligt mål och en bra början. Jag skickade faktiskt in några bilder till årets höstsalong på Fotografiska, men jag gjorde min inga större förhoppningar om att komma med. Tur var det, för jag kom naturligtvis inte med. Ej heller är jag avundsjuk på dem som hade den stora uppgiften att välja bland bilderna – jag tror att det var över 1.600 fotografer som anmält sina foton. Klart som korvspad att chansen att komma med då är att betrakta som obefintlig.

Kanske är jag, när allt kommer omkring, ändå från en annan planet, för jag är ingen tävlingsmänniska och att delta i tävlingar där tävlingsbidraget består av en egentagen bild roar mig inte. För mig känns fotograferandet mer som ett sätt att se på människor, saker och miljöer. Blir mina bilder uppmärksammade på de premisserna blir jag glad för det, men självklart ska man aldrig säga aldrig – skulle jag ha en passande bild liggandes finns det inget som säger att jag inte skulle skicka in den om jag fick för mig det.

Nog för idag! 🙂

 

Utflykten som bjöd på överraskningar

Efter ett besök i Nora för några veckor sedan fick jag på hemvägen infallet att åka till Konungastollen. Namnet ger onekligen utrymme för tolkningar åt majestätsbrottshållet till, men en stoll är en horisontal gång i en gruva och ordet kommer från tyskan. Inte så konstigt eftersom många tyska bergsmän verkade i Sverige förr. Jag hade läst om utflyktsmålet i tidningen för ett antal år sedan.

Jag förväntade mig inte att det skulle vara öppet så här efter turistsäsongen, men kanske skulle jag kunna fånga några intressanta miljöer med kameran? En vit skylt här och var vid vägkanten visade vägen, så dit styrde jag bilen. När jag nästan var framme vid målet möttes jag av den hemmagjorda skylten ovan. Jag följde uppmaningen, parkerade bilen och gick till fots resten av vägen. Tur var det, för det som en gång var parkering hade återgått till naturen.

Uppenbarligen har den långa gången, som användes till att dränera gruvan och kunna forsla ut svartmalm genom, varit stängd länge på grund av rasrisk, men lik förbaskat sitter skyltarna kvar utefter vägen. Så här såg själva ingången ut:

Tämligen igenvuxet och övergivet! En bit därifrån hade man satt ut sittgrupper att kunna äta medhavd matsäck vid eller bara vila benen en stund. De var minst lika snygga och så här såg de ut:

Bara att konstatera att jag blivit blåst på konfekten och följt vägvisare till ett minnesmärke som övergivits och nu inte ens var värt att besöka under turistsäsongen. Undrar hur många som intet ont anande beger sig dit varje år i hopp om att få se något intressant?

Med tillgång till dagens teknik är dock trollkonster inte längre någon konst. En titt på YouTube och så var ett digitalt besök i Konungstollen fixat! En sådan tur för oss som har en viss dragning åt gruvor och miljöerna däromkring…

 

Leve fantasin!

Hemma och förkyld sedan några dagar.  Vad gör man då? Jo, man kollar förstås sociala medier, som det nu så vackert heter, för att få tiden att gå. Jag har förstås inte följt med i den accelererande utvecklingen; Facebook får räcka för mig och ”ansiktsboken” har många fördelar, men ibland även nackdelar. Vore allt perfekt, vore livet rätt trist, eller hur?

Sedan en tid tillbaka rasar Mee too-kampanjen friskt överallt. Jag tycker naturligtvis inte att kvinnor ska trakasseras eller behöva utstå närgången oönskad uppmärksamhet bara för att de råkar vara kvinnor. Att vissa män sätter beteendet i system är helt oacceptabelt, men för enstaka obetänksamheter som kommer från det faktum att vi alla är människor kanske det kan reageras något mildare. Då kan jag ägna någon minut åt att ta fantasin till hjälp och tänka på något trevligare.

Nu går det ju inte för sig att fly verkligheten för jämnan, så åter bland realiteterna kan jag inte låta bli att undra vad det är som får vissa män att bete sig på det viset. Jag vill tro att de allra flesta föräldrar försöker lära sina barn hur man uppför sig i olika situationer. Därför tror jag också att de allra flesta vet hur man ska bete sig. Ändå blir det uppenbarligen fel. Så småningom måste man fråga sig varför. Får jag använda min fantasi kanske det finns en sorts överdriven manlighetskult idag. Det har det förmodligen funnits genom tiderna, men vi vill ju gärna tro att vi blivit ack så jämställda. Alltnog, män idag ska vara kämpar, krigare och jägare – egenskaper som rimmar förbaskat illa med jämställdhetssträvan. Jag säger inte att ofoget skulle försvinna helt, men jag tror att det skulle minska ordentligt om män omgavs av andra manlighetsideal. Det är åtminstone vad jag vill tro och inte sjutton tror jag att de skulle vara sämre män för det.

Flyktingmottagandet och flyktingpolitiken debatteras också flitigt i sociala medier med artiklar och frågor för och emot. Att mycket är fel kan jag skriva under på, men man måste också ställa sig frågan varför de väljer att fly från sina hemländer. Tittar man på teve och ser inslag från till exempel Syrien är det inte så svårt att förstå varför. Många andra länder i Mellanöstern hör dessvärre också till avdelningen totalhavererade samhällen och styren. Vill man få någon ändring på flyktingströmmarna, måste omvärlden se till att sätta stopp för vansinnet som begås i många länder. Det är givetvis lättare sagt än gjort. I min fantasi börjar åtminstone organ som FN och EU att sätta ned foten och fordra ändringar till det bättre, för i längden är det inte hållbart med dessa flyktingströmmar med livet som insats för hoppet om ett liv i fred och trygghet.

I verkligheten sätter förmodligen internationella diplomatiska spelregler käppar i hjulet för det. I många fall missbrukas även religionen genom extrema tolkningar som knappast leder till ett samhälle där kvinnor respekteras och ekonomin blomstrar. I länder där självmordsbombare och liknande terrordåd hör till vardagen kan ingen positiv utveckling ske, liksom i länder där minsta tanke om opposition leder till fängslande och död genom avrättning. I min fantasi kan utvecklingen vändas, om än långsamt, och så småningom kanske ett visst mått av stabilitet infinner sig. Ju längre tid en positiv utveckling kan fortgå, ju färre anledningar att fly. Tills dess får vi stå ut med flyktingströmmarna och försöka göra det bästa av situationen.

Att göra det bästa av situationen har vi varit dåliga på och vi i Sverige har inte blivit bättre på det genom åren. Vissa saker måste vi vara tydliga med. Vi lever idag i ett kunskapssamhälle där inga enkla jobb längre finns. Alla måste lära sig svenska ordentligt och ungdomarna måste gå i skola och skaffa sig en utbildning för att ha en framtid här. Annars blir det ännu en personlig tragedi och ett misslyckande.

En och annan sed och tradition får också slängas på sophögen. Det går till exempel inte att ha hemmafruar som lever ett isolerat liv i hemmets trygga vrå, för med nuvarande pensionssystem kommer de att få en synnerligen knaper ålderdom. Om det redan är svårt ekonomiskt för dagens pensionärer, vad ska det då inte bli för en person som aldrig har jobbat? Det vill jag inte ens fantisera om!

Härmed sätter jag punkt för dagens betraktelser och återgår till min tillvaro med ämnen att fantisera kring.

 

En del av livets innehåll på mindre än fem minuter

För en tid sedan fick jag för mig att börja intressera mig för kortfilmer och då blev YouTube ett bra ställe att titta runt på. Mycket som laddats upp där som kortfilmer var i själva verket sammanställning av klipp från olika personers favoritserier. Serierna kanske är bra om man får se hela avsnitten, men i formen av några sekunder här och några sekunder där kändes det rörigt och inte blev det bättre av att ett antal personer kommit på samma briljanta idé.

Efter att ha tittat igenom ett gäng kortfilmer om olika ämnen och av skiftande kvalitet, hittade jag så småningom den här:

Äntligen något utanför de vanliga ramarna! Storyn verkar så enkel vid en första anblick, bra gjord är den också, men tänker man ett varv till, inser man att det lika gärna kan handla om vilket uppbrott från någon eller något som helst. Det lilla barnets fantasikompis som fått hänga med ända upp till ung vuxen ålder är precis lika svår att slita sig från som ett ställe där man bott under lång tid, en arbetsplats man varit på under flera år och står i begrepp att överge för en ny och kanske med en helt annan inriktning. Exemplen kan bli många, men det får räcka med de här. Det gamla och invanda håller oss i ett stadigt grepp och rädslan för det nya och okända sticker fram.

Å andra sidan tror jag att dagens unga har lättare för många uppbrott; EU-regler gör det till exempel mycket lättare att studera eller bo och arbeta utomlands om man vill och för många låter det som något nästintill självklart. När jag var ung var det inte alls lika självklart och jag tror att det är bra för alla att de möjligheterna finns. Nya miljöer, nya intryck och kunskaper på köpet ingår självklart i det okända – så även saker vi inte känner till eller kan förutse. Kanske måste vi bli bättre på att väga för och emot och på att våga ta steget. Kanske ska vi också lära oss att inte vänta för länge utan bryta upp medan tid är, det vill säga innan vi förvandlats till fångar i vår egen lunk.

Självklart ska vi inte agera vårdslöst och vända upp och ned på allt bara för det nyas egen skull. Det finns personer, relationer och platser vi ska vara rädda om och vårda efter bästa förmåga. Ibland kan jag känna att ett eller annat uppbrott hade varit bra, men å andra sidan var jag ung i en annan tid då dagens möjligheter och synsätt inte fanns. Jag tror jag kan vara nöjd och glad ändå.

 

 

Norrlänningar

Något jag har svårt att förstå är varför man gör teveserier där norrlänningar alltid framställs som några som alltid går omkring i skogshuggarkläder och underförstått är att burken med stor stark eller ett bräddfyllt nubbeglas inte är långt borta. Något större mått av intellekt framställs de inte heller med. De ska visserligen vara humorserier, men efter fem minuter undrar jag var det roliga tagit vägen. Förr all del, replikväxlingen kan vara kul ibland, men vad är det för kul med att upprepa konceptet gång efter annan? Vad är det för roligt med att indirekt sätta en etikett på ett antal invånare i det är landet?

Klart att det kan finnas enstaka individer som åtminstone delvis stämmer in på schablonbilden, men jag har inte träffat några sådana. Ej heller har jag träffat någon norrlänning som verkat leva efter devisen ”snus, mus och brännvin”. De jag har träffat har varit trevliga, varma och vänliga människor som varit intressanta att prata med. Den norrländska påstådda tystheten anser jag vara en myt. Res dit istället och se hur det är i verkligheten! Sedan kommer du att välja att se andra program istället och jag tror att det kommer att vara ett bättre val.

Vägen tillbaka talas det sällan om

Nu är jag inte superintresserad av krigshistoria, men världskrigen och då andra världskriget, eftersom det ligger närmast, tycker jag är rätt intressanta att läsa om. Vad jag saknar är ordentliga redogörelser för hur civilbefolkningen hade det. Hur var det att leva under ockupation av främmande makt, hur var det att vara kvar som småsyskon när äldre bröder stupade i kriget, hur påverkades folk av ransoneringar och livsmedelsbrist osv? Frågorna kan bli många, svaren är få, men jag är mer intresserad av sådant än långa militära redogörelser.

Genom åren har ett antal långfilmer och teveserier på temat gjorts. En del har byggt på verkliga händelser, andra har varit uppdiktade historier. Många av dessa har varit bra, medan andra har varit lite väl stereotypa. Därför blir jag glad när serier som Liten fransk stad visas. Den känns trovärdig och välgjord och människorna har egenskaper och personligheter.

Till min stora glädje har även Tyskland börjat göra filmer och serier av hög kvalitet kring ämnet. Hur det gick där vet vi ju, men det är viktigt att få berättelser även från den sidan och det är skönt att slippa se imitationer av tyska officerare som understundom använder tyska ord med kraftigt engelskt uttal. Kanske gör minnena inte längre ont, kanske beror produktionerna på att de kvarvarande som minns den tiden var barn då och inte hade något med själva krigshandlingarna att göra. De som skulle kunna protestera och kritisera lever inte längre.

De tyska serier jag sett på teve har också varit gjorda ur ungdomars perspektiv. Då som nu var ju ungdomarna framtiden, så det är inte så konstigt, men hur tog de sig vidare i sina liv? På den tiden var inställningen ”om man inte talar om det, så har det heller aldrig hänt”. Satt de och kämpade med sorger och trauman när ingen kunde se och höra dem? Förträngde de vad som hänt och levde för framtiden? Den fransk-tyska filmen Frantz som visas på bio nu ger ett finstämt prov på hur det skulle kunna ha varit efter första världskriget och hur en person som varit med i krig kan må efteråt. Hela filmen är väldigt vacker, så gå gärna och se den – bra film kan man aldrig få för mycket av.

Eftersom vi ändå talar om bra film om det här ämnet, så kan jag också rekommendera en norsk film (jag tycker att norsk film är väldigt bra), nämligen den om motståndsmannen Max Manus. Den kom för rätt länge sedan, men finns på dvd.

Varför är det så intressant med civilbefolkningens upplevelser då? Jo, dels är sådana små berättelser lätta att ta till sig, dels kan man alltid lära sig något av dem; det är historia på gräsrotsnivå om man kan uttrycka det så. Berättelser om dagen D och Ardenneroffensiven i all ära, men de små sakerna berör mer och ger andra perspektiv. Det finns tyvärr gott om konflikthärdar i världen idag och även om dagens teknik gör krig än hemskare än det var då, finns det kanske något att lära ur berättelserna från förr som kan hjälpa även idag.

Med krig och ockupationer följer även andra hemskheter om vilka man talar tyst. Sovjetiska soldater våldtog till exempel ett skrämmande stort antal tyska kvinnor. Siffrorna om hur många det var varierar med källorna, men jag är av uppfattningen att en våldtagen kvinna är en för mycket. Värst var att Stalin inte brydde sig det minsta om vad hans trupper sysslade med. Liknande handlingar lär ha förekommit under de militära aktionerna när det forna Jugoslavien rämnade. Vad är det för primitiva beteenden som släpps loss egentligen?

En som skrivit en bok i ämnet är Jens Orback som i boken Medan segern firades berättar om sin tyskfödda mammas upplevelser av kriget och efter kapitulationen. Den är både varm och bitvis hemsk på samma gång och kanske är det motsägelserna som gör det intressant att läsa. Det är en berättelse om hans mammas familjs upplevelser och öden, men det finns många intressanta berättelser som aldrig berättats och som heller aldrig kommer att berättas, för om man inte talar om det så har det ju aldrig hänt.

 

Lust att skriva

När semestern precis börjat, fick jag en plötslig lust att skriva. Skrev en lång drapa på annat ställe idag, men det var inte tillräckligt. Sedan sist har jag samlat på en del ämnen och nu börjar de vilja komma på pränt. För min egen framtid behöver jag inte längre oroa mig så värst mycket, för det är nog så att det mesta av framtiden numera ligger bakom mig. Det stör mig inte alls!

Vad som däremot stör mig alltmer är svenskämnets nedmontering i skolan, kanske också i kombination med moderna mobiltelefoner och surfplattor, för någonstans måste det vara katastrofalt fel när begåvade unga människor med framtiden för sig skriver allt sämre och sämre. Jag kunde förstås nöja mig med att konstatera att tiderna förändras och vi med dem, men samtidigt vet jag att språk är makt och att behärska ett språk i såväl tal som skrift ger så många möjligheter och det vill man ju att de unga ska ha.

Första insikten som måste till är att det finns ett talspråk och ett skriftspråk. Postverkets kampanj ”Skriv som du talar” på 70-talet var nog välment, men inte så genomtänkt. Talspråket har stöd i kroppsspråk, tonfall, mimik och röstläge. Ta bort de faktorerna och språket skulle vara svårt att förstå. Därför har vi ett skriftspråk som skiljer sig något från det talade. Det är alltså fråga om att kompensera bristen på andra tydlighetsförstärkare som vi har skriftspråket.

Idag ser jag alldeles för ofta särskrivningar, låt vara att jag misstänker en och annan särskrivningsgroda härstamma från en ”padda”, månader och veckodagar skrivs med versal som begynnelsebokstav (rätt i engelska, men fel i svenska) och understundom originell meningsbyggnad. Direktöversättningar från engelskan börjar också göra sig gällande i språket, låt vara att viss språklig import alltid har förekommit i svenskan och att en del av denna kommer att permanentas. Det engelska ”even though” dyker allt oftare upp som ”även fast” vilket skorrar falskt i mina öron. I min värld är det korrekta ”även om” eller ”trots att”. Svenskans ”fastän” är förstås också ett alternativ, men något säger mig att det är ett ord på utdöende.

En annan import från engelskan är ”att känna sig bekväm med” vilket ska tolkas som att tycka att något är acceptabelt. Känna sig bekväm förresten… Att tycka att det är bekvämt kan jag till exempel göra när jag sitter i soffan och slappar. All direktöversättning är inte av godo.

Vi är också duktiga på att hitta på egna språkliga fel. Av någon anledning börjar ordet ”väl”, till exempel i en mening som ”Det kan du väl göra” stavas ”väll” av många. Enligt SAOL är väll en metod att sammanfoga metall som användes innan dagens svetsteknik kom. Ordet ”förrän” misshandlas allt oftare genom att skriva ”fören” eller ”förens”. En användbar synonym skulle ”innan” kunna vara och då blir stavningen genast logisk. Att konsekvent säga ”vart” och slänga ”var” är ett annat fel. Vart uttrycker rörelse riktning (liksom hit respektive dit), var uttrycker befintlighet och så gör här respektive där.

Man kan förstås tycka att det är småsaker som man inte borde reta upp sig på och till viss del kan jag hålla med, men när det börjar sättas i system kommer saken i ett annat läge. Jag tror inte att det har blivit något fel på dagens ungdomars förmåga att lära, ej heller tror jag att begåvningsnivån sjunkit i Sverige – det är nog snarare tvärtom. Det jag invänder mot är att en stor skara riskerar att framstå som okunniga och att vi får en liten klick som utgör någon sorts språklig elit. Hur är det utomlands?

Att kunna skriva i yrkesmässiga sammanhang fordrar att man lärt sig grunden, det vill säga att kunna stava och bygga meningar korrekt. Tids nog ska man lära sig och förstå att texter vänder sig till olika läsare. Det är skillnad på att skriva ett brev till en kompis och att skriva en reklamation, anställningsansökan eller ett informationsblad. Det tar tid att lära sig och fordrar övning, övning och åter övning. Jag minns hur mycket jag fick traggla mig fram i början innan det blev som jag ville ha det. Nu går det åtminstone lättare.

Språket förändras ständigt, det är sant. En modernisering av stavningen ”skall” till ”ska” har jag inget att invända mot, liksom att emottagare blir mottagare – däremot tycker jag att det ser snyggare ut att skriva ”ta emot”, om inte annat är det lättare att säga. En del ord blir föråldrade och försvinner ur språket. Ord som eljest har försvunnit ur vardagsspråket, men förekommer fortfarande i juridiska texter. Det kan lika gärna försvinna ur dem med, för det går precis lika bra att använda ”annars”. En rolig sak i sammanhanget är att ordet nu fått en renässans, om än med förändrad betydelse. Man kan vara ”lite eljest” i betydelsen att vara lite udda. Förmodligen är jag precis så, men jag bryr mig inte.

Ord som annorstädes och därstädes kan också få försvinna utan att det gör mig något. Däremot finner jag fortfarande härom och därom användbara. De besparar läsaren en hel del trista omskrivningar för att nå samma resultat. Vitsen med sådana ”fina ord” är att man med ett ord kan få in en halv mening i dem och sådana ord kan öka tempot i texten.

Det händer ibland att någon sticker ut hakan och säger att engelskan bjuder på fler möjligheter än svenskan och att det svenska språket därför är futtigt. Sättet att resonera på är inte nytt; redan Tessin hävdade att han kunde uttrycka sig mer nyanserat på franska än på svenska. Kanske kunde han det, jag vet att han åtminstone fick erkännande för sin korrekta franska. Själv tycker jag just att det spännande med svenskan är alla olika betydelser som ligger i många av våra ord som en sorts kompensation för att vi helt enkelt inte har något annat ord. För mig är det en spännande upptäcktsfärd. Kanske inte så mycket nu som förr, men ändå.

Jag ska inte sticka ut hakan hur mycket som helst. Min svaghet är grammatik. Jag tror jag var sjuk när lärarinnan började introducera klassen i dess hemligheter. För mig var det alldeles för strukturerat och abstrakt för att fungera ihop med min hjärna. Emellanåt gör jag små försök att lära mig och förstå det mest elementära av den och lite har jag lärt mig, men det går trögt.

Kunskaper i grammatik hade jag naturligtvis haft nytta av i språkstudierna, så vad gjorde jag istället? Jag måste ha hittat på en metod för att kompensera mig, men det var nog en omständlig och krävande metod. Förmodligen lärde jag in grammatiskt korrekta meningar och lärde mig att använda dem i rätt sammanhang och med rätt tempus, men den metoden fordrar onekligen att man redan har en hel del kunskaper. Att ta ut satsdelar ur en mening går fortfarande inte alls, men hade varit bra att förstå knepet för att lättare få en korrekt meningsbyggnad.

Lika självklart är att jag har utvecklats med åren och med tilltagande erfarenhet. Det jag skrev som ung hade jag skrivit på helt annat sätt idag eftersom jag är äldre. Man blir bara bättre och bättre ju mer och ju längre man håller på, men jag fick åtminstone en god grund att utvecklas från i skolan och det är jag glad för. Vissa delar av skrivandet har jag knappt utvecklat alls, till exempel säljtexter och då bra sådana, liksom texter som handlar om ämnen jag inte är insatt i. Sådant kan vara hämmande för skolelever när de ska välja bland uppsatsämnen, för om läraren inte tänkt sig in i sina elevers värld blir det svårt att få en plattform till nästa kunskapsnivå för dem.

Nu när jag har fått avreagera mig känns det genast mycket bättre och mitt råd till alla är att fortsätta att skriva och upptäcka skillnaden mellan rätt och fel och bra och bättre. Att stimulera viljan att utveckla sig och hitta nya vägar in i textens underbara värld, för inte sjutton ska förmågan att skriva bra texter vara förbehållen en klick nördar i framtiden!

 

Nä se det snöar!

När jag kom upp hit såg jag att snöskoveln stod kvar vid entrén och jag tyckte det såg fånigt ut. Bestämde mig därför att ställa undan den någon gång under påskhelgen. Igår kväll började det snöa och så höll det på långt in på eftermiddagen. Snöskoveln var inte alls så malplacerad längre och jag skottade faktiskt gångvägen från gatan in till huset.

Skitväder eller ej – ut och promenera ska jag ju göra, så det gjorde jag idag med. Kameran fick följa med och idag blev det en promenad nedåt Bångbro industriområde till. Fördelen med att vara här uppe är ju att det finns så många möjligheter att enkelt variera promenaderna. Allt jag behöver göra är att ta på ytterkläderna och gå ut ur huset.

Nu var det ju blötsnö som föll ymnigt så det var rätt ”klafsigt” att vara ute och gå, men gummistövlar med raggsockor i löser sådana problem. Lätt surrealistiskt kändes det att lyssna på fåglarnas vårsånger med plogbilarnas dundrande skrapljud i bakgrunden. Det är nog viktigt att få bort snön från vägar och gator för det slår om till minusgrader på nätterna. Får det blöta frysa är risken stor att vi har ett ökenlandskap imorgon bitti. Nog för att det blir plusgrader på dagen, men ändå.

På vägen hem slutade det snöa och istället tittade solen fram. Överallt plaskade och droppade det. Nu börjar kvicksilvret sjunka, men vi fick en vacker kväll att njuta av – trots att det låg snö överallt. Jag som hade tänkt göra lite saker i trädgården när jag nu hade en hel långhelg framför mig, men det lär inte kunna bli så mycket av den saken nu. Så det kan bli när aprilvädret slår till.