Veckans låtmix
Vi fortsätter på den inslagna vägen med tema 70-tal ett tag till. Ovan spelas Wuthering Heights med Kate Bush. Jag vet faktiskt inte vad det är som är så speciellt med just den låten. Ms Bush har onekligen en säregen röst och talang för låtskrivande därtill. Är det kanske på grund av att jag sett ett par filmatiseringar av boken Wuthering Heights (författare Emily Brontë, utgiven 1847).
Vi fortsätter med ännu en engelsk dam med en annan variant på det där med speciell röst, nämligen Bonnie Tyler och hennes hit It’s a heartache. Nu börjar decenniet lida mot sitt slut och man anar det glada 80-talet, men om detta visste ingen något då.
Och härmed var det slut på musikaliska engelskor för den här gången. Nu blir det musikaliska engelsmän istället, nämligen Electric Light Orchestra (ELO). Min blogg är lika full av tvära kast som jag själv kan vara, så de får här framföra Evil Woman. Kanske inte den snällaste titeln, men ändå…
Hursomhelst, ELO hör fortfarande till en av mina favoritgrupper, därav bonusvideon ovan. Dessutom får de en sportslig chans att göra bot och bättring med en snällare titel. Tänk, jag tycker precis lika mycket om den här låten som när jag hörde den för första gången.
Nu får det vara nog med musikvideos för idag.
Staffans blogg 
Förvånansvärt många killar som gillar Kate Bush. Först P, som älskar henne och så H och nu du Staffan. Å så jag då. Det är något särskilt med den rösten, men ibland skulle man helst vilja slippa se henne, för att hon åmar sej så förbannat när hon sjunger. Fast det är kanske det ni killar gillar??? Plötsligt fick jag lust att lägga ut min favvo på min blogg. Jag tror jag gör det…
22 mars 2009 kl. 12:11
Mira: Jag har faktiskt bara sett ett par musikvideos med henne vid några enstaka tillfällen. Lyssnat på hennes skivor har jag gjort desto mer, så det kan inte vara åmandet jag fastnade för. Jag tror mer på människans förmåga att gilla extrema röster. Om det är hennes sätt att dramatisera sången eller ett inslag av tidsandan vill jag låta vara osagt.
Visst är det snyggt med dans och sång framförd samtidigt, men alla de fantastiska dansnumren som framförs av sångare förutsätter ju playback eller singback – jag struntar i vilket som är vilket – för annars skulle de bli så andfådda att de inte skulle kunna sjunga. Frågan om det är bra eller dåligt får bero på…
22 mars 2009 kl. 13:37
Jag tror att hon helt enkelt är sådan. Hon gillar att vara lite dramatisk och ha lite yviga gester. Apropå exterm röst, lyssnade du på Sally Oldfield nån gång. Mikes syrra?
22 mars 2009 kl. 16:28
Mira: Det är förmodligen som du säger. Visst lyssnade jag på Sally Oldfield. Jag har LP:n med bland annat låten från videoklippet kvar. 🙂
22 mars 2009 kl. 19:10
Ja, där ser man…
22 mars 2009 kl. 19:41
Bra musik alltihop. Lite lustigt, jag satt och funderade på ELO häromdagen när jag jobbade och tänkte att jag måste leta upp lite låtar med dom på youtube. Då gör ju du detsamma samtidigt, men fick upp låtarna. Jag glömde det innan jag var hemma jag.
Jag är väldigt förtjust i Kate Bush också. Speciellt Wuthering Heights… hm, gjorde inte Monty Python en egen version av den, avsnittet i boken med Heatchliff alltså?
22 mars 2009 kl. 20:00
Mira: It’s a small world… 🙂
Sonja: Det är en hel del som jag tänker på, men har glömt bort när jag kommit hem så känn dig välkommen i klubben. 😉
ELO introducerade en av mina kompisar för mig och sedan var jag fast. Gillar dem lika mycket nu som då; det kanske märks?
Kate Bush hade något oförklarligt magiskt som grep tag i mig då. Mira lade upp ett inlägg på sin blogg med några Kate Bush-videos, bland annat en sång hon gjort i nutid. Rösten var inte lika ljus, men den diffusa magin var intakt om inte än mer närvarande nu.
22 mars 2009 kl. 23:14
Dom två första skivorna av Dire straits går inte av för hackor heller. Efterföljande är inte heller dåliga förstås.
23 mars 2009 kl. 02:04
Sonja: Håller definitivt med. Jag tycker att det gjordes och skrevs väldigt mycket bra musik då, musik som håller än idag. Det man tycker är bra idag – kommer det att hålla lika länge?
23 mars 2009 kl. 09:53
Hm… jag tror det. Iofs känns det som om musikflödet ökat enormt, men kanske är det inte så?
Jag är lite rädd att det har med åldern att göra, vår ålder. Man har så mycket ungdomsminnen kopplade till den här musiken. Det måste rimligtvis de som är unga idag också få.
Jag går t ex inte alls igång på Beatles. Visst gjorde dom mycket bra, musik man känner igen. Men den kom lite, lite före min ungdomstid så jag har inte den kopplingen.
Disco däremot, Gloria Gaynor (stavning?), Ami Steward mm, när jag deras musik ler jag innombords.
23 mars 2009 kl. 10:48
Sonja: Jag tror också att musikflödet har ökat enormt sedan 70-talet och visst har det med vår ålder att göra. Kopplingar till personer, händelser, situationer mm. Jag är övertygad om att dagens ungdomar kommer att uppleva samma sak, liksom att vår föräldrageneration går igång på sin musik. Det är väl därför vi ler glatt igenkännande när vi hör musik från vår ungdomstid som vi gillade.
23 mars 2009 kl. 12:43
Jag ser framför mej en man och en kvinna som älgar över stock och sten, uppför och nerför kullar och höjder ivrigt skrikandes Cathy!!! Heathcliff!!! åt varandra. Och aldrig kommer dom fram… Python?
23 mars 2009 kl. 13:57
Mira: Har ett svagt minne av det du beskriver från teve en gång för länge sedan. Visst låter det som Monty Python!
23 mars 2009 kl. 21:55
Jo det är den scenen jag minns. Tror det bara var en rätt kort scen som stoppades in mellan andra lite då och då… kanske?
24 mars 2009 kl. 09:55
Sonja: Hur den visades har jag inget minne av, men det skulle mycket väl kunnat vara som du säger.
24 mars 2009 kl. 18:20
Detta var en favoritscen hos Dave Allen på stubinen. De gjorde hur många versioner som helst.
6 augusti 2009 kl. 16:01
Jörgen A: Aha, var det där den visades? Dave Allen på stubinen tittade jag gärna på när den serien gick.
6 augusti 2009 kl. 16:42