Jag har haft Gimp i datorn ett tag, men vart försök att börja vänja mig vid elektronisk bildbehandling har givit mig svår ångest. Blotta tanken på att starta programmet har stundtals fått mig att slå bakut. Min bildredigering inskränker sig till att jag korrigerar vitbalans, skärpa, exponering, kontrast och färgmättnad. Någon enstaka gång kan jag behöva snygga till en färgton liksom beskära eller göra en enklare retuschering. Sedan är det stopp, för att inte säga tvärstopp!

För mig känns fotograferandet som mitt sätt att återge vad jag såg och upplevde – inte att visa upp hur jag tycker att det jag såg och upplevde borde sett ut och därav de enkla justeringarna. Dock fattar jag att det idag är önskvärt att man har kunskaper i digital bildbehandling, så idag gjorde jag ånyo ett försök och startade Gimp. Resultatet kan ni se ovan. Hur jag gjorde? Inte den blekaste aning. Jag tror jag höjde en av färgkanalerna. Sedan fick jag nog och återgick till min gamla invanda metod. Jag har börjat längta tillbaka till mörkrummet igen. Vistelserna där var aldrig någonsin ångestfyllda.

Less på regnet som jag är flög fan i mig och sent på kvällen började jag rumstera om i lägenheten genom att plocka fram en studioblixt, kamera, stativ, lämpligt underlag/bakgrund, reflexskärm och ljusmätare. Först tog jag en omgång bilder, mest på måfå för att känna in mig. När jag tankat över dem i datorn såg jag de former jag missat, så fram åkte prylarna igen.

Nu hade jag blivit besatt av tanken på att fånga olika former, så jag lubbade omkring i lägenheten och tittade efter olika föremål att fotografera. Det som hittills endast varit en gammal mortel blev plötsligt något underskönt i mina ögon och måste därför absolut förevigas på bild. Varför har jag inte sett det förut?

En gammal ishink av glas blev också rolig att fotografera. Den fick så vackra kanter. Dessutom gillar jag materialet glas; det fascinerar mig på något sätt.

Jaha, vad skulle jag ta nu då? Alla blomsteraffärer och andra ställen där man kan hitta lämplig rekvisita är ju stängda. Det fick bli det japanska fatet och ett evigt flyttande av blixten för att slippa reflexerna. Till sist var jag nöjd. Sedan tittade jag på klockan och insåg att det var dags att sluta för dagen. Studioblixtar piper till när de är uppladdade. Jo, det går att stänga av, men jag väljer att ha det på. När det piper vet jag att blixten är uppladdad och använder jag flera blixtar vet jag att alla har fyrats av respektive laddats upp – det är ju bara att räkna pipljuden.

Grannarna undrar nog vad jag sysslar med vid den här tiden på dygnet när det piper och har sig hos mig. Bäst att hålla sig undan grannherrn ett tag, för jag tror jag har givit honom svårartade komplex nu. En dag går nog sanningen upp för honom, men tills dess behöver jag inte tala om för honom varifrån pipljuden kommer. Man ska inte beröva människan dess illusioner.

… men här får åtminstone bloggläsande damer lite trevliga nyheter.

Det var konstigt väder på eftermiddagen; kvavt och med sol som bröt igenom molnen lite då och då. Jag beslöt mig för att ge mig ut en sväng med kameran. Efter några dagars regnande vill man gärna ge sig ut ett tag. Det fick bli tunnelbanan till Slussen och buss därifrån till Stadshuset – en minst sagt imponerande byggnad.

Stadshuset är inte bara imponerande. Det är svårt att fotografera och få till något bra om man inte förberett sig innan. Rätt ljus är också en förutsättning och alltså fick dagen bli en förstudie. Sedan jag gav mig på Riddarholmskyrkan har jag lärt mig att det är kul att hitta detaljer och ändringar som gjorts genom tiderna. Stadshuset bjuder på sådant också. Titta bara på bilden ovan! Vad synes där, om inte en igenmurad fönsteröppning? Bingo!

Jag läste som hastigast i vintras om att tornet var en hård nöt att knäcka för arkitekten Ragnar Östberg och slutresultatet blev inte vad han ursprungligen hade tänkt sig. När jag kom hem kollade jag på Wikipedia och där fanns även ett fotografi från 1919 taget från Riddarholmen och uppvisande bygget. Tornet är visserligen färdigt, men avslutningen högst upp saknas. På samma bild syntes den igensatta fönsteröppningen tydligt, men då var den öppen. Jag har ett mysterium att lösa!

För övrigt blev jag glad för att man renoverat Stadshusparken sedan förra året. Då var den stadd i förfall och utgjorde en beklämmande syn. Nu har många stenarbeten gjorts och planteringarna har setts över, så det såg återigen riktigt prydligt ut. Ej heller var fontänerna fulla av grönslemmig sörja. Lokes straff var visserligen torrlagd, men en dag kommer turen till den också.

Vackra rosor tycks vara en evig fluga och alltså fanns det gott om dem i den del av parken som vetter mot Riddarholmen till. De doftade svagt, men gott.

Något jättelikt ekorrhjul har jag inte fastnat i, men jag promenerade utefter hela Norr Mälarstrand och till Rålambshovsparken och Västerbron. Man håller på att snygga upp och ändra delar av kajen nedanför Kungsholms torg, så där såg det lite rörigt ut.

Annars var promenaden längs Norr Mälarstrand så grön och lummig och grönskan var bitvis väldigt tät och inte alls som jag mindes den. Så konstigt… Allt har emellertid sin förklaring. Promenadstråket anlades 1941-1943 och är ett verk av stadsträdgårdsmästaren Holger Blom och hans medhjälpare Erik Glemme. Bara att inse fakta – när jag var barn var träden mycket yngre och därför mycket mindre… ungefär som jag själv.

I min värld ska man lunka fram där i lagom takt och åtskilliga är de hundpromenader som gjorts där. Vi hade en labrador på den tiden och de vill gärna nosa precis överallt, så takten var oftast maklig. Idag är förekomsten av joggare mycket stor och går man där i godan ro, kommer joggarna springande var och varannan minut. Det kändes inte lugnt och avkopplande precis och hade jag följt mina lägre instinkter hade jag lagt krokben för någon. “Spring någon annanstans för h-e! Jag vill gå här i godan ro och såsa och titta på växtligheten, vattnet, båtarna och utsikten utan att störas av era snabba steg och förbannade flåsande”!

Tog även en sväng förbi  det tomma Smedsuddsbadet. De enda som badade var de här Kanadagässen. De som köper varma jackor av dyrt märke får åtminstone fyllningen ren, det finns det bildbevis på nu.

Därefter tog jag bussen mot Gullmarsplan, men jag steg av bussen vid hållplatsen innan Södra station för att ta ut pengar ur en bankomat. I vanlig ordning kollade jag på fasaden och hittade den här utsmyckningen. Vad mycket fantasi de hade och lade ner på husen förr i världen. Huruvida det är jättesnyggt eller jättekonstnärligt är en annan diskussion, men man gjorde åtminstone något.

När jag kom hem insåg jag att jag i själva verket gjort flera förstudier utefter promenadvägen, så nu är det svårt att bestämma sig för vad man ska försöka förverkliga. Koncentrerad – jag? Nix!

Igår stod regnet som spön i backen och stundtals gick åskan. Inget höjdarväder precis. På kvällskvisten lugnade det ner sig och började klarna upp så smått. På vändplanen utanför lägenheten hade avloppsbrunnen blivit igensatt och en stor del av vändplanen var därför översvämmad. En vattensamling på ett sådant ställe är aldrig riktigt stilla, men i brist på andra motiv inom räckhåll tyckte jag att jag kunde ta en bild av utsikten i vattnet.

Idag är en annan dag och vad det blir av den återstår att se.

Vädret har varit så dåligt de senaste dagarna och det har därför inte varit något större nöje att gå ut. Något ska man sysselsätta sig med och eftersom jag ägnat tidigare del av dagen åt husliga sysslor som tvätt och strykning, kunde jag lika gärna ta steget fullt ut och avrunda dagen med att baka.

Lite variation vill jag allt ha, så jag bakade roslagslimpa eller rättare sagt limpor, för när jag ändå var igång gjorde jag dubbel sats. Frysen ska ha sin beskärda del den med. När jag ändå skulle hålla på med sådana övningar, tänkte jag att jag skulle slå två flugor i en smäll och åstadkomma förföriska bilder av brödbaket. Någon minut senare var anfallet över, för jag insåg att det där med att dra ut studioblixtarna mm i köket och fotografera när man själv står bakom spisen var en ovanligt korkad idé som, om inte annat, kunde ha kostat mig deg. Alltså skruvade jag ner ambitionsnivån till mer rimliga former, men bilder på brödbak blev det ändå om än inte så tjusiga.

Jag gjorde visserligen dubbel sats och det syns här och var på bilderna, men jag återger originalreceptet nedan.

Smält 50 g smör eller margarin

Tillsätt 3 dl mjölk och ljumma till 37 grader

Rör ut 25 g jäst i lite av degspadet. Tillsätt 3 msk sirap och ½ tsk salt i degbunken

Blanda de övriga ingredienserna med 7-8 dl mjöl av vete och råg. Här ser ni de mjölsorter jag använder. Proportioner enl tycke och smak.

Arbeta degen tills den släpper bunken och tillsätt mer mjöl om så behövs. Tilläggas bör kanske att du behöver en kraftig hushållsmaskin modell assistent – den här degen är verkligen tungarbetad! Ta sedan upp degen på mjölat bakbord och knåda den väl.

Forma degen till en limpa och lägg den på en smord plåt. Låt jäsa under bakduk ca 1 timme.

Öööh, jag gjorde som sagt dubbel sats – därför två limpor. Jag tror att jag ska slipa mina pedagogiska talanger lite…

Grädda sedan i 200 grader varm ugn. Gräddningstid ca 50 minuter. Om du vill kan du pensla limpan med sirapsvatten efter gräddningen. Låt den svalna utan bakduk.

Ät och njut!

Under takåsarna i Paris är ett gammalt och välkänt uttryck. Nu befann jag mig inte i Paris utan i Stockholm, så jag beslöt mig för att göra min egen variant på temat, nämligen På takåsarna i Stockholm. Så här blev resultatet – jag hittade nämligen flera balkonger och takterasser i Gamla stan.

De flesta ser dem inte, för de har fullt upp med att kolla vad som finns att bese i gatunivå. Så kommer jag som gått där ett flertal gånger och kollar efter saker på mitt sätt och avslöjar de boendes trivsamma hemligheter. En balkong är trots allt en balkong, om än aldrig så liten.

Jag har ofta undrat om de boende haft något specialknep för att stå ut under den värsta turistsäsongen. Nu har jag upptäckt hur de bär sig åt. En trevlig takterass här, en liten balkong där bryter sevärdhetsmönstret utan att någon märker något. Smart…!

Förresten, jag måste berätta en sak för dig. Jag lade ut en av mina nyligen tagna kvällsbilder från Gamla stan på en amerikansk fotosajt för att höra andra likasinnades kommentarer och synpunkter, förmodandes att ytterst få som såg bilden varit där. Resultatet blev som väntat: de tyckte visserligen om bilden, men den var alldeles för mörk. En annan hade synpunkter på “titta upp-perspektivet”. Det senare kan jag hålla med om, det är inte alltid snyggt, men sedan tyckte han även att många hus verkade “out of balance”.

Visst kan man fnissa lite åt kritiken, men jag tyckte ändå att det var mycket lärorikt och viktigt. Jag lärde mig att vi oftast bedömer saker och ting efter våra egna referensramar och dessa varierar inte bara från person till person utan även från land till land. Hade jag lagt ut den på en motsvarande europeisk sajt hade reaktionen förmodligen blivit annorlunda. Att jag sedan är en mer spontan än en perfekt fotograf är en annan femma; det är min bildstil och den står jag för precis som andra står för sina bildstilar.

På detta hus vid Järntorget sitter inte bara kranbommen kvar; den är även försedd med krok och block. Kul att se, men frågan är bara vad det är de hissar upp för något. Blommorna kan väl inte vara så tunga?

Idag var det stor manifestation för mänskliga rättigheter i Iran på Medborgarplatsen. Arrangörerna har en hemsida, så klicka här för att få korrekt information direkt ur hästens mun. Vädrets makter ställde dock till förtret genom en åskskur av i Sverige sällan skådad intensitet, så det blev en halvtimmes paus. Solen bröt visserligen fram igen, men fegrädd om kameran som jag är, drog jag hem. Elektronik och vatten är två saker som inte hör ihop och det finns dagar när jag skulle vilja ladda min gamla systemkamera med film.

Innan ovädret bröt loss, fann jag att någon smyckat skulpturen ovan bland annat med sympatisörernas gröna band. Första reaktionen var naturligtvis att någon skojare varit i farten, men tänker man ett steg till, finner man att det ligger mycket vettigt i tilltaget.

Jag vill se det som att under ytan ligger människans naturliga livsglädje och bubblar och den kan ingen kväva i längden. Nu börjar den göra sig hörd. Livsglädje har många namn och många ansikten. Dessutom är jag av den bestämda uppfattningen att man inte kan ta något på allvar om man inte kan skoja om det. Glädje och allvar balanserar varandra precis som frihet och ansvar. Alltså bestämde jag mig för, efter viss tvekan, att lägga ut bilden här med förhoppningen om att du som ser den också förstår allvaret bakom det skenbara skojet.

Den engelska sångerskan Kathleen Ferrier (1912-1953) sjunger Umbra maì fu ur Händels Xerxes. Många sångare och sångerskor har sjungit in den genom åren, men Ferrier hade inte bara en sjusärdeles vacker röst – hon sjunger den i den tonart Händel skrev stycket i.

För övrigt kan jag själv behöva något lugnt, fint och vackert att lyssna till. Är ursinning för jag har just upptäckt att en av mina bilder stulits och hamnat på en turkisk blogg utan lov eller minsta byline. Bloggaren har fått ett ilsket påpekande om att bilden är min och ingen annans. Vill han eller hon använda den så fråga först eller ta bort den.