Efter några dagar i gyttret
Efter några dagar i storstadsgyttret känns allt som vanligt igen, men den senaste tidens fina väder gör livet behagligt att leva. Jag vill ha minst en sommarmånad till, gärna två! Ju äldre jag blir, desto svårare har jag för vintermörker, snö och kyla. Igår bestämde jag mig för att njuta av dagen, så på hemvägen steg jag av tunnelbanan vid Östermalmstorg och gick till Slussen. Hela staden levde och det kändes som den sjöd av glädje. Sådan positiv energi tar man gärna emot.
Några dekorativa band i vågor över en innerstadsgata blev extra snygga i eftermiddagssolens sken. Om några veckor är situationen en annan, men njut här och nu istället för att tänka på det. Annars är jag inte så intresserad av de fina affärsgatorna, även om jag kan tycka att ett och annat jag ser i skyltfönstren är snyggt.
Kungsanhäng är normalt sett inte heller min pryl, men för omväxlings skull beslöt jag mig för att ta vägen genom Kungsträdgården och inte marschera Kungsträdgårdsgatan rakt fram som jag brukar. Jag ångrar inte att jag tog den vägen; jag dröjde mig kvar ett tag och insöp atmosfären.
Folk på väg från sina arbeten, semesterlediga, studerande, föräldrar med småbarn, turister och alla möjliga och omöjliga människor njöt tillsammans av solen och värmen. Något som gör mig glad är att den renovering och omdaning av Kungsan som gjordes för ett antal år sedan känns som lyckad, för folk verkar trivas och må gott där. Den känslan fanns inte i den stenöken till park den var när jag växte upp.
Området kring Karl XIII:s staty hade fått gruset utbytt mot konstgräs och att gräset var konstgjort verkade inte bekomma besökarna det minsta, de njöt som hade det varit äkta vara. Å andra sidan kanske den största njutningen består i att minsta vindpust eller steg inte längre rör upp ett moln av damm.
När jag ändå var där och studerade människorna, måste jag även passa på att ta några ”Staffan-bilder” mellan varven. Konstnären i mig måste få bejakas och det är alltid lika spännande att söka efter nya, omöjliga motiv att inspireras av.
När jag fått vädra kameran ett tag kunde jag promenera vidare mot Slussen och tunnelbanan hem. Liv och rörelse, men också en kakafoni av ljud och intryck. Slussens snabba fortgående förfall gör mig betryckt, liksom den politiska oförmågan att fatta ett beslut i frågan. För mig är den platsen viktig, liksom att inte vattnet byggs för. Den fria utsikt som var min i min barndom – jag bodde nämligen på Stadsgården under mina första år – känns fortfarande lika viktig för mig liksom kopplingen till en stad vid vattnet.
Det är på sätt och vis lite av en förmån som Stockholm delar med flera av Sveriges största städer, nämligen närheten till vatten. Att en varm sommareftermiddag i storstadens hektiska rytm med avgasdoft blandat med dofterna från dammig asfalt och solvarm betong plötsligt förnimma en doft av skärgård och svalt vatten är något att vara tacksam för; det är en påminnelse om hur nära vi trots allt har till helt andra miljöer.
Staffans blogg 