Det vackra taket över Odenplans T-banestation ligger pyrt till i dessa rivnings- och omstöpningstider, så jag tänkte föreviga det på bild innan det är för sent. Den missen har jag nämligen gjort alldeles för många gånger för att vilja upprepa den en gång till – åtminstone om jag kan undvika det – och därför gick jag dit efter jobbet.

Aldrig får man vara riktigt glad. Jag hann inte mer än komma dit så förmörkades himlen av blygrå moln, men några bilder tog jag. Sedan började fin snö vräka ner (försvann dock lika snabbt som den kom) och då var det lika så gott att ge upp projektet och komma tillbaka en annan dag.

Själva stationen invigde av prins Bertil den 26 oktober 1952 och plattformen ligger cirka 9 meter under marken. Arkitekt var Peter Celsing, då verksam vid Stockholms Spårvägars arkitektkontor. Tidstypisk skön formgivning förenad med nytta. Sådant måste bara förevigas.

 

Är det något jag är direkt dålig på så är det att pryda mitt hem med blommor i vas. Jag fattar ju att det livar upp och ser snyggt och trevligt ut, men kommer till skott och köper hem en bukett gör jag sådär en gång vart femte år. Sist det begav sig köpte jag blommor för att jag ville ha något att fotografera. Det gjorde jag också och sedan fick buketten flytta ut i vardagsrummet.

Jag ska nog stanna till och köpa en bukett blommor lite oftare. En gång vart tredje år är väl inte att begära för mycket?

 

Än finns det lite växtlighet kvar att njuta av om man vågar sig ut och leta rätt på den. Små ljuspunkter här och var, små ljuspunkter värda att fånga med kamerans hjälp.

 

 

”Som att tala med en vägg” heter det ju ibland. Nåja, väggar må vara stumma, men uttryckslösa är de inte.

Stumma är de i varje fall inte!

 

Att skyltar är ett enkelt sätt att kommunicera ett budskap råder inget tvivel om. Skyltar som upplyste om var skomakaren, smeden, bagaren och slaktaren med flera höll hus har använts i hundratals år. Med tiden har skyltar med olika budskap utvecklats och vägmärkenas funktion är att upplysa om vilka förhållanden som gäller. Några har dock passat på att åka snålskjuts. Särskilt föredömligt kan det inte sägas vara, men ibland känner jag att jag även måste visa upp avarterna också.

 

Idag kändes vädret ungefär lika mysigt som en blöt och kall yllefilt, men man kan ju inte stanna inomhus dag efter dag. Alltså tog jag kameran och begav mig ut i gråvädret och trotsade det periodvisa duggregnet. När jag fick för mig att börja ta så kallade ”Staffanbilder” kändes det genast mycket bättre. Därför inleder jag bildserien från idag med en laddning sådana. Spänn fast säkerhetsbältena, tack!

 

Det gäller att försöka hålla igång – gråväder, regn och rusk till trots. Uruselt med ljus har det också varit, men det krävs mer än så för att stoppa mig. Istället försöker jag inbilla mig att det dåliga ljuset är något mjukt och fint. Huruvida jag lyckas med det eller ej är en annan sak.

 

Jag råkade få syn på en laddning hopbuntade förrådshyllor och sedan var det naturligtvis klippt. Man har det aldrig roligare än man gör sig.

Ok då, kanske inte alla, men de flesta!

 

Några minuters väntan på tunneltåget kan alltid fördrivas med kamerans hjälp. Alltid hittar man något och ibland kan man även göra något utav det.