Hammarby sjöstad, tredje och sista delen
Inläggets titel låter ungefär som om jag påannonserade ett teveprogram, men det får du ta. Hursomhelst, man hittar lite fantasifulla hus på sina ställen. Det här gula huset vann mitt gillande, samtidigt som jag är väldigt glad för att jag inte är fönsterputsare där.
Så börjar vandringen utmed en av f d Hammarbyhamnarnas kajkant. Sjöfartens utveckling har förmodligen gjort hamnar för så kallat konventionellt tonnage eller ”styckegodsare” överflödiga. Sedan länge är det enhetsberedd last som gäller, eller last som kan köras eller rullas ombord beroende på fartygstyp. Trist på ett sätt, men förmodligen har den utvecklingen sina fördelar ur arbetsmiljösynpunkt.
Man har, som du såg på föregående bild, sparat en av de gamla hamnkranarna som minne av den tid som en gång var. Belyst i mörker lär den också vara. Det är med blandade känslor jag tittar på den. Min barndom på Stadsgården 10 kretsade mycket kring de kranar som då fanns på kajen både där och på Skeppsbron. Det var så spännande att se hur grejer försvann ner eller kom upp ur båtarnas lastrum. Då hade de en funktion att fylla. Att behålla en hamnkran som utställningsföremål… jag vet inte…
Just nu är den fräsch, snygg och i gott skick, men hur kommer den att se ut om säg 15 år? Kommer man att bry sig om den då eller kommer den att vara något lågprioriterat som mest ses som en belastning? Har man tröttnat på den vid det laget eller kommer man att vilja behålla den? Frågorna är många, men varför jag frågar mig detta har jag inget svar på, åtminstone inte just nu. Kanske är det barndomsminnena från Stadsgården som spökar, kanske är det nio års arbete på rederikontor som bidrar.
Bästa sättet att skaka av sig sådana tankar är att fortsätta promenaden. Nu var vädret plötsligt ett annat, väldigt mycket annat, än när jag började min promenad. Den här sommaren har inte varit lik någon jag kan minnas. Möjligen sommaren 1992 då det mesta av min semester regnade bort. Här fanns det gott om restauranger utefter promenadstråket och kom det inte musik från dem, fanns det fritidsbåtar som fixade den biten. I värsta fall kunde man få ”avnjuta” musik från två håll samtidigt. Brrrr!
Stora, ljusa, öppna och sommartid gröna innergårdar finns det gott om där. De ser väldigt fina och trevliga ut, men eftersom jag en gång bott vid en sådan, vet jag också att ljud av lekande barn och annat studsar mellan husväggarna och in i lägenheterna. Här kanske det finns tomrum nog för ljudet att studsa ut genom. Praktiskt kunde det dock vara. Om jag ville ta en tupplur på en kvart eller så behövde jag inte sätta äggklockan på ringning. Det räckte med att ställa balkongdörren eller ett fönster på glänt, för längre tid än så brukade det inte ta innan något av gårdens alla lekande barn ramlade och slog sig eller så uppstod viss osämja mellan några. De ljud som då uppstod var mycket bättre och pålitligare än en aldrig så ljudlig väckarklocka.
Det är inte alltid det känns som att vara i Sverige när man går omkring i Hammarby sjöstad. Å andra sidan vore det onekligen intressant att göra om samma promenad en årstid då vädret är mer ogint. Kommer det att vara samma folkliv då? Jag tror inte det. Alla restaurangerna är ett trevligt inslag, men kommer alla att klara sig eller är det viss överetablering i området? Det är ju inte billigt att gå ut och äta en bit mat, även om man måste unna sig något sådant någon gång emellanåt.
Utsikt mot en av de kvarvarande tomterna att bebygga. Här schaktas ut för grundläggningsarbeten och annat som hör byggnadsarbetens begynnelse till. Det dröjer inte så värst länge innan området är färdigbyggt. Ändå är Stockholm i skriande behov av fler bostäder och förmodligen är det samma sak i fler av våra storstäder. Staden växer och växer i allt snabbare takt och man räknar nu med att omkring två miljoner människor bor i Stockholmsområdet. En ny gröna vågen tror jag förstås inte på, men nog vore det bra om allt inte koncentrerades till storstadsregionerna och var ort fick växa och utvecklas i sin naturliga takt.
Därmed var promenaden i Hammarby sjöstad slut. Få se vart jag beger mig härnäst med kameran.
Hammarby sjöstad, del 2
Inte riktigt vad jag väntade mig att finna, men det är bara att hoppas att den gatumarknaden med självbetjäning funkar som avsett. Några tycks ha försett sig med prylar, men huruvida de betalat för sig eller inte brydde jag mig inte om att kolla.
Få hus där bjuder på former som får det att klia i mitt kameraavtryckarfinger, men det här gjorde det definitivt. Mums för en fotograf som jag!
Naturligtvis finns det en färja som betjänar Hammarby sjöstad – fattas bara annat. Repet utefter bryggsidan är bara dekoration – bjäfs om du frågar mig – för även om du ligger vid bryggan kan du inte ta dig ur båten och upp på landbacken, såvida du inte vill klättra förstås. Det är nämligen staket ivägen överallt. Fånigt var ordet, sade Bill till Bull.
Ännu en kvarlämnad miljö som får mig att vilja yla högt av förtjusning, en gammal industrilokal. Sådant gillar jag. Vill man hitta intressantare miljöer än bara skalet får man dock bege sig utanför Stockholm, för här är tomtmarken så dyr att alla gamla udda näringsidkare och industrier flytt sin kos för länge sedan och lämnat sina platser åt någon glassigare verksamhet.
Restauranger finns det lite här och var i området och den här som låg alldeles vid färjeläget verkade intressant. Vädret lockade förstås inte folk att sitta ute, men lätt att hitta är den: sikta bara in dig på det röda huset!
Lite vinklar och vrår som omväxling satt inte fel. Det linjära och rätvinkliga blir trist i längden och jag gillar ju konstiga vinklar och vrår i mina bilder, så det här kändes ungefär som att hitta en kall öl i en öken.
Jag erkänner utan omsvep att det här var ett synnerligen billigt knep, men frestelsen blev mig för stark. Fortsättning på bildberättelsen följer i del tre så småningom.
Hammarby sjöstad, del 1
Nu blir det ett mastodontinlägg, så jag väljer att dela upp det i flera delar. Hursomhelst, en dag när det åtminstone inte regnade, bestämde jag mig för att ge mig ut och lufta kameran även om ljusförhållandena inte var de bästa. Det fick bli en promenad i Hammarby sjöstad.
Området är nu nästan färdigbyggt och därför kunde det vara kul att ta en promenad där. Att fotografera en byggarbetsplats har förvisso ett fotodokumentationsvärde i sig, men ger inte en rättvis bild av ett bostadsområdes stämning och karaktär.
Hade jag varit smart, hade jag förstås lagt krut på att dokumentera hur det såg ut innan området började bebyggas, eller kanske rättare sagt områdena, för sjöstaden omfattar både norra och södra Hammarbyhamnarna, Hammarby industriområde, Lugnets industriområde och naggar Sickla i kanten. Uppförandet av Hammarby sjöstad har således inte varit ett litet projekt om några få kvarter, utan ett stort byggprojekt som tagit sin tid.
Eftersom jag bott i ett nybyggt område, vet jag också att folk inte bara flyttar in – de flyttar också ut i stor omfattning under första året/åren. Hyrorna är inte precis låga här, ej heller är bostadsrätterna billiga. Å andra sidan kan jag tänka mig att många lägenheter har fin utsikt och är väldigt ljusa och trevliga. Medaljens baksida är att flera av huset snabbt drabbades av olika problem på grund av nutida byggmetoder. Begreppet hög standard gäller säkert här, men ibland kan jag tycka att den slår över och blir till något opraktiskt. Lyxiga kök kan vara fina att se på bild, men i verkligheten föredrar jag kök som går att laga mat i utan att man behöver oroa sig för märken och fläckar på den fina inredningen.
Nu har det gått några år, den värsta omflyttningen är överstökad och området börjar bli ”inbott”. Med detta menar jag att det börjar få sin karaktär och prägel – inte bara något alldeles nytt. De ljusa kvarteren med sina öppna gårdar ger onekligen ett trevligt intryck.
Här och var har man också lagt in kul detaljer i fasaderna. Skönt att alla fasader inte bara är just släta fasader.
Eller så har man tagit vara på vad naturen bjöd och låtit detta bli en del av ett hus tillsammans med några detaljer av det ovanligare slaget.
Fortsättning följer.
Midsommar på fotografvis
Eftersom min ledighet över midsommarhelgen inskränkte sig till att omfatta midsommarafton, blev det en midsommarhelg hemma i Stockholm. Mig gör det inte så mycket och lite mat tillsammans med de närmaste släktingarna är fullt tillräckligt för mig. Eftersom jag skulle pröva lyckan genom att åka pendeltåg – man kan aldrig så noga veta när de kommer – såg jag till att ha sysselsättning i form av kamera med mig. Nu var visserligen tågen i tid, men jag hade några minuters väntan att slå ihjäl så jag tog några bilder.
Stockholms central har länge varit en byggarbetsplats och man kan undra när de blir färdiga med kåken. Strunt samma, det om- och nybyggda bjuder mig på spännande vinklar och vrår. Det räcker för att jag ska vara nöjd.
Så den obligatoriska tågväntarbilden. Det är strax efter lunchtid och alla ska iväg från stan till väntande festligheter och utflykter. Om några timmar kommer staden att vara så gott som tom på stockholmare och mest befolkad av turister. Turisterna vet inte om sin lycka att få ha stan för sig själva ett par dagar. De kommer att ha gott om svängrum. Det var det inte precis på plattformarna; var man än stod var man i vägen för någon eller något.
På vägen hem kunde jag lika gärna fortsätta att fotografera från järnvägsplattformarna. Min blick fångade den här något udda kombinationen. Annars är det väl inte så mycket till bild.
Så här kan man också se på Sollentuna centrum. Vad de ansvariga för anläggningen tycker om tilltaget struntar jag i.
Eftersom det var hyggligt väder ute, ville jag gärna ta en promenad en bit genom stan med kameran som sällskap. Jag valde att stiga av vid Karlberg och gå Torsgatan fram till Centralen. Bonniers konsthall var det första som fick det att börja rycka i avtryckarfingret. Den kan lika gott visas upp en aning konstnärligt utan perspektivtransformering för att försöka bli av med vidvinkeleffekten.
I närheten av Barnhusbron fann jag ännu ett strykjärnsformat hus. Uppenbarligen är tomtmarken så värdefull i Stockholm att man bebygger minsta fria tillåtna plätt och anpassar byggnadsformen därefter. I trakterna kring Norra Bantorget har man rivit och byggt nytt så det stått härliga till om det. Nu när allt är klart kan jag konstatera att det ser modernt och fräscht ut, men ack så sterilt och tomt det känns där.
Därmed var midsommarens beting avklarat. Det där med att plocka blommor och lägga under huvudkudden är ju inget för mig, så jag tog sju olika bilder, lade ut dem på bloggen och drömde om – ingenting!
Svartvitt eller färg?
Jag svarar ”Det beror på”. Mestadels fotograferar jag i färg och låter bilderna vara i färg. Då och då dyker en bild upp som kan se rätt dålig ut i färg, men som lyfter rejält om den görs om till svartvit. Egentligen är ”svartvit” ett dåligt sätt att omtala det hela eftersom det är fråga om att återge motivet i en gråskala, men uttrycket är så djupt rotat att det inte är någon mening med att ens tänka tanken att använda något annat.
Tänker man sig att göra bilder i svartvitt är det en god idé att försöka tänka i svartvitt redan från början. Vilka färgtoner och kombinationer kommer att göra sig bra eller mindre bra i gråskala? Därmed kan man slippa en del irritation och missnöje med det färdiga resultatet.
Är inte svartvitt gammalmodigt och förlegat idag? Jag tycker att färg och svartvitt trivs bra och existerar sida vid sida utan några konflikter. Många vill till exempel ha porträtt i svartvitt och mycket som kan betraktas som konstnärlig fotografi görs än idag i svartvitt eller så kompromissar man och sänker färgmättnaden rejält. Personligen föredrar jag i så fall färgbilder utan färg – ett uttryck jag lånat från en proffsfotograf, minns dock inte vem – alltså motiv med färgskala åt gråskalan till, men med färgerna intakta.
Många moderna kameror (systemkameror endast?) kan idag fås att ta bilder i svartvitt, men det är något av bedrägeri från kameratillverkaren till. Bilden är fortfarande en färgbild; den bara visas för dig i gråskala. Bäst är att fortsätta att fotografera i färg och göra om de bilder du vill till svartvita. Då får du bäst koll på processen och därmed bättre resultat.
Bilden ovan föreställer en del av Engelbrektsskolan i Stockholm och såg rätt trist ut i färg med murrgul smutsig puts som dominerande inslag. Omgjord till gråskala blev den lite roligare, tycker åtminstone jag som gillar det där med rivningskåkar.
Nyttobyggnader
Nyttobyggnader hör till de byggnader som oftast glöms bort i bildsammanhang, såvida inte bildkompositionen tillförs något av en lada, ett uthus, ett torrdass eller vad det nu kan vara. Alltså bestämde jag mig för att ge dem lite plats här. Det här huset är byggt i en sluttning och hela byggnaden har anpassats därefter. En smart och ovanlig lösning, för jag kan inte påminna mig om att jag sett något liknande tidigare. Å andra sidan kan det också bero på att jag inte tittat efter så noga.
Ett mindre, Gudfruktigt hus på landet eller ett mindre Gudfruktigt hus på landet? Ett utelämnat kommatecken kan ställa till förtret ibland. Jag tror i varje fall inte att den här lokalen längre används som frikyrka och Gudstjänstlokal. Eftersom jag är som jag är, ser jag naturligtvis användningsområden för sådana för fotografiska ändamål men det får stanna vid tanken.
Uppfinningsrikedomen vad gäller anpassning till nya eller andra ändamål är stor i Sverige. Det estetiska kanske lämnar en del att önska, men det hör väl till att det ska få stryka på foten för det praktiska ibland.
Dörrarnas placering är förmodligen också en anpassning till det praktiska och det ovanliga ger något särpräglat åt huset. Snö hör visserligen inte till det bästa jag vet, men vid tillfällen som detta skapar snön en lugn inramning och låter byggnaderna tala på ett annat sätt än om jag hade fotograferat dem sommartid med lövverk, buskar och allt det där.
Annars då? Jo jag har insett att jag är en hopplös kontrollfreak, sannolikt en ”yrkesskada”. När jag tänker efter inser jag ju att jag bara haft servicebetonade yrken och då gäller det att göra sitt bästa för att hålla kunden nöjd och glad. Oftast har det varit fler än jag inblandade i detta och då gäller det att förvissa sig om att det går som önskat, åtminstone någorlunda nära för det går sällan som man tänkt sig. Härom dagen tyckte jag att det här draget i mig började ta över lite väl mycket så nu har jag inlett ett projekt med att utveckla mig till en kontrollfreak inom rimliga gränser.
Inom fotografin har jag dock för det mesta jobbat efter mottot att lämna lite åt slumpen också. Det tror jag är klokt att göra, för slumpen kan både ställa till det och göra det lilla extra. Ändå inser jag, om än under protest, det nödvändiga i att behärska dagens kyliga digitala fototeknik. Först jobbade jag i GIMP, nu har jag jobbat med Photoshop ett tag och det är nu dags att vässa kunskaperna ytterligare, så jag har köpt en kurs. För ovanlighetens skull kom jag över en kurs till rimligt pris så snart ska jag lägga ner några kurstimmar på att förkovra mig ytterligare.
Det konstiga är att jag normalt sett inte har några invändningar emot utveckling, förändring och nytänkande, men den utveckling vi just nu genomgår känns osund. Vi vill gärna värna om miljön på alla tänkbara sätt och det är bra. Därför kommer det energisnåla apparater till våra hem. Det är också bra. Mindre bra är att vi tenderar att skaffa fler och fler apparater, så elförbrukningen ökar istället för att minska.
Elektroniken utvecklas snabbt – på gott och ont. På gott därför att rätt använd underlättar den våra liv, på ont för att utvecklingstakten är så hög att prylarna är omoderna efter ett par år, även om det finns tid kvar på den tekniska livslängden. Resultatet torde bli ett rejält elektroniksopberg. Mycket går förstås att återvinna, men ändå. Snällt mot plånboken är det inte heller att köpa ny dator, skrivare, mobiltelefon, kamera mm vartannat år sådär. Det kostar verkligen att ligga på topp.
Sedan kan jag ibland fundera rent etiskt var gränserna går. Många modeller har höga krav på att fotografen ska vara slängd i konsten att retuschera bilderna i Photoshop. Det finns inga gränser för vad man kan göra. Jag brukar alltid retuschera bort finnar, blemmor och andra temporära skönhetsfläckar. Utöver detta nöjer jag mig oftast med att lägga ljus i ögonen, fixa tänderna så de ser vitare ut om så behövs och om det är en kvinna jag fotograferat kan jag softa huden lätt för ett snyggare resultat. Du skulle bara veta vad man kan göra med en bild idag.
Digital makeup, fixa ögonbrynen så de blir hypersnygga, slimma in en för stor bakdel (enligt vems uppfattning?), öka på bysten, trolla bort hakor och så vidare på en lång, lång lista. Resultatet blir förstås väldigt fräscht om en kunnig retuschör ägnat tid åt bilden, men hur sant och naturligt är resultatet i form av den färdiga bilden? Naturligtvis ska en bild vara snäll mot den avbildade, men ska man verkligen arbeta för hypermanipulerat resultat istället för att jobba med att ljus, posering och andra tekniker? Hur uppfattar unga flickor dessa bilder och vad får det för konsekvenser? Det är mycket att tänka på och ta ställning till i dessa tider.
Kanske är det därför jag börjat läsa en bok om forna seden, även kallad Asatro. Jag lånade ”Asa-Tors hammare” av Ebbe Schön på biblioteket och tycker den bjuder på intressant läsning. Det var mycket jag inte kände till om den mytologin och här får jag en uppfattning om karaktärer och egenskaper som är levande, bitvis mustig och ofta lite spännande. Att krypa upp i soffan med en alldeles vanlig, hederlig bok och låta sig uppslukas av läsningens mysterier är fortfarande en väldigt mysig sysselsättning.
Det är de små, små detaljerna som gör det
De små detaljerna på ett hus hör normalt inte till de saker man ägnar någon uppmärksamhet eller fäster sig vid, såvida man inte råkar heta Staffan och vara ute på promenad med kameran. Titta på väggfästet för lampan! Vilken omsorg man lagt ned på att fästa den snyggt på husknuten. Den medfarna armaturen är i sig en skönhetsupplevelse för den som har rätt ögon att se den med.
Det var länge sedan man frångick bruket att dra in el- och telefonledningar i kåkarna på det här viset, men här och var har prylar som denna glömts kvar. Porslinsisolatorerna är intakta här, vilket är rätt sällsynt. Jag tror jag håller på att utvecklas till en detaljnörd… 😉
Att bo med stjärnor som golv
Nu är jag inte så där jättehaj på att skriva bostadsannonser, men om lägenheten är en bostadsrätt som en dag ska säljas skulle det kunna vara idé att ta med den formuleringen i annonsen. Måste erkänna att jag ofta finner arkitektur vara ett intressant motivområde. I sanningens namn bör också tilläggas ”så länge jag själv tycker om huset och finner det intressant på ett eller annat sätt”.
Tornstudie
Kaknästornet började byggas 1963 och för ritningarna svarade arkitekterna Bengt Lindroos och Hans Borgström. 1967 stod tornet färdigt och togs i bruk som länktorn för radio och tevesändningar. Den funktionen fyller det fortfarande, även om datakommunikation har lagts till uppgifterna. Det är alltså byggt för nyttoändamål i första hand. Att Stockholm fick ett utsiktstorn med restaurang på köpet blev en positiv bieffekt.
Att fotografera arkitektur är en konst för sig och jag är väldigt långt från expert på området. Jag försöker tänka på vad arkitekten kunde ha menat och hur han eller hon tänkte att byggnaden skulle ses. Sedan måste man rabbla det eviga mantrat om ljuset. Ljus som lyfter fram och poängterar vad jag tror arkitekten tänkte sig, det som kan ge liv i ett grått betongtorn till exempel. Har man turen att råka vara i närheten i rätt ögonblick kan man få en bild av det där speciella som ger en oväntad effekt. Bilden hade sett helt annorlunda ut om jag hade tagit den en gråmulen dag. Ytterligare en variant hade jag fått om jag tagit bilden en junidag med strålande solsken då solen står mycket högre på himlen.
Tornet är 170 meter högt med masten på taket inräknad (155 meter utan mast) och visst kan man tillåta sig att leka med det perspektiv som bjuds? För mig för den här bilden tankarna tillbaka till televisionens barndom; den tid då det sändes i svartvitt och bara fanns en kanal. Minns du den?
Mer lek med bilder när jag ändå är i farten. Vad ska man kalla den här då? ”Förmodad övervakning i Tobleronefabriken” kanske?
Ny variant av brotemat
Den första brobilden var ju den bästa, men här kommer en variant med bägge Årstabroarna på. Det får räcka för idag. Jag ska dels försöka komma i säng i vettig tid, dels försöka bli av med huvudvärken så jag är pigg och glad imorgon bitti.
Dagens bild
Egentligen och helst hade jag velat köra en porträttsession utomhus idag – ljuset har varit så mjukt och fint i flera dagar nu – men ingen ville nappa på idén. Det där med att det ska vara gassande solsken för att bilderna ska bli bra är en föreställning som levt kvar sedan fotografins barndom då filmen hade låg ljuskänslighet och därför fordrade långa exponeringstider. Då kunde strålande sol hjälpa till att korta ner exponeringstiden till rimlig för frihandstagning.
Nu är den tiden länge sedan förbi och moderna digitalkameror jobbar utan problem i ljusförhållanden som till för bara några år sedan fordrade stativ och slutartider på flera sekunder. Visst blir det lite brus av den skyhöga ljuskänsligheten, men det är inget som stör mig. Hursomhelst, eftersom det var rätt skönt ute idag, beslöt jag mig för att gå ut och skapa lite skönhet på egen hand. Det är ju något jag är van vid och här ovan kan du beskåda resultatet.
Kina slott
Det här inlägget har jag haft bilderna klara till en tid, men först nu har jag möjlighet att skriva inlägget och publicera det och därav somriga bilder när det är höstligt ute. Alltnog, jag bestämde mig snabbt för att inte inleda inlägget med en konventionell fasadbild av det lilla slottet – för mig kändes det mer rätt att så att säga titta in i den sällsynta miljö som Kina slott och området runtomkring utgör. Därför börjar vi med att närma oss slottet från sidan.
Sådär ja, nu är vi inne på planen framför slottet. Det första Kina slott var av trä och uppfördes under stort hemlighetsmakeri för att överlämnas som en födelsedagspresent från kung Adolf Fredrik till hans drottning Lovisa Ulrika år 1753. Drottningen blev mycket förtjust i presenten, för eftersom Ostindiska kompaniet (och dess motsvarigheter i andra europeiska länder) börjat segla på Kina, hade intresset för kinesisk och japansk konst och kultur vaknat till liv och blivit högsta mode i Europa.
En ny huvudbyggnad i tegel började byggas 1763 som ersättning för träslottet. Slottet hade nämligen börjat angripas av röta. Det nya lustslottet fick exotiska dekorationer och ett böljande, grönt tak. Arkitekt var slottsarkitekt Carl Fredrik Adelcrantz. Det var förmodligen ett styvt jobb att förena exteriörens ”kinesiska prägel” med europeisk rokoko i interiören. Inredningsarbetena leddes av hovintendent Jean Eric Rehn. År 1769 stod det nya Kina slott klart.
Redan 1754-1755 hade byggandet av två större paviljonger, Kungens paviljong och Confidencen, inletts. Eftersom dessa redan från början var byggda i sten, kom det första Kina slott att te sig rätt anspråkslöst, så rötangreppet kom nog som en skänk från ovan trots allt. Paviljongerna kunde användas under tiden det nya Kina slott byggdes.
I Confidencen, som vi ser på bilden, kunde den kungliga familjen äta ”en confidence” det vill säga ”i förtroende”. Genom ett sinnrikt maskineri kunde middagsbordet dukas i våningen under och sedan hissas upp genom golvet. Serveringshyllor med olika rätter kunde också komma upp genom golvet. Med detta sinnrika arrangemang behövdes endast ett minimum av tjänare och kungafamiljen kunde samtala ostört utan lyssnande betjäning under måltiden.
Till kungens paviljong flyttades hans svarvkammare från Drottningholms slott. Adolf Fredrik har genom tiderna fått en etikett som hängiven svarvare påklistrad, men i ”Biljarden” vid Kina slott, dit svarvstolen, svarvjärn och diverse andra verktyg flyttats, satt ett anslag som upplyste om att belägg för att han verkligen var det saknas och det finns inga arbeten som han med säkerhet utfört bevarade. Däremot finns det bevarade räkenskaper som bevisar att Lovisa Ulrika beställt material avsett att användas till svarvning.
Kungliga personer som ägnade sig åt hantverksarbete – hur går det ihop med den tidens krav? Jo, det var inte bara intresset för Asien som dominerade. Det var även ”inne” bland högre ståndspersoner att ägna sig åt sådana sysselsättningar som att svarva i trä och jag misstänker att den hobbyn bekom många av dem väl.
En annan anledning till att svarvkammaren flyttades till Kina slott var också att kungaparet höll Kina slott som en privat angelägenhet. Byggandet hade bekostats med deras privata medel – inte med statens – och Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika levde där ett liv som var annorlunda än det stela, formella och av plikter fyllda liv de annars levde på Drottningholm och Stockholms slott. Det faktum att de levde en sorts privatliv där medförde att Kina slott blev en av sin tids mest exklusiva miljöer, både konstnärligt och samhälleligt. En inbjudan från kungaparet till Kina slott var det verkliga ynnestbeviset och lycklig den som fick en sådan.
Att bo där var det dock inte fråga om. Ingen har, såvitt man vet, övernattat i slottet. Efter en dag på Kina slott återvände man till Drottningholm.
Drottning Lovisa Ulrikas idoga byggnadsverksamhet gjorde att hon drog på sig stora skulder och 1777 lät Gustav III staten lösa in hennes skulder mot att hon avsade sig dispositionsrätten över Drottningholm och dit räknades även Kina slott. Från att ha varit en privat tillflyktsort för kungafamiljen, blev nu Kina ett utflyktsmål för kungaparet dit även hovet skulle följa med. Gustav III verkar ibland ha varit något obeslutsam om måltiden skulle intas på Drottningholm eller på Kina slott och kunde ändra sig flera gånger samma dag, vilket ledde till viss irritation hos hovfolket, damerna i synnerhet, eftersom anbefalld klädsel var olika beroende på om man var på Drottningholms slott eller på Kina slott.
Förfallet som drabbade Drottningholm efter Gustav III:s död tycks inte ha drabbat Kina slott lika hårt. Kanske för att slottet var så litet och därmed lättare att underhålla, men kanske också för att den Kina-inspirerade anläggningen tidigt blev ett populärt utflyktsmål för stockholmarna. Redan på 1830-talet ordnades bostad åt en vaktmästare i Svarvareverkstaden. Hans arbetsuppgift var att, utklädd till kines, guida besökare i slottet.
Ett populärt och därtill trevligt utflyktsmål är det fortfarande och dess otroligt vackra inredningar och föremål är värda ett besök. En servering finns i anslutning till slottet (öppethållandet varierar beroende på säsong) och där kan man få sig något till livs i lite lugnare miljö än vid Drottningholms slott.
Drottningholms slottsteater
Entrésidan
Drottningholms slottsteater är den bäst bevarade 1700-talsteatern i världen och är försedd med ett avancerat teatermaskineri konstruerat av Donato Stopani, som gör det möjligt att växla dekor inför öppen ridå. Det finns dessutom falluckor i scenen, rörliga vågor, ljusmaskineri samt vind- och åskapparater att skapa stämning med under föreställningarna. Scenen hör fortfarande till en av landets djupaste – hela 20 m – även om den är smal i förhållande till djupet.
Teatern med Déjunersalongen sedd från parken
Teatern ersatte en teater från 1754 vilken brann ned under en föreställning i augusti 1762. Den nya teatern anlades på initiativ av drottning Lovisa Ulrika och stod färdig sommaren 1766. Teatern blev en scen för franska teatersällskap som även bodde i teaterhuset. Teatern rymmer inte bara scen, salong och loger utan även bostadsrum för de mestadels franska teatersällskapens medlemmar.
Teaterns storhetstid inföll självklart under Gustav III:s regeringstid och från 1777, då Lovisa Ulrika frånträdde Drottningholm, spelades teater här varje sommar. Innan det gustavianska operahuset i Stockholm var färdigt 1782 fick många operor och pjäser premiärföreställningen förlagd hit. Sista större förändringen av teatern skedde 1791 då Déjunersalongen byggdes till efter ritningar av Louis Jean Desprez.
En tjuvtitt in genom Déjunersalongens fönster. Under taket finns en liten orkesterläktare där musiker kunde spela ”himmelsk musik” för kungen och hovet. Något sådant kan jag inte ställa upp med, men lite moln och himmel kan jag alltid fixa i lagom höjd.
Landssorg följde mordet på Gustav III och teatern användes inte på långt tid. Teaterverksamheten togs så småningom upp igen, men intresset från Gustav IV Adolf var inte så stort och 1700-talets sista år kom att markera en tydlig tillbakagång. Några föreställningar gavs dock på 1850-talet; den sista kända sommaren 1858 med anledning av Gustav V:s födelse. Därefter började teaterns Törnrosasömn.
Teaterhuset sett från parkeringen. Väderstreck – ska jag hålla reda på sådant också?
På vårvintern 1921 kom visserligen inte en prins, men väl en man vid namn Agne Beijer, då amanuens vid Kungliga biblioteket, till teatern för att söka efter en målning och fann en djupt sovande teater. Redan till sommaren samma år kunde restaureringsarbetena börja och påföljande år kunde man återinviga Drottningholmsteatern. Sedan dess har man varje sommar givit ett begränsat antal föreställningar på teatern.
Jag har själv sett några föreställningar där. Salongen är inte så stor, så en varm sommardag kan det bli väldigt varmt där och så värst bekvämt sitter man inte. Akustiken är däremot utmärkt och atmosfären går inte att beskriva. Man spelar på tidstypiska instrument som har en annan, i mitt tycke mjukare klang. Det är en upplevelse utöver det vanliga och en augustikväll för ett antal år sedan såg jag en föreställning där. I pausen kunde publiken ta sig till Déjunersalongen för att skaffa sig mat och dryck. Solens sista strålar var på väg ner över Engelska parken och älvorna började dansa över marken. Det var något enastående vackert och jag är än idag glad för att jag fick uppleva detta.
Drottningholm
Ett väldigt vackert ställe att besöka är Drottningholm slott med omgivningar. En ledig dag i slutet av augusti begav jag mig dit med kameran, strosade omkring i några timmar, tog bilder och njöt av livet i största allmänhet. Det här är anblicken som möter besökaren när man kommer från parkeringen.
Passande musik måste man ju lägga till det här inlägget och då finns det inget alternativ; det måste bli en svit ur Johan Helmich Romans (1694-1758) ”Drottningholmsmusiken” komponerad som ett musikaliskt skafferi att plocka ur till bröllopet mellan arvfursteparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika år 1744.
Redan på Gustav Vasas tid låg en kungsgård kallad Torvesund på platsen. Johan III, vars högsta lust var att bygga, lät år 1579 påbörja ett slottsbygge och slottet fick namnet Drottningholm efter drottning Katarina Jagellonica. Efter hennes död var Johan III:s vistelser där sällsynta och sista gången var sommaren 1592. Därefter hade slottet olika ägare, kungliga som adliga, och omkring 1650 övertogs Drottningholm av Magnus Gabriel de la Gardie som intresserade sig för byggnaden och inledde en renovering i samarbete med arkitekten Jean de la Vallée.
År 1661 var det återigen dags för ägarbyte. Den här gången var den nya innehavaren drottning Hedvig Eleonora, men lyckan varande inte så länge. Den 30 december samma år brann slottet ned. Av det som varit ett stenhus i två våningar med 20 rum i bottenvåningen, omkring 10 rum på övervåningen, en sal med 36 fönster samt ett kapell återstod endast källarvalv och brända murar. Johan III:s Drottningholm fanns inte mer.
Skam den som ger sig. Nicodemus Tessin den äldre fick snart i uppdrag att uppföra ett nytt slott på resterna av det gamla slottet och dess murar. Redan våren 1662 förelåg ett ritningsförslag som drottningen kunde godkänna. Till midsommar 1664 stod huvudbyggnaden färdig och påföljande år kom taket på plats. Mycket återstod att göra åt anläggningen och Tessin d ä var ansvarig arkitekt vid bygget fram till sin död 1680 då han efterträddes av sin son Nicodemus Tessin den yngre.
Drottningholms slott är alltså ett barockslott med inspiration av fransk-holländsk klassicism. Eftersom symmetri hörde till barockens stilideal, har jag valt att försöka ta så många bilder som möjligt utifrån den tanken. Det var ju så Tessinarna tänkte sig att man skulle se och uppfatta anläggningen och jag tror att man därför ska försöka återge den på det viset.
Själva byggnaden kom att bli Tessin den äldres verk, medan dess inredning samt trädgårdsanläggningen i huvudsak är Tessin den yngres verk. Fontänerna var ju något som hörde en slottspark till, men de kom aldrig att fungera som avsett trots att en välrenommerad fransk vattenkonstmästare anlitats för konstruktionen. Först 1961 kom de, med hjälp av moderna tiders rörledningar och pumpar, att fungera som avsett. Det tog bara 300 år.
Tiden står ju inte stilla och nya tider brukar medföra nya seder och bruk och med dem uppstår nya behov. Under 1700-talet har bland andra arkitekterna Jean Eric Rehn, Carl Hårleman och Carl Fredrik Adelcrantz varit verksamma där.
Drottningholm och de kungliga damerna hör ihop. År 1744 fick Lovisa Ulrika slottet i bröllopspresent och hon vistades gärna där med sin gemål Adolf Fredrik och deras familj. Under hennes tid byggdes flyglarna på med en våning för att inrymma bibliotek och porträttgalleri.
Lovisa Ulrika sålde slottet till staten år 1777 och en lång period av försummat underhåll inleddes. Gustav III lät visserligen anlägga den engelska parken med Fredrik Magnus Piper som arkitekt och visst vistades han och hovet här i perioder, men det var Haga och byggnadsverksamheten där som var Gustav III:s stora intresse.
Förfallet fick fortsätta till 1846 då Oscar I, delvis på egen bekostnad, inledde en renovering av slottet. Först när Gustav V tillträdde 1907 inleddes en grundlig renovering av slottet. Denna pågick till 1911 och leddes av dåvarande slottsarkitekten Erik Lallerstedt. Sedan dess har slottet använts av den kungliga familjen och vår nuvarande kungafamilj har haft Drottningholm som sitt hem sedan 1981.
1991 upptogs Drottningholm med anläggningar på UNESCOs världsarvslista. Jag tycker det platsar utmärkt där. I kommande inlägg ska vi bekanta oss med omgivningarna runt slottet.
Tema med variationer
Fönstervägg och allt vad det nu kallas. Den här väggen ser jag väldigt ofta, men det var först igår jag tittade på den med fotografens ögon, tog upp kameran och tryckte av. Annars är jag uppe i Bergslagen och njuter av livet där, så de möjliga motiven ser annorlunda ut. Omväxling förnöjer, som det heter, men jobbar man vid järnväg är mantrat ”Omväxling fördröjer”.
En brostudie
Broar sedda underifrån… Tja, det är ju inte bland det mest originella man kan hitta på i bildväg, men jag gillar den på något sätt. Annars väntar jag på bättre och mindre lynnigt väder. Ena minuten regn, nästa ögonblick en stunds solsken med snålblåst som tillbehör. Värmen väntar jag fortfarande på.
En titt på Högdalen
Högdalen är en av Stockholms södra förorter och den började byggas under 50-talet. Betongförort och allt vad man nu kallade dem på den tiden. De moderna husen påminde definitivt inte om äldre tiders bebyggelse, men de är betydligt charmigare än de som åstadkoms under miljonprogrammets dagar.
Det är bara huset i mitten som hör till den äldre bebyggelsen. De till höger respektive vänster om det är bara några år gamla, men har uppenbarligen ritats för att passa in i den befintliga bebyggelsen. Nytt och modernt, men inga skarpa stilbrott. Sådant gillar jag!
I utkanten av Högdalens centrum för tydligen Fria teatern en enveten kamp för sin fortsättning. Det kan inte vara lätt att vara en fri teatergrupp samtidigt som tidens ekonomiska vindar blåser friskt och från olika håll. Att fastighetsägaren har andra planer för huset är uppenbart.
Kyrkan mitt i byn! Nåja, inte riktigt men nästan. Vantörs kyrka ligger i utkanten av Högdalens centrum.
Huset används visserligen som tandläkarmottagning och Stadsbiblioteket har åtminstone haft en filial där. Lite pinsamt att behöva erkänna det, men det var ett tag sedan jag besökte filialen. Trädet vars grenar håller på att växa in i huset ger ett intryck av begynnande förfall, så därför avslutade jag besöket där för den här gången.
Skorstensstudie
Skorstenar, ventilationshuvar med mera kan uppvisa de mest fantasieggande former ibland, men i städer där fjärrvärme och klimatanläggningar gör sig alltmer gällande är de förstås satta på undantag. När jag fick syn på den här något tillknölade skorstenen blev frestelsen så stark att jag bara måste ta en bild av den.
Stadsvyer
Jag vet inte vad det är, men många av stadens långa gator både fascinerar och tråkar ut mig på samma gång. Perspektivet är förstås fascinerande, men frånvaron av ljus (såvida man inte skulle råka bo högt upp i huset förstås) gör ofta ett dystert intryck. Någon gång ska jag utforska dessa stråk på allvar och se vad jag kan hitta för intressant.
En av Stockholms många motsägelser. Hus från förra sekelskiftet och från 1900-talets första hälft, Hötorgsskraporna och en snutt av en ännu modernare byggnad. Att Stockholm kan tillgodose de allra flesta smakriktningar inom arkitekturen torde vara ställt utom tvivel.
Husfrosseri i bild
Nix, det är inte jag som har fipplat med perspektivet å det allra grövsta medelst en nyupptäckt ”Staffan-vinkel” – huset är faktiskt byggt så! Ett hus som detta kan man bara inte gå förbi utan att ta en bild.
Var har jag varit någonstans? I Kopparberg så klart! Jag firade att det användbara dagsljuset hade återkommit med en lång promenad på sådär 2½ timme. Nu går vi definitivt mot ljusare tider. Härligt!
Syner som denna är mums för öga och kamera. Så enkelt, så vackert och uppfört med så mycket skicklighet och möda.
Gammal trappa
En annan bild som var lätt att ta och snön hjälpte till med att förtydliga och motivera det hela. Trappan är nästan lika rak som det lutande tornet i Pisa, men bägge står kvar än idag. Några år till och talesättet ”att rasa ut för trapporna” kan få en ny innebörd. Några fler lustigheter har jag inte på lut idag så därmed är det slut på det här inlägget.
Vintrig gränd i Gamla stan
Gamla stan i Stockholm är inte bara historisk mark med stor charm, utan också det perfekta stället att testa en kamera för att se vad den verkligen går för. De stora skillnaderna mellan ljus och skugga gör att det inte alltid är lätt att fånga motivet – åtminstone inte en dag med strålande sommarsol. Vinterljuset må vara svagt och gråblekt, men det är ett mjukt ljus, så jag bestämde mig för att prova och se om det gick att få till något av det här stället. Tja, det gick åtminstone bättre än tidigare försök.
Ett livstecken i form av vinterbild på mitt vis
Jag börjar väl bli känd för mina ”Staffan-bilder” med högst egna bildvinklar och kompositioner, så jag tänkte att jag skulle ge ett livstecken ifrån mig i stil med… ja, något åt hållet. Jag var ute någon timme under torsdagen och tog några bilder. Det mesta ligger ju gömt under snö och människorna ilar väl påbyltade förbi men man måste ju göra det bästa av situationen.
Min syn på Katarinaberget från Stadsgården
Idag var jag på Fotografiska på Stadsgårdskajen igen, men den här gången hade jag sällskap av en kompis med liten son. Den sistnämnde sov mest under hela besöket och vaknade först när det var fikadags. Det passade utmärkt, för hans far tyckte att det var lämpligt med mat åt honom då. Ett underbart snällt barn, med andra ord. Vi besåg utställningarna – de byts ju ganska ofta där, beundrade och förskräcktes över bilder och diskuterade fotografi hej vilt. Dagens besök tog några timmar, men det var väldigt trevligt och givande.
För mig som bott vid Stadsgården som barn under den tid då det fortfarande var hamnverksamhet där med båtar vid kaj som lastade och lossade och järnvägsvagnar som växlades på bangården som fanns då, är det gamla Tullhuset något av ett magiskt ställe och än så länge känns det speciellt att stiga in där. Huset, som är en stor tegelbyggnad, tycker jag är vackert. Det är nog det som bidrar till dess magi.
Jag har ju redan hunnit med några besök och på promenaden från Slussen till Fotografiska har jag slängt blickar upp mot Katarinaberget. Idag bestämde jag mig för att det var dags att fotografera vad som fångat min blick på vägen. Detaljer av Sjömansinstitutets hus byggt 1913-1914 av Järnvägs AB Stockholm-Saltsjön, det vill säga Saltsjöbanan. Det är en imponerande byggnad i jugendstil som jag ska fortsätta att utforska med kameran när det inte är så förbaskat kallt. När jag ändå passerade förbi tog jag även en bild av en nisch i Katarinaberget.
Arkitekter var Axel Anderberg och M Hedlund. Huset inrymde både järnvägsstation, godsmagasin, bolagskontor och direktörsbostad. 1936 flyttades Saltsjöbanans station till dess nuvarande plats vid Slussen och 1938 sålde järnvägsbolaget huset till Stockholms kyrkliga sjömansvård. 2008 lämnade stiftelsen lokalerna och tidigare i år såldes fastigheten till en ny ägare.
Staffans blogg 