När semestern precis börjat, fick jag en plötslig lust att skriva. Skrev en lång drapa på annat ställe idag, men det var inte tillräckligt. Sedan sist har jag samlat på en del ämnen och nu börjar de vilja komma på pränt. För min egen framtid behöver jag inte längre oroa mig så värst mycket, för det är nog så att det mesta av framtiden numera ligger bakom mig. Det stör mig inte alls!
Vad som däremot stör mig alltmer är svenskämnets nedmontering i skolan, kanske också i kombination med moderna mobiltelefoner och surfplattor, för någonstans måste det vara katastrofalt fel när begåvade unga människor med framtiden för sig skriver allt sämre och sämre. Jag kunde förstås nöja mig med att konstatera att tiderna förändras och vi med dem, men samtidigt vet jag att språk är makt och att behärska ett språk i såväl tal som skrift ger så många möjligheter och det vill man ju att de unga ska ha.
Första insikten som måste till är att det finns ett talspråk och ett skriftspråk. Postverkets kampanj ”Skriv som du talar” på 70-talet var nog välment, men inte så genomtänkt. Talspråket har stöd i kroppsspråk, tonfall, mimik och röstläge. Ta bort de faktorerna och språket skulle vara svårt att förstå. Därför har vi ett skriftspråk som skiljer sig något från det talade. Det är alltså fråga om att kompensera bristen på andra tydlighetsförstärkare som vi har skriftspråket.
Idag ser jag alldeles för ofta särskrivningar, låt vara att jag misstänker en och annan särskrivningsgroda härstamma från en ”padda”, månader och veckodagar skrivs med versal som begynnelsebokstav (rätt i engelska, men fel i svenska) och understundom originell meningsbyggnad. Direktöversättningar från engelskan börjar också göra sig gällande i språket, låt vara att viss språklig import alltid har förekommit i svenskan och att en del av denna kommer att permanentas. Det engelska ”even though” dyker allt oftare upp som ”även fast” vilket skorrar falskt i mina öron. I min värld är det korrekta ”även om” eller ”trots att”. Svenskans ”fastän” är förstås också ett alternativ, men något säger mig att det är ett ord på utdöende.
En annan import från engelskan är ”att känna sig bekväm med” vilket ska tolkas som att tycka att något är acceptabelt. Känna sig bekväm förresten… Att tycka att det är bekvämt kan jag till exempel göra när jag sitter i soffan och slappar. All direktöversättning är inte av godo.
Vi är också duktiga på att hitta på egna språkliga fel. Av någon anledning börjar ordet ”väl”, till exempel i en mening som ”Det kan du väl göra” stavas ”väll” av många. Enligt SAOL är väll en metod att sammanfoga metall som användes innan dagens svetsteknik kom. Ordet ”förrän” misshandlas allt oftare genom att skriva ”fören” eller ”förens”. En användbar synonym skulle ”innan” kunna vara och då blir stavningen genast logisk. Att konsekvent säga ”vart” och slänga ”var” är ett annat fel. Vart uttrycker rörelse riktning (liksom hit respektive dit), var uttrycker befintlighet och så gör här respektive där.
Man kan förstås tycka att det är småsaker som man inte borde reta upp sig på och till viss del kan jag hålla med, men när det börjar sättas i system kommer saken i ett annat läge. Jag tror inte att det har blivit något fel på dagens ungdomars förmåga att lära, ej heller tror jag att begåvningsnivån sjunkit i Sverige – det är nog snarare tvärtom. Det jag invänder mot är att en stor skara riskerar att framstå som okunniga och att vi får en liten klick som utgör någon sorts språklig elit. Hur är det utomlands?
Att kunna skriva i yrkesmässiga sammanhang fordrar att man lärt sig grunden, det vill säga att kunna stava och bygga meningar korrekt. Tids nog ska man lära sig och förstå att texter vänder sig till olika läsare. Det är skillnad på att skriva ett brev till en kompis och att skriva en reklamation, anställningsansökan eller ett informationsblad. Det tar tid att lära sig och fordrar övning, övning och åter övning. Jag minns hur mycket jag fick traggla mig fram i början innan det blev som jag ville ha det. Nu går det åtminstone lättare.
Språket förändras ständigt, det är sant. En modernisering av stavningen ”skall” till ”ska” har jag inget att invända mot, liksom att emottagare blir mottagare – däremot tycker jag att det ser snyggare ut att skriva ”ta emot”, om inte annat är det lättare att säga. En del ord blir föråldrade och försvinner ur språket. Ord som eljest har försvunnit ur vardagsspråket, men förekommer fortfarande i juridiska texter. Det kan lika gärna försvinna ur dem med, för det går precis lika bra att använda ”annars”. En rolig sak i sammanhanget är att ordet nu fått en renässans, om än med förändrad betydelse. Man kan vara ”lite eljest” i betydelsen att vara lite udda. Förmodligen är jag precis så, men jag bryr mig inte.
Ord som annorstädes och därstädes kan också få försvinna utan att det gör mig något. Däremot finner jag fortfarande härom och därom användbara. De besparar läsaren en hel del trista omskrivningar för att nå samma resultat. Vitsen med sådana ”fina ord” är att man med ett ord kan få in en halv mening i dem och sådana ord kan öka tempot i texten.
Det händer ibland att någon sticker ut hakan och säger att engelskan bjuder på fler möjligheter än svenskan och att det svenska språket därför är futtigt. Sättet att resonera på är inte nytt; redan Tessin hävdade att han kunde uttrycka sig mer nyanserat på franska än på svenska. Kanske kunde han det, jag vet att han åtminstone fick erkännande för sin korrekta franska. Själv tycker jag just att det spännande med svenskan är alla olika betydelser som ligger i många av våra ord som en sorts kompensation för att vi helt enkelt inte har något annat ord. För mig är det en spännande upptäcktsfärd. Kanske inte så mycket nu som förr, men ändå.
Jag ska inte sticka ut hakan hur mycket som helst. Min svaghet är grammatik. Jag tror jag var sjuk när lärarinnan började introducera klassen i dess hemligheter. För mig var det alldeles för strukturerat och abstrakt för att fungera ihop med min hjärna. Emellanåt gör jag små försök att lära mig och förstå det mest elementära av den och lite har jag lärt mig, men det går trögt.
Kunskaper i grammatik hade jag naturligtvis haft nytta av i språkstudierna, så vad gjorde jag istället? Jag måste ha hittat på en metod för att kompensera mig, men det var nog en omständlig och krävande metod. Förmodligen lärde jag in grammatiskt korrekta meningar och lärde mig att använda dem i rätt sammanhang och med rätt tempus, men den metoden fordrar onekligen att man redan har en hel del kunskaper. Att ta ut satsdelar ur en mening går fortfarande inte alls, men hade varit bra att förstå knepet för att lättare få en korrekt meningsbyggnad.
Lika självklart är att jag har utvecklats med åren och med tilltagande erfarenhet. Det jag skrev som ung hade jag skrivit på helt annat sätt idag eftersom jag är äldre. Man blir bara bättre och bättre ju mer och ju längre man håller på, men jag fick åtminstone en god grund att utvecklas från i skolan och det är jag glad för. Vissa delar av skrivandet har jag knappt utvecklat alls, till exempel säljtexter och då bra sådana, liksom texter som handlar om ämnen jag inte är insatt i. Sådant kan vara hämmande för skolelever när de ska välja bland uppsatsämnen, för om läraren inte tänkt sig in i sina elevers värld blir det svårt att få en plattform till nästa kunskapsnivå för dem.
Nu när jag har fått avreagera mig känns det genast mycket bättre och mitt råd till alla är att fortsätta att skriva och upptäcka skillnaden mellan rätt och fel och bra och bättre. Att stimulera viljan att utveckla sig och hitta nya vägar in i textens underbara värld, för inte sjutton ska förmågan att skriva bra texter vara förbehållen en klick nördar i framtiden!