Nyfiken på
Stockholmsförorten Bandhagen som vi känner den idag började 1952. Innan dess var Bandhagen ett torp som hörde till Örby, nämnt för första gången 1677 och för sista gången 1942 då det brann ner.
Bandhagens centrum
Befolkningen ökade raskt i den nya förorten. 1953 hade Bandhagen endast 663 invånare, ett år senare 3428 och som mest 9494 boende år 1958. Själva centrumanläggningen kunde ståta med två bankkontor, ett postkontor, radiohandlare, fotoaffär, färgaffär, urmakeri mm.
Centrumanläggningens torg. Torget och fontänen är utformade av Erik Glemme, skulpturen är utförd av Folke Truedsson 1973.
Maten kunde med fördel köpas i Samköp-bandet, då en av Konsums största matvaruaffärer. Servicen var stor – det gick att lämna in en matorder på väg till arbetet om morgonen för att sedan hämta ut den på vägen hem på eftermiddagen. Man kunde även få matvarorna hemkörda medelst butikens budbil.
Dörr i centrumhuset omgiven av ljusblått kakel
De boende kunde således finna det mesta de behövde på hemmaplan. Idag är situationen en annan. Det finns fortfarande en livsmedelsbutik i form av en Ica-affär och det finns en matthandlare och några småbutiker inklusive smårestauranger (kebab och sushi), men annars är det rätt tomt och centrumtorget är för det mesta en öde plats.
Det är fortfarande någon form av servering här, men skyltarna skvallrar om andra tider
Bankkontor har jag aldrig sett några och postkontoret stängde för länge sedan. Det finns några småbutiker kvar, men det utbud som en gång fanns är ett minne blott. Det blev sannolikt svårt att konkurrera med de stora kedjorna i fråga om pris och urval. Ändå tror man inom EU att framtiden jobb finns i form av småföretag. Det gäller uppenbarligen att hitta en nisch och rätt bransch om det ska gå vägen.
En stavning från svunna tider. Få skriver "glace" idag och jag kan tänka mig att den franska stavningen av "glass" gör dagens skolbarn konfunderade.
Kanske gick även tiden ifrån väl utbyggd service i förorten. Det med tiden ändrade kostnadsläget kanske bidrog till dess försvinnande. Lönsamheten blev helt enkelt för låg för att det skulle vara motiverat att driva rörelsen vidare.
Att bygga ihop huskroppar på det här viset var tydligen väldigt rätt och inne på 50-talet. Skarvsektionen, naturligtvis i avvikande färg, vilar ofta på pelare. Lägg märke till att det finns garage i huset.
Femtiotalet var också det årtionde då folk fick det bättre överlag. Fler och fler fick råd och möjlighet att skaffa bil. Det betydde inte bara att befolkningens möjligheter till rikare fritid ökade. Man kunde lätt och bekvämt ta sig till andra butiker och områden kända för låga priser och att få hem varorna till sig var inget problem som kostade extra utöver det egna besväret.
Punkthus med originellt utformade hörnbalkonger finns också i Bandhagen. Det är säkert fin utsikt därifrån! Byggår 1952-1954, arkitekt var Sture Frölén.
Byggherrarna hade näsa för förändringen och började därför bygga hus med garage i bottenvåningen. Garageplatserna räckte inte åt alla, men man såg till att det fanns möjligheter att parkera. Tilläggas bör kanske att parkeringsmöjligheterna beräknades med den tidens måttstockar. Dagens behov av parkeringsplatser matchar förmodligen inte tillgången.
En välbevarad port, sannolikt original. Lummig grönska utanför. Inga aluminiumprofiler i världen kan mäta sig med portar som denna!
Det måste ha varit ljust, modernt och bekvämt att flytta in där. Framtidstron var stark, arbete fanns det gott om och en familj kunde leva på en månadslön. Det var lätt att bo där med småbarn – sol, frisk luft och goda möjligheter till trygg utomhuslek med alla de andra barnen. Att ett sådant boende framstod som ett betydligt bättre alternativ än att bo i en trång, mörk innerstadsvåning med livlig trafik utanför är inte svårt att förstå, även om en och annan måste ha trott att de som flyttade ut dit i tassemarkerna hade blivit smått galna. Livskvalitet må vara ett relativt nytt ord, men begreppet i sig är gammalt.
Något säger mig att här skulle en av områdets urinvånare kunna bo.
Med den tidens mått mätt var lägenheterna säkert också rymliga, praktiska och välplanerade. På femtiotalet var det inget ovanligt att en familj om fyra personer bodde i en tvårumslägenhet. Föräldrarna sov i bäddsoffa i vardagsrummet medan barnen fick dela på det andra rummet. Det var ingen som tyckte att det var något konstigt med det.
Porten till punkthuset är förmodligen inte original, men snygg är den definitivt. En sådan entré går inte av för hackor.
Idag kan lägenheterna visserligen anses som trevliga och ombonade, men rummen är förhållandevis små för modernt boende med stor platteve, stereoanläggning med högtalare, dator med skrivare osv. Då hade varje familj en radioapparat (rörradio såklart), men inte så mycket mer. Radiogrammofon var den tidens lyxiga hi-tech möbel. De tog förvisso plats, men under femtiotalet började de krympa ner i storlek.
Mot slutet av femtiotalet började teven göra sitt intåg i svenska hem. Egentligen borde jag använda den äldre stavningen TV som markerar att det är en förkortning av television, men den används inte längre. De första teveapparaterna var inte särskilt nätta de heller, men husmors uppfinningsrikedom var stor. Alltså fick teven plats på något sätt.
I köket fanns det inte så mycket tekniska apparater på den tiden. En Nils Johans ”Röda Klara” att öppna konserverna med, en mekanisk visp gjorde gräddvispandet lättare och mindre tidskrävande. Electrolux hushållsassistent fanns visserligen, men det var en dyrbar apparat att köpa, så även de tvättmaskiner för hemmen som började komma främst från USA. Desto viktigare var att glas, porslin, bestick, karotter, uppläggningsfat och prydnadssaker av olika slag fick plats liksom linnet och kläderna. Att en dåtida husmor skulle blivit smått chockerad om hon plötsligt förflyttats till våra tider och fått höra dagens uppfattningar är jag ganska övertygad om.
Nu sänker sig natten över Bandhagen, centrumanläggningen är tom och öde, de flesta sover sött och vi lämnar därför Bandhagen för den här gången. Jag tror att de som nu bor där drömmer om helt andra saker än de som först bodde där, men kanske kan de höra schlagern ”Vart tog den stygga lilla loppan vägen” ljuda tyst i väggarna efter midnatt, höra slamret från köket och förstå att här vankades hemlagade pannbiffar med lök och brun sås.
Livsnerven, det vill säga tunnelbanan, går långt in på kvällen som en påminnelse om världen utanför sängtäcket. Sedan blir allt åter tyst. Imorgon är åter en arbetsdag. God natt!
Källor: Wikipedia och Stockholms Stadsmuseum
Att starta veckan med
Det är mycket man vill hinna med och mycket man vill göra. Tyvärr går det inte att sätta resår i tiden. Jag började ta bilder för att lägga ut på bloggen, men när jag var klar med redigeringen var klockan i mesta laget för att börja skriva inlägg och lägga ut den. Bloggen finns ju kvar, den försvinner inte efter några timmars sömn. En nog så viktig insikt för oss som är nattugglor till vår läggning och dessutom gillar att fotografera och blogga.
En bild tyckte jag dock att jag kunde lägga ut – kompromisslösning kallas det visst – så här kommer den. Måndagar brukar ju anses vara grå och trista även om det råkar vara maj månad och dagen är fin. Därför tyckte jag att det kunde vara på sin plats att lägga ut något färgglatt som sätter lite färg och fart på dagen.
Jag brukar sällan trixa och fixa med bilderna, men här får jag erkänna att jag har trollat bort en gatlykta. Den passar in och har en funktion att fylla på plats, men inte på min bild. Ha en bra dag!
Staffans blogg 