Värre än vanligt…

Arkitektur

Hammarby sjöstad, tredje och sista delen

Inläggets titel låter ungefär som om jag påannonserade ett teveprogram, men det får du ta. Hursomhelst, man hittar lite fantasifulla hus på sina ställen. Det här gula huset vann mitt gillande, samtidigt som jag är väldigt glad för att jag inte är fönsterputsare där.

Så börjar vandringen utmed en av f d Hammarbyhamnarnas kajkant. Sjöfartens utveckling har förmodligen gjort hamnar för så kallat konventionellt tonnage eller ”styckegodsare” överflödiga. Sedan länge är det enhetsberedd last som gäller, eller last som kan köras eller rullas ombord beroende på fartygstyp. Trist på ett sätt, men förmodligen har den utvecklingen sina fördelar ur arbetsmiljösynpunkt.

Man har, som du såg på föregående bild, sparat en av de gamla hamnkranarna som minne av den tid som en gång var. Belyst i mörker lär den också vara. Det är med blandade känslor jag tittar på den. Min barndom på Stadsgården 10 kretsade mycket kring de kranar som då fanns på kajen både där och på Skeppsbron. Det var så spännande att se hur grejer försvann ner eller kom upp ur båtarnas lastrum. Då hade de en funktion att fylla. Att behålla en hamnkran som utställningsföremål… jag vet inte…

Just nu är den fräsch, snygg och i gott skick, men hur kommer den att se ut om säg 15 år? Kommer man att bry sig om den då eller kommer den att vara något lågprioriterat som mest ses som en belastning? Har man tröttnat på den vid det laget eller kommer man att vilja behålla den? Frågorna är många, men varför jag frågar mig detta har jag inget svar på, åtminstone inte just nu. Kanske är det barndomsminnena från Stadsgården som spökar, kanske är det nio års arbete på rederikontor som bidrar.

Bästa sättet att skaka av sig sådana tankar är att fortsätta promenaden. Nu var vädret plötsligt ett annat, väldigt mycket annat, än när jag började min promenad. Den här sommaren har inte varit lik någon jag kan minnas. Möjligen sommaren 1992 då det mesta av min semester regnade bort. Här fanns det gott om restauranger utefter promenadstråket och kom det inte musik från dem, fanns det fritidsbåtar som fixade den biten. I värsta fall kunde man få ”avnjuta” musik från två håll samtidigt. Brrrr!

Stora, ljusa, öppna och sommartid gröna innergårdar finns det gott om där. De ser väldigt fina och trevliga ut, men eftersom jag en gång bott vid en sådan, vet jag också att ljud av lekande barn och annat studsar mellan husväggarna och in i lägenheterna. Här kanske det finns tomrum nog för ljudet att studsa ut genom. Praktiskt kunde det dock vara. Om jag ville ta en tupplur på en kvart eller så behövde jag inte sätta äggklockan på ringning. Det räckte med att ställa balkongdörren eller ett fönster på glänt, för längre tid än så brukade det inte ta innan något av gårdens alla lekande barn ramlade och slog sig eller så uppstod viss osämja mellan några. De ljud som då uppstod var mycket bättre och pålitligare än en aldrig så ljudlig väckarklocka.

Det är inte alltid det känns som att vara i Sverige när man går omkring i Hammarby sjöstad. Å andra sidan vore det onekligen intressant att göra om samma promenad en årstid då vädret är mer ogint. Kommer det att vara samma folkliv då? Jag tror inte det. Alla restaurangerna är ett trevligt inslag, men kommer alla att klara sig eller är det viss överetablering i området? Det är ju inte billigt att gå ut och äta en bit mat, även om man måste unna sig något sådant någon gång emellanåt.

Utsikt mot en av de kvarvarande tomterna att bebygga. Här schaktas ut för grundläggningsarbeten och annat som hör byggnadsarbetens begynnelse till. Det dröjer inte så värst länge innan området är färdigbyggt. Ändå är Stockholm i skriande behov av fler bostäder och förmodligen är det samma sak i fler av våra storstäder. Staden växer och växer i allt snabbare takt och man räknar nu med att omkring två miljoner människor bor i Stockholmsområdet. En ny gröna vågen tror jag förstås inte på, men nog vore det bra om allt inte koncentrerades till storstadsregionerna och var ort fick växa och utvecklas i sin naturliga takt.

Därmed var promenaden i Hammarby sjöstad slut. Få se vart jag beger mig härnäst med kameran.

 


Hammarby sjöstad, del 2

Inte riktigt vad jag väntade mig att finna, men det är bara att hoppas att den gatumarknaden med självbetjäning funkar som avsett. Några tycks ha försett sig med prylar, men huruvida de betalat för sig eller inte brydde jag mig inte om att kolla.

Få hus där bjuder på former som får det att klia i mitt kameraavtryckarfinger, men det här gjorde det definitivt. Mums för en fotograf som jag!

Naturligtvis finns det en färja som betjänar Hammarby sjöstad – fattas bara annat. Repet utefter bryggsidan är bara dekoration – bjäfs om du frågar mig – för även om du ligger vid bryggan kan du inte ta dig ur båten och upp på landbacken, såvida du inte vill klättra förstås. Det är nämligen staket ivägen överallt. Fånigt var ordet, sade Bill till Bull.

Ännu en kvarlämnad miljö som får mig att vilja yla högt av förtjusning, en gammal industrilokal. Sådant gillar jag. Vill man hitta intressantare miljöer än bara skalet får man dock bege sig utanför Stockholm, för här är tomtmarken så dyr att alla gamla udda näringsidkare och industrier flytt sin kos för länge sedan och lämnat sina platser åt någon glassigare verksamhet.

Restauranger finns det lite här och var i området och den här som låg alldeles vid färjeläget verkade intressant. Vädret lockade förstås inte folk att sitta ute, men lätt att hitta är den: sikta bara in dig på det röda huset!

Lite vinklar och vrår som omväxling satt inte fel. Det linjära och rätvinkliga blir trist i längden och jag gillar ju konstiga vinklar och vrår i mina bilder, så det här kändes ungefär som att hitta en kall öl i en öken.

Jag erkänner utan omsvep att det här var ett synnerligen billigt knep, men frestelsen blev mig för stark. Fortsättning på bildberättelsen följer i del tre så småningom.

 


Hammarby sjöstad, del 1

Nu blir det ett mastodontinlägg, så jag väljer att dela upp det i flera delar. Hursomhelst, en dag när det åtminstone inte regnade, bestämde jag mig för att ge mig ut och lufta kameran även om ljusförhållandena inte var de bästa. Det fick bli en promenad i Hammarby sjöstad.

Området är nu nästan färdigbyggt och därför kunde det vara kul att ta en promenad där. Att fotografera en byggarbetsplats har förvisso ett fotodokumentationsvärde i sig, men ger inte en rättvis bild av ett bostadsområdes stämning och karaktär.

Hade jag varit smart, hade jag förstås lagt krut på att dokumentera hur det såg ut innan området började bebyggas, eller kanske rättare sagt områdena, för sjöstaden omfattar både norra och södra Hammarbyhamnarna, Hammarby industriområde, Lugnets industriområde och naggar Sickla i kanten. Uppförandet av Hammarby sjöstad har således inte varit ett litet projekt om några få kvarter, utan ett stort byggprojekt som tagit sin tid.

Eftersom jag bott i ett nybyggt område, vet jag också att folk inte bara flyttar in – de flyttar också ut i stor omfattning under första året/åren. Hyrorna är inte precis låga här, ej heller är bostadsrätterna billiga. Å andra sidan kan jag tänka mig att många lägenheter har fin utsikt och är väldigt ljusa och trevliga. Medaljens baksida är att flera av huset snabbt drabbades av olika problem på grund av nutida byggmetoder. Begreppet hög standard gäller säkert här, men ibland kan jag tycka att den slår över och blir till något opraktiskt. Lyxiga kök kan vara fina att se på bild, men i verkligheten föredrar jag kök som går att laga mat i utan att man behöver oroa sig för märken och fläckar på den fina inredningen.

Nu har det gått några år, den värsta omflyttningen är överstökad och området börjar bli ”inbott”. Med detta menar jag att det börjar få sin karaktär och prägel – inte bara något alldeles nytt. De ljusa kvarteren med sina öppna gårdar ger onekligen ett trevligt intryck.

Här och var har man också lagt in kul detaljer i fasaderna. Skönt att alla fasader inte bara är just släta fasader.

Eller så har man tagit vara på vad naturen bjöd och låtit detta bli en del av ett hus tillsammans med några detaljer av det ovanligare slaget.

Fortsättning följer.


Midsommar på fotografvis

Eftersom min ledighet över midsommarhelgen inskränkte sig till att omfatta midsommarafton, blev det en midsommarhelg hemma i Stockholm. Mig gör det inte så mycket och lite mat tillsammans med de närmaste släktingarna är fullt tillräckligt för mig. Eftersom jag skulle pröva lyckan genom att åka pendeltåg – man kan aldrig så noga veta när de kommer – såg jag till att ha sysselsättning i form av kamera med mig. Nu var visserligen tågen i tid, men jag hade några minuters väntan att slå ihjäl så jag tog några bilder.

Stockholms central har länge varit en byggarbetsplats och man kan undra när de blir färdiga med kåken. Strunt samma, det om- och nybyggda bjuder mig på spännande vinklar och vrår. Det räcker för att jag ska vara nöjd.

Så den obligatoriska tågväntarbilden. Det är strax efter lunchtid och alla ska iväg från stan till väntande festligheter och utflykter. Om några timmar kommer staden att vara så gott som tom på stockholmare och mest befolkad av turister. Turisterna vet inte om sin lycka att få ha stan för sig själva ett par dagar. De kommer att ha gott om svängrum. Det var det inte precis på plattformarna; var man än stod var man i vägen för någon eller något.

På vägen hem kunde jag lika gärna fortsätta att fotografera från järnvägsplattformarna. Min blick fångade den här något udda kombinationen. Annars är det väl inte så mycket till bild.

Så här kan man också se på Sollentuna centrum. Vad de ansvariga för anläggningen tycker om tilltaget struntar jag i.

Eftersom det var hyggligt väder ute, ville jag gärna ta en promenad en bit genom stan med kameran som sällskap. Jag valde att stiga av vid Karlberg och gå Torsgatan fram till Centralen. Bonniers konsthall var det första som fick det att börja rycka i avtryckarfingret. Den kan lika gott visas upp en aning konstnärligt utan perspektivtransformering för att försöka bli av med vidvinkeleffekten.

I närheten av Barnhusbron fann jag ännu ett strykjärnsformat hus. Uppenbarligen är tomtmarken så värdefull i Stockholm att man bebygger minsta fria tillåtna plätt och anpassar byggnadsformen därefter. I trakterna kring Norra Bantorget har man rivit och byggt nytt så det stått härliga till om det. Nu när allt är klart kan jag konstatera att det ser modernt och fräscht ut, men ack så sterilt och tomt det känns där.

Därmed var midsommarens beting avklarat. Det där med att plocka blommor och lägga under huvudkudden är ju inget för mig, så jag tog sju olika bilder, lade ut dem på bloggen och drömde om – ingenting!

 


Svartvitt eller färg?

Jag svarar ”Det beror på”. Mestadels fotograferar jag i färg och låter bilderna vara i färg. Då och då dyker en bild upp som kan se rätt dålig ut i färg, men som lyfter rejält om den görs om till svartvit. Egentligen är ”svartvit” ett dåligt sätt att omtala det hela eftersom det är fråga om att återge motivet i en gråskala, men uttrycket är så djupt rotat att det inte är någon mening med att ens tänka tanken att använda något annat.

Tänker man sig att göra bilder i svartvitt är det en god idé att försöka tänka i svartvitt redan från början. Vilka färgtoner och kombinationer kommer att göra sig bra eller mindre bra i gråskala? Därmed kan man slippa en del irritation och missnöje med det färdiga resultatet.

Är inte svartvitt gammalmodigt och förlegat idag? Jag tycker att färg och svartvitt trivs bra och existerar sida vid sida utan några konflikter. Många vill till exempel ha porträtt i svartvitt och mycket som kan betraktas som konstnärlig fotografi görs än idag i svartvitt eller så kompromissar man och sänker färgmättnaden rejält. Personligen föredrar jag i så fall färgbilder utan färg – ett uttryck jag lånat från en proffsfotograf, minns dock inte vem – alltså motiv med färgskala åt gråskalan till, men med färgerna intakta.

Många moderna kameror (systemkameror endast?) kan idag fås att ta bilder i svartvitt, men det är något av bedrägeri från kameratillverkaren till. Bilden är fortfarande en färgbild; den bara visas för dig i gråskala. Bäst är att fortsätta att fotografera i färg och göra om de bilder du vill till svartvita. Då får du bäst koll på processen och därmed bättre resultat.

Bilden ovan föreställer en del av Engelbrektsskolan i Stockholm och såg rätt trist ut i färg med murrgul smutsig puts som dominerande inslag. Omgjord till gråskala blev den lite roligare, tycker åtminstone jag som gillar det där med rivningskåkar.

 


Nyttobyggnader

Nyttobyggnader hör till de byggnader som oftast glöms bort i bildsammanhang, såvida inte bildkompositionen tillförs något av en lada, ett uthus, ett torrdass eller vad det nu kan vara. Alltså bestämde jag mig för att ge dem lite plats här. Det här huset är byggt i en sluttning och hela byggnaden har anpassats därefter. En smart och ovanlig lösning, för jag kan inte påminna mig om att jag sett något liknande tidigare. Å andra sidan kan det också bero på att jag inte tittat efter så noga.

Ett mindre, Gudfruktigt hus på landet eller ett mindre Gudfruktigt hus på landet? Ett utelämnat kommatecken kan ställa till förtret ibland. Jag tror i varje fall inte att den här lokalen längre används som frikyrka och Gudstjänstlokal. Eftersom jag är som jag är, ser jag naturligtvis användningsområden för sådana för fotografiska ändamål men det får stanna vid tanken.

Uppfinningsrikedomen vad gäller anpassning till nya eller andra ändamål är stor i Sverige. Det estetiska kanske lämnar en del att önska, men det hör väl till att det ska få stryka på foten för det praktiska ibland.

Dörrarnas placering är förmodligen också en anpassning till det praktiska och det ovanliga ger något särpräglat åt huset. Snö hör visserligen inte till det bästa jag vet, men vid tillfällen som detta skapar snön en lugn inramning och låter byggnaderna tala på ett annat sätt än om jag hade fotograferat dem sommartid med lövverk, buskar och allt det där.

Annars då? Jo jag har insett att jag är en hopplös kontrollfreak, sannolikt en ”yrkesskada”. När jag tänker efter inser jag ju att jag bara haft servicebetonade yrken och då gäller det att göra sitt bästa för att hålla kunden nöjd och glad. Oftast har det varit fler än jag inblandade i detta och då gäller det att förvissa sig om att det går som önskat, åtminstone någorlunda nära för det går sällan som man tänkt sig. Härom dagen tyckte jag att det här draget i mig började ta över lite väl mycket så nu har jag inlett ett projekt med att utveckla mig till en kontrollfreak inom rimliga gränser.

Inom fotografin har jag dock för det mesta jobbat efter mottot att lämna lite åt slumpen också. Det tror jag är klokt att göra, för slumpen kan både ställa till det och göra det lilla extra. Ändå inser jag, om än under protest, det nödvändiga i att behärska dagens kyliga digitala fototeknik. Först jobbade jag i GIMP, nu har jag jobbat med Photoshop ett tag och det är nu dags att vässa kunskaperna ytterligare, så jag har köpt en kurs. För ovanlighetens skull kom jag över en kurs till rimligt pris så snart ska jag lägga ner några kurstimmar på att förkovra mig ytterligare.

Det konstiga är att jag normalt sett inte har några invändningar emot utveckling, förändring och nytänkande, men den utveckling vi just nu genomgår känns osund. Vi vill gärna värna om miljön på alla tänkbara sätt och det är bra. Därför kommer det energisnåla apparater till våra hem. Det är också bra. Mindre bra är att vi tenderar att skaffa fler och fler apparater, så elförbrukningen ökar istället för att minska.

Elektroniken utvecklas snabbt – på gott och ont. På gott därför att rätt använd underlättar den våra liv, på ont för att utvecklingstakten är så hög att prylarna är omoderna efter ett par år, även om det finns tid kvar på den tekniska livslängden. Resultatet torde bli ett rejält elektroniksopberg. Mycket går förstås att återvinna, men ändå. Snällt mot plånboken är det inte heller att köpa ny dator, skrivare, mobiltelefon, kamera mm vartannat år sådär. Det kostar verkligen att ligga på topp.

Sedan kan jag ibland fundera rent etiskt var gränserna går. Många modeller har höga krav på att fotografen ska vara slängd i konsten att retuschera bilderna i Photoshop. Det finns inga gränser för vad man kan göra. Jag brukar alltid retuschera bort finnar, blemmor och andra temporära skönhetsfläckar. Utöver detta nöjer jag mig oftast med att lägga ljus i ögonen, fixa tänderna så de ser vitare ut om så behövs och om det är en kvinna jag fotograferat kan jag softa huden lätt för ett snyggare resultat. Du skulle bara veta vad man kan göra med en bild idag.

Digital makeup, fixa ögonbrynen så de blir hypersnygga, slimma in en för stor bakdel (enligt vems uppfattning?), öka på bysten, trolla bort hakor och så vidare på en lång, lång lista. Resultatet blir förstås väldigt fräscht om en kunnig retuschör ägnat tid åt bilden, men hur sant och naturligt är resultatet i form av den färdiga bilden? Naturligtvis ska en bild vara snäll mot den avbildade, men ska man verkligen arbeta för hypermanipulerat resultat istället för att jobba med att ljus, posering och andra tekniker? Hur uppfattar unga flickor dessa bilder och vad får det för konsekvenser? Det är mycket att tänka på och ta ställning till i dessa tider.

Kanske är det därför jag börjat läsa en bok om forna seden, även kallad Asatro. Jag lånade ”Asa-Tors hammare” av Ebbe Schön på biblioteket och tycker den bjuder på intressant läsning. Det var mycket jag inte kände till om den mytologin och här får jag en uppfattning om karaktärer och egenskaper som är levande, bitvis mustig och ofta lite spännande. Att krypa upp i soffan med en alldeles vanlig, hederlig bok och låta sig uppslukas av läsningens mysterier är fortfarande en väldigt mysig sysselsättning.

 


Det är de små, små detaljerna som gör det

De små detaljerna på ett hus hör normalt inte till de saker man ägnar någon uppmärksamhet eller fäster sig vid, såvida man inte råkar heta Staffan och vara ute på promenad med kameran. Titta på väggfästet för lampan! Vilken omsorg man lagt ned på att fästa den snyggt på husknuten. Den medfarna armaturen är i sig en skönhetsupplevelse för den som har rätt ögon att se den med.

Det var länge sedan man frångick bruket att dra in el- och telefonledningar i kåkarna på det här viset, men här och var har prylar som denna glömts kvar. Porslinsisolatorerna är intakta här, vilket är rätt sällsynt. Jag tror jag håller på att utvecklas till en detaljnörd… 😉